Utan tvåsamheten.

Knappt ett halvår har gått, som singel, utan tvåsamheten. Det längsta perioden sedan mitt första riktiga förhållande för 10 år sedan. Ena dagen känner jag mig självständig och stark, för att dagen där på känna mig så liten, skör och ensam. Jag vet att det tar tid, men jag önskar att det gick fortare.
Märkligt nog talar jag sällan om de kärleksrelationer jag haft, vilket på sätt och vis är paradoxalt då det är vad som anses mest problematiskt för de som drabbats utav Borderline. Kanske är det just därför, för att det är så komplext och svårt att förklara. En gång fick jag en fråga av en åhörare efter en föreläsning; "Har du någonsin varit kär." Jag tänkte efter och började med; "Det beror ju på hur man ser det. Jag vet inte." Hon svarade kort: "Tack, då har jag fått mitt svar."  
Allt med kärleksrelationer blev fel för mig redan från början. Mitt första riktiga förhållande var präglat av mina ångestattacker och mitt självskadebeteende. Visst fanns det många andra stunder, men det är ändå svårt att bortse från. Han var den första personen som fanns där för mig när livet var svårt, något som var väldigt ovant för mig. Så istället för att ta till mig hans ömhet växte skuldkänslor inom mig. Det kändes som att jag bara tog och tog utan att kunna ge något tillbaka, mer än rent kroppsligt. Vilket kom att påverka mig länge, det gör det fortfarande, om än betydligt mindre. Men någonstans där började det och med tiden var det den enda bekräftelsen jag kunde ta till mig. Mitt självhat var så stort att det enda jag kunde se att någon ville ha av mig var min kropp. 
Det gjorde att jag hamnade fel mer än bara en gång och den lilla självkänsla jag en gång i tiden hade trasades sönder bit för bit tills det inte fanns något kvar. Till slut var det enda som gjorde att jag kände mig betydelsefull även det som gjorde som ondast... jag kände mig som en trasdocka och helt apatisk inför vad som hände. Allt var bättre än att vara själv i ångesten med självskada som den enda lindringen. Kanske är det där jag kan se uttrycket: "I hate you don't leave me" som så ofta används för att illustrera problematiken för de som drabbats av Borderline. För jag kan inte minnas att jag någonsin hatat någon annan än mig själv. 
När jag ser tillbaka på allt så fylls jag av både sorg och stolthet. Sorg över att behövt utstå så mycket smärta, över att jag aldrig kände mig älskad för den jag är. Men också stolthet över att jag idag inte tillåter mig att behandla mig själv illa längre. Vilket är anledningen till att jag idag står ensam och för första gången i mitt vuxna liv lever det på egen hand, för mig själv. 
Jag önskar att det vore så enkelt som att bara inse sitt eget värde och finna lyckan i det, men sanningen är den att en stor del av mig vill tillbaka. Tillbaka in i den enda trygghet jag upplevt, i någon annans famn. Många gånger samma famn som känslomässigt slog mig om och om igen genom att utnyttja mitt desperata behov av närhet till sin egen fördel. För den smärtan kan jag hantera, den kan jag leva med. Men också en smärta jag aldrig var ensam i. En ond cirkel men ändå inte tröstlös. Mitt förnuft vet att det är fel väg, men mina känslor och kroppsminnen säger det motsatta.
Det är svårt att stå kvar i de beslut jag fattat för min egen skull, för det finns ingen annan som bekräftar att det är rätt. Ingen annan som kan få mig att må så bra som du. Du utnyttjade aldrig min kropp... men istället förbi såg du många gånger min skörhet. Jag försökte sätta gränser och respektera mig själv, lyssna till mina känslor och behov och sluta ignorera dem. Men när jag till slut klarade av det släppte du min hand och gick åt ett annat håll. Det är så svårt att inte känna mig värdelös, omöjlig och krävande när den människan jag älskade vände mig ryggen då jag slutade försumma mig själv. När det enda jag krävde var trygghet.
Men jag har inte fallit sönder, jag lever mitt liv och jag tar mig sakta framåt. Och jag kan nog säga att jag övervunnit separationsångesten som tidigare lett till besök på akuten pga självskador och överdoser. För den var så stark och smärtsam att jag kunde göra vad som helst för att den skulle försvinna.
Jag tänker inte säga att det inte längre gör ont. För det gör det, otroligt ont. Men det jag vill dela med mig utav är att vägen för att må bättre och leva sitt eget liv inte är enkel. Och på sätt och vis är den svårare än att stå kvar i helvetet. För vi är vanemänniskor och det tar tid att lära om. Men det går och det är värt det. 
Jag lovar, ångesten blir mindre. Den följer i sin tur av ensamhet och den där välbekanta känslan av ihålighet och tomrum. Men det är just det som behövs, ett tomt rum där du kan skapa din egen framtid.
 
 
 
 
Dagboken strax efter seperationen: 
 
 
"Idag är en sådan där dag när allt känns som förr i tiden. 
En sån där dag när tårarna trycker på utan anledning. 
När livet känns fruktansvärt svårt. 
För ensamheten äter upp mig... 

...att leva utan en tvåsamhet har jag aldrig vetat hur man gör. 
Kanske att det går vissa dagar. 
Men de andra då? 
När man faller? 
Hur gör man när ingen finns där för att hålla ihop dig, 
och du inte längre har vitrockar eller kedjetäcken? 
Och samtalen blir allt mer sällan... 

...man gör inget alls. 
Utan faller och hoppas att det inte gör för ont. 
Att du inte är så trasig efteråt att det inte går att ta sig upp igen. 


Here we go..."

Kroppsminne och dissociation

Det är ytterst sällan det skett de senaste tiden, att jag upplevt kroppsminne som lett till dissociation eller ett dissociativt tillstånd. Men det senaste har detta skett ett flertalet gånger i olika grad. Efter den senaste veckans incidenter samt givande samtal med C (min psykolog) har några av de sista bitarna börjat falla på plats.
 
Sen ett tag tillbaka har jag levt ensam, utan partner. För mig är det fortfarande vid 26 års ålder en främmande sits. Sammanlagt har jag inte varit singel i mer än 12 månader sedan jag fyllde 16. 1 år av 10, och inte sammanhängande. Jag har länge vetat orsaken till det men aldrig riktigt tagit i det. För det har bara varit så det va: Utan DIG inget MIG. Genom att befinna mig i en relation har jag kunnat se mig själv igenom min partner. På så vis kunnat definiera den person jag är, trots min ostabila självbild. Mitt JAG har blivit mer konstant och mindre trasigt i förhållande till någon annan. Ytterligare en anledning till att vara i ett förhållande var för mig bekräftelsen. Att få känna att jag duger och att någon vill ha mig.
 
Jag vill dock understryka att detta inte innebär att alla relationer jag varit i har per automatik varit destruktiva eller utan kärlek från min sida. Men många gånger har ångesten över ensamheten lett till felsteg och destruktiva situationer med killar som aldrig riktigt brydde sig om vem jag var. Bara att jag ville göra vad de än ville. Det blev en flykt ifrån mig själv, en lösning som fungerade i stunden men falerade i längden. 
 
I och med att jag nu egentligen är själv på riktigt för första gången har jag hamnat i dessa situationer igen. Idag är jag en helt annan person än för 8 år sedan. Jag har andra verktyg och insikter och tänker inte längre på mig själv på samma nedvärderande sätt. Men kroppen minns, och reagerar även utan min tillåtelse. För jag har inte haft möjligheten att "omprogrammera" mig själv i de situationerna. Men nu är det dags, första steget är att bli medveten om vad som sker, därefter kan man börja göra något åt det. Så vad är det då som sker?
 
Först kanske jag borde förklara kort vad jag menar med kroppsminne. Det handlar om att kroppen reagerar på en situation och känslan kommer före tanken, istället för att tex få ångest av en tanke osv, vilket är vanligast. Kroppsminnet är ett försvar som finns till för att skydda dig ifrån de känslor som blev för starka för att hantera i den situation som "kroppen minns" (självklart minns inte kroppen i sig utan det är i själva verket rörelser, beröring etc. som är kopplat till vissa minnen).
 
Åter till vad som sker. Jag hamnar i en situation där jag befinner mig ensam bland folk eller med en främmande kille. Idag, till skillnad ifrån tidigare, har jag trevligt tills den där situationen inträffar. Det kan vara olika men är oftast en blick eller en beröring. Kroppen förnimmer tidigare situationer och jag grips av panik. Men nästan innan jag ens hunnit urskilja paniken och får en möjlighet att lyssna till den, reagerar kroppen instinktivt genom dissociation (för er som inte vet vad det innebär förklarar jag det tydligare här). Graden av den har dock varierat i de olika situationerna. Men det var länge sedan jag upplevde minnesförlust pga just detta. Alkohol fanns med i bilden, vilket självfallet inte är något som gynnar känslovärlden när den ter sig negativ. Men viktigt att tänka på är också att den inte orsakar vad som händer, enbart förstärker. Jag skulle alltså säga att alkoholen var en bidragande orsak till att jag dissocierade och fick minnesluckor, men inte orsaken till det. Just detta är dock svårt att förklara, för många tänker att det enbart beror på för mycket alkohol. Men jag har tidigare drabbats av detta utan att ha varit påverkad av alkohol, så jag vet skillnaden när det gäller mig.
 
I de flesta fall märks det inte utåt sett, mer än att jag eventuellt beter mig extremt åt det ena eller andra hållet, ofta väldigt utmanande och yvigt. För i den stunden går jag in i en personlighet där jag inte är värd något alls och ingen, enligt mig, egentligen ser något mer värde i mig än det faktiskt kroppsliga. 
 
En stund eller några timmar senare avtar dissociationen och jag möts av en känslovåg. Barriären är nere och ofta sker det när jag kommit ifrån situationen, hemma i min ensamhet. Jag "vaknar upp", samma natt, ensam och rädd över vad som faktiskt skett. När jag förstått vart jag befinner mig letar jag ofta igenom min kropp för att se så jag inte har nya sår. Lyckligtvis har jag varit hel. Men känslan av att inte veta, mer än att jag inte varit mig själv är värre än någon bakisångest. Vetskapen om att ingen förstår. Men att få "försvara" sitt beteende, som endast är en symptom av den problematik jag genomlevt, är tyvärr inget ovanligt. Att bli anklagad för att vara manipulativ och utåtagerande är många gånger vardag för någon med Borderline. Att få höra saker och stå tillsvars för sådant du inte minns att du gjort, för att du stängde av och försvann där ifrån. För att det var precis så jag hanterade den där kvällen för flera år sedan i parken; genom att inte "vara där" när det hände. Att behöva förklara det är svårt.
 
Men denna insikt, för även om jag vetat om det har jag aldrig tidigare riktigt förstått, kommer göra det möjligt för mig att börja "programmera om" mina reaktioner. Hur man gör har jag inte riktigt klart för mig än. Men jag vet att det, som allt annat när man ska bearbeta något, handlar om medvetande och medvetna beslut. Innan jag hamnar där nästa gång ska jag besluta hur jag vill agera, besluta huruvida jag behöver flera shots för att fly det som komma skall (vilket självfallet är ett "nej").
 
Jag vill börja om och lära Johanna 10, 15 och 20 år att hon är bra som hon är. Att hon har rätt att säga nej och att ingen annan människa någonsin igen ska ha rätt till hennes kropp utan hennes tillåtelse. Den har alltid varit hennes att behålla. Du behöver inte bekräftelse ifrån någon annan... 
...för jag kommer alltid att älska dig.
 
 
 
 
 

Liknande inlägg

Don't pull the trigger!

Jag har insett svårigheten i att uttrycka sig korrekt. Jag som ändå har något av en poetisk och målande ådra, ett behov av att formulera mig på ett visst sätt. I helgen fick jag många tankeställningar angående detta. Lite av ett "Aha-!" moment. För jag har inte tänkt så tidigare. Inte tänkt att det faktiskt spelar stor roll huruvida man förmedlar ett sätt att skada sig själv på eller du enbart definierar det som "en självskada". Jag har många gånger etsat ned målande bilder av olika situationer på papper för att förmedla, eller kanske mer ventilera, det som hänt. Utan att ens reflektera på att mottagaren utsätts för triggande material. Det sista jag vill är ju att leda in någon annan i mitt öde. Att plantera små frön till ett framtida självskadebeteende!
 
För egentligen handlar det ju inte om självskadan utan orsaken till att den uppstod. Vilket helt enkelt berör känslan i den stunden, så som om det är emotioner eller affekter som tar över så blir det ett sätt att hantera dem. 
 
Vad är då triggande material? Allt som fokuserar kring tillvägagångssätt angående en självskada; vad som används, hur det används, omfattning av skadan etc. 
 
Vilket blir så tvetydigt. För inom mig någonstans känns det fortfarande viktig att få benämna hur allvarligt det blev, för det är som ett kvitto på mitt dåliga mående. Att "så illa blev det, jag mådde verkligen dåligt." Vilket är en av myterna och fördomar kring självskadebeteende som jag också vill arbeta för att ändra på. För hur självskadan än tar sig i uttryck så är det aldrig den som skall avgöra huruvida en person mår dåligt eller inte. Och absolut inte vara avgörande för om han eller hon får vård! Det ska räcka med att man ber om hjälp, med att ett dåligt mående uttrycks. Men tyvärr så ser det inte ut så idag.
 
Idag finns det kriterier på undervikt för att får vårdas på en ätstörningsenhet. Själv ringde jag en gång i panik för att få bli inlagd på grund av, min då, mycket allvarliga bulimi. Men fick höra att jag inte kräktes tillräckligt många gånger om dagen för att bli inlagd! Hur skall detta leda till att de som lider mår bättre? Hur skall den som ber om hjälp må bättre om det som krävs är att må ännu sämre? Hur kan man känna sig sedd för den man är och respekterad för sina känslor när självskadan är det enda som värderas. Varför måste man försöka dö för att få hjälp att orka leva?
 
Med detta i bakhuvudet tänker jag att vården står för mycket av denna föreställning; att en mer omfattande självskada, lägre vikt eller mer frekventa kräkningar innebär ett allvarligare psykiskt tillstånd. För det är ändå de som sätter kriterierna för när en person har rätt att prioriteras i vårdkön. I det långa loppet leder det inte då bara till att dessa beteenden ökar? Jag har full förståelse för att det måste och faktiskt bör göras prioriteringar inom alla vårdgrupper, men kan det inte vara så att detta system är kontraproduktivt? För egentligen borde väl inte utvärderingen baseras på frågor om vikt och skador utan om psykiskt mående, suicidrisk och vilket socialt nätverk personen i fråga besitter? 
 
För i grund och botten handlar det om känslor, som styr dessa personers liv. Samtliga av dessa människor har rätt att få en vård som leder till ett minskat lidande och i slutändan att de kan leva ett liv där deras känslor istället vägleder dem.
 
Så vem du än är och vilken roll du än har, snälla, tänk efter en extra gång när du talar om självskadebeteende. För överallt finns de som har en dålig dag, genomlider ett trauma eller depression. Över allt finns de människor som är mottagliga för det fröet du förmodligen inte är medveten om att du sår.
 
Med denna insikt kommer jag att försöka vara medveten om risken av att yttra mig på ett triggande sätt. Vilket också kommer påverka min inställning och fortsatta arbete med boken. För mitt syfte och min önskan är att bryta fördomar och bidra till en förbättrad insikt om Borderline så väl som självskadebeteende och ätstörningar. Vilket i sin tur förhoppningsvis kan leda till en minskad förekomst av detta i vårt land.