flytt.

Jag har nu flyttat min blogg till: http://nouw.com/johannavonschedvin
Vi ses där!
 
 

Livet, döden och allt där till.

2016 blev ett år fyllt med kaos och emotionell dränering. Inte alls som jag tänkte mig. Äntligen fick jag påbörja gruppterapin som jag väntat så länge på. Men energin det skulle innebära att gå där och den ökade ångesten var jag inte beredd på. Varje tisdags förmiddag under 18 veckor ägnades åt att slungas tillbaka in i min eget förflutna kring övergrepp men också andras berättelser. Varje tisdags eftermiddag var jag ett vrak, antingen behövde jag sova eller bara få gråta i timmar. Avstängd eller överväldigad av allt omkring och inom mig som rördes upp. För mig var det som att frivilligt slänga sig in i elden en gång i veckan. Med endast en föreställning om att det skulle leda till något bättre. Men det är ju också så; att terapi som inte känns leder sällan någon vart. Och det kändes de vill jag lova.  

Kanske borde jag redan där insett att allt skulle komma bli för mycket; terapi, klientarbete, extrajobb, häst och hund utöver de vanliga studierna. Men kanske är det just tack vare mina djur som jag klarat det. För de är hos dem jag hämtat min energi och laddat batterierna. 

Förmodligen är det just därför som det också tog mig så hårt när de båda blev dåliga.

Midsommarveckan var jag hemma på besök hos mina föräldrar. Lite ledighet mellan det intensiva jobbschemat jag hade framför mig. Men redan på tisdagen fick jag beskedet om att min häst skadat sig allvarligt i hagen. Under 1 dygn gick jag hemma och väntade på att få höra veterinärens bedömning på om han skulle klara sig eller inte. Det gjorde han men skulle behöva boxvila och rehab för att komma tillbaka. Eftersom jag redan låg minus på resurser sa min kropp ifrån och jag blev sjukskriven större delen av sommaren. En sommar som bestod av återhämtning i den mån de gick och återbesök till veterinären nästan två gånger i veckan. Dagarna spenderade jag för det mesta själv med min fyrbenta livskamrat Hera. Jag är så tacksam för sommaren vi fick ihop.

Just innan terminsstart fick Nallen (min häst) gå ut i hagen igen. Men utan att helt ha återhämtat mig började studierna lika intensivt som vanligt, terapin körde igång efter uppehåll och helgerna bestod mest av jobb för att få allt att gå runt. Några veckor in på terminen började jag oroa mig för min Hera. Hon hade tappat energi. Efter några gånger hos fysioterapeut åkte vi till veterinären för att röntga rygg och höfter. Röntgenbilderna såg inte fina ut alls, utan visade att hon förmodligen hade väldigt ont. Det gjorde ont i hjärtat att inse de men blev även glad att jag åkte in med henne så att vi hittade problemet och kunde göra något åt det. 4v efter insättningen av smärtstillande så fick jag tillbaka min glada och energifyllda hund igen. Vi började även med rehabövningar varje dag för att på sikt stärka hennes muskler. Samtidigt började Nallen bli bättre och jag insåg sakta att tiden och pengarna inte fanns för dem båda. Efter många om och men beslutade jag mig för att sälja honom så att jag kunde ge Hera den tid hon nu behövde. Men när besiktningen gjordes visade han hälta och fick gå på en medicinkur. Samma vecka som Nallens uppföljning skulle göras så blev Hera akut dålig. Vi åkte in och det visade sig att hennes lever hade kraschat av medicinerna. I två dagar låg jag med henne på golvet hos veterinären där hon fick dropp och medicin, men det gick inte att göra något. Den 6 dec 2016 fick jag ta det smärtsamma beslutet att låta min älskade vän somna in. Det kändes som att meningen med livet togs ifrån mig… lite senare samma vecka var det dags för Nallens återbesök. Han var inte bättre så en hältutredning gjordes. Och hur mycket jag än älskar min Nalle så mins jag ångesten av saknaden från Hera som skrek och önskade att han hade dött istället för henne. Så hemsk tanke, men så var det. Jag fick åka hem med en trasig häst och bara vänta på att han skulle bli bättre. Orken rann ur mig totalt och det tog över en vecka innan jag orkade ut till stallet igen. Jag sköt på allt jag kunde i skolan och försökte endast göra det allra viktigaste för att hänga med fram till julledigheten.

Julen kom. Jag åkte hem. Fick en välbehövlig paus, men tomheten efter gick inte fly. När jag väl satt på planet tillbaka hem till Norrland så kom tårarna och smärtan hårdare än tidigare. Den där tomheten som följt mig hela livet, som Hera fyllt till en gräns som gjort den uthärdlig. Men nu ekade den inombords och de var där någonstans på vägen hem till min tomma lägenhet, som jag kände hoppet sina och tankarna på döden ta vid igen.  

Den kommande veckan var fylld med jobb och rapporter som jag skjutit på, och på något vis lyckades jag hålla ihop och få det gjort. 5 jobbpass (4 nätter) och två rapporter senare var jag tillbaka på universitetet med föreläsningar och grupparbete. För livet stannar inte upp även fast de känns som att man själv gör det ibland. Stannar kvar, faller handlöst nedåt, medan andra fortsätter framåt.

I onsdags sköt jag fram tentaplugg då Nallen skulle undersökas igen. Hans tidigare bedömning verkade nu felaktig och istället verkar han ha något som heter spatt. Kort och gått så gick det från en senskada till en kronisk sjukdom med skillnaden just nu att jag får börja rida igen. Men också att han på sikt kan bli sämre och inte läka ut helt. Ett besked som kändes skönt och tungt på samma gång. Jag ville bara hem och krama på Hera, men soffan var fortfarande tom och snökaoset fortsatte utanför fönstren. Men inget som ställde in terapin (för utbildningen, mer om den i ett annat inlägg) som jag började med i slutet av november.

Åter igen tog all ansträngning ut sin rätt och jag orkade knappt upp ur sängen igår. Efter lunch kunde jag inte längre skjuta på tentaplugget och begav mig till Universitetet för att använda en dator (examination i SPSS som bara finns på skolans datorer). Jag kan inte riktigt förklara varför men ungefär 40 min senare kände jag ångesten trycka på, så jag tog mig hem igen. Väl bakom stängda dörrar ihopkrupen i ett hörn kom den över mig. Där satt jag och skakade och grät ett bra tag medan tankarna infekterades av självskadeimpulser och döden blev ytterst närvarande igen. Men jag agerade inte, jag bara lät de va och till slut lugnade sig ångesten och jag kunde ta mig till sängen. Kroppen var helt matt, jag låg och stirrade i taket och ville helst av allt bara sjukskriva mig från dagens jobbpass, skita i tentan och bara ligga kvar i sängen hela helgen. Bara ge upp.

Men på något vis tog jag mig upp. Ibland förvånas jag fortfarande över vändningarna, eller kanske min beslutsamhet och förmåga att göra det som behövs i stunden. Förmodligen till både för- och nackdel många gånger. Men utan den skulle jag nog inte tagit mig ur allt helvete som varit, så jag får vara tacksam över den trots allt. Från att vilja ge upp till att bita ihop, plugga och skriva tentan i förmiddags, sitta här och skriva för min egen reflektions skull och åka till jobbet om någon timma. Ja säg mig hur det går till. Kanske är ”bita ihop” inte ett motto jag vill sprida omkring mig. Men det beror på varför man gör det. För min del så vägde jag fördelar mot nackdelar och funderade på vad som skulle gynna mig på sikt. Jag insåg att ångesten skulle vara värre imorgon om jag inte tog tag i situationen och valde att göra det motsatta. Jag menar verkligen inte att det är så enkelt eller att de ens går alla gånger. Men ibland överträffar man sig själv och då måste man få ge sig själv en klapp på axeln. För så många gånger som jag det senaste funderat över att sluta föreläsa på grund utav att jag känt mig falsk. Att jag inte mår tillräckligt bra, som att de förväntas av mig att jag ska vara ”fixad”. Men jag insåg efter gårdagen att den där perfekta ytan är inte de som inspirerar människor. Det är att förmedla att det går att ta sig ur mörkret och de djupaste av dalar. 

 

Det är okej att bryta ihop och komma igen.

 

Kanske kan jag ta med mig detta in i 2017. Låta det få vända nu, vara tacksam över att jag har min Nalle kvar och låta sorgen efter Hera ta den tid det tar. Vad än framtiden har att ge så tror jag att mitt nyårslöfte för i år är de bästa jag hittills haft; att vila mer

 

 

 

 
 
 

 

Liknande inlägg

Vemod och tacksamhet.

Det känns som att en dimridå har fallit, en ridå som suddat bort så mycket.
 
Visserligen är det en otrolig lättnad att vara fri venlafaxin, och jag upplever massa positiva förändringar kring känslolivet. Men just nu finner jag mig i en period där jag insett vad avsaknaden av det jag känner idag faktiskt inneburit. Hur venlafaxinets dimridå påverkat mig under 3,5 år. Jag känner sorg över all tid som försvunnit, dels pga min sjukdomshistoria, men också pga all medicinering. Samtidigt vore jag nog inte här idag utan den. En märklig blandning av både tacksamhet och vemod.
I början av utsättningen och 3 månader framåt påverkades jag väldigt negativt känslomässigt. Jag gick runt med ett ständigt ångestpåslag och var otroligt lättpåverkad på så vis att små saker kunde trigga självskadeimpulser och suicidtankar. Men med tiden avtog de och balanserades ut med känslovågor av de positiva slaget. När sommaren kom var det nästan så det tippade över åt andra hållet. Helt plötsligt kunde jag känna glädje över en ljum bris och solens strålar, till och med regnet kändes vackert. Ångesten var som bortblåst och de negativa känsloregistret visade sig mer i form utav irritation i olika former. De djupa dalarna blev allt grundare och de härliga topparna allt fler. 
Den sista månaden av utsättningen blev dock utmanande på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. De härliga topparna blev känsloexplosioner och de minsta av saker kunde få mig så rörd att jag inte kunde hejda gråten. Vissa saker kändes mer normalt, som att kram om min hund. Andra mer absurda, som att inte kunna hålla sig för gråt när V75 reklamen med Vinnie som är ensam på semestern går på tv.n! Jag som aldrig i hela mitt liv gråtit av glädje eller för att jag blivit rörd (mer än till Black Beauty när jag va liten). Jag har nog aldrig gråtit så mycket, utan att vara ledsen, som jag gjorde den månaden.
Att kunna uppleva glädje i det lilla igen gjorde att livet fick färg, stunder blev värdefulla och jag hittade tillbaka till den del jag tappat så länge; den sprudlande och levnadsglada Johanna. En del jag vet att jag inte är ensam om att ha saknat. 
Den fysiska oförmågan att känna tacksamhet och glädje i vardagens skönhet har påverkat hela min tillvaro och så även personen som stått mig närmst. Jag kan därför inte undgå att tänka på hur mitt tidigare förhållande skulle utvecklats om jag bara hade satt ut venlafaxin för 1 år sedan. Det gör ont att tänka på, för jag är väldigt säker på att det hade spelat en stor roll. Det gör sorgen på något vis ännu större. För det känns som att dimridån tagit ifrån mig den del av mig själv som var en av grundstenarna i förhållandet. Den äventyrslystna, fantasifulla, aktiva och drömmande personen som jag ändå är. Den delen som på något vis balanserade ut mina mardrömsliknande dippar av självdestruktivitet och ångest. För Borderline är inte en grå massa, det är svartvitt med euforiska toppar och sotsvarta dalar.
Men det var därför medicineringen sattes in, för att jag tappade mig i de svarta dalarna så hårt att ingen självdestruktivitet hjälpte, mer än den definitiva. Venlafaxinen tog bort de djupaste av mörkret men också livsgnistan och glädjen. Allt blev medelmåtta, för att bli hanterbart. Något jag behövde, men också som jag nu var redo att lämna.
Det är inte så att jag alltid är glad och positiv. Men när jag är det nu så upplever jag känslorna djupare och genuint. Jag låtsas inte längre, bara det är en känsla värd mer än något annat. Kanske är det också vägen till att kunna utrota den starka känslan av ensamhet och utanförskap jag alltid levt med. 
 
 
Vemod och tacksamhet. Så mycket förlorat, så mycket vunnet. Det enda jag kan göra är att blicka framåt och fortsätta upptäcka mitt nya jag.