Unified Protocol.

Från min startdos på 300 mg venlafaxin per dag är jag idag nere på 112,5. De fysiska symptomen har avtagit och nu mer känner jag endast av det i form av illamående några dagar efter en sänkning. Imorgon blir en sån dag, dags för 75 mg. Då är jag nere på så pass låg dos att den inte längre har någon ångestreglerande effekt! Jag är både stolt och glad över att ha kommit så här långt. Men det har inte varit helt smärtfritt.
Om jag ska försöka beskriva skillnaden känslomässigt så skulle jag vilja likna medicineringens funktion med ett bolltäcke. Det håller på något sätt ihop känslolivet och dämpar det så att det inte blir kaos. Intensiteten i känslor, både positiva och negativa, blir starkare. Våren har varit en stor prövning, som jag ändå tycker mig klarat av. Dock inte helt felfritt. Det är lätt att hamna tillbaka i gamla mönster och tankebanor vilket gjort att jag tillsammans med min terapeut beslutat att flytta fram min utskrivning. Jag behöver mer stöd tills dess att jag känner mig stabilare igen. Men också då jag har svårt att hantera och reglera alla känslor. Att bara vara ledsen, rädd, arg etc. med den intensitet som de har är svårt och det blir lätt ångest istället. 
När jag påbörjade medicineringen befann jag mig i botten och mådde riktigt dåligt. Alla dessa känslor påminner om hur det var då. Jag behöver helt enkelt lära känna och lära om mig själv utifrån vart jag är nu. För mig är det inte redskapen som är problemet, de har jag. Problemet är förmågan att kunna vara i en känsla rent fysiologiskt utan att automatiskt undvika eller "omvandla" det till ångest.
Förhoppningsvis kommer jag därför att få gå i gruppterapi utifrån något som heter Unified Protocol. Det är en KBT-baserad terapi för behandling av ångest, depression och annan problematik som är knutet till emotioner. Terapin fokuserar på just känslomässigt undvikande och bristande känsloreglering.
Jag tror det är dags att lämna teori och ord för att fokusera på känslor. Läskigt, men det innebär förmodligen bara att det är precis vad jag behöver.
 
 
 

Utskrivning... !

Då var det snart dags. Efter att ha gått i terapi till och från i närmare 10 års tid ska jag snart bli utskriven ifrån psykiatrin. För gott? Visst är det helt fantastiskt att jag har tagit mig så här långt, som ett kvitto på att jag faktiskt tillfrisknat ifrån min diagnos. Trots att jag inte tycker om begreppet frisk i förhållande till psykisk problematik. Men någonstans är det väl vad min behandlare ändå bedömer att jag är. I alla fall tillräckligt frisk för att klara mig på egen hand.
Det är helt klart en milstolpe i mitt liv som jag länge trodde att jag aldrig skulle kunna uppnå. Alldeles för länge förväntade jag mig inget annat än att mitt liv skulle sluta med suicid. Precis som statistiken visar. Men nu står jag här, med bara några enstaka månader kvar. Till sommaren ska min samtalskontakt avslutas. Mina journaler kommer att paketeras och arkiveras och jag kommer inte längre vara en patient på ångestmottagningen. Endast Johanna, psykologstudent.
Lycka och glädje, visserligen, men inte bara. Med utskrivningen följer en påtaglig oro och rädsla. För trots att jag idag inte känner något behov av samtalen har det alltid varit min livlina. Så många gånger förr har mitt liv vänt på en sekund och jag har fallit så hårt att utan dem vore jag inte här idag.
Under alla dessa år har mina terapeuter varit min trygghet och frizon. Jag kanske inte alltid förstått det i stunden, men jag vet idag att utan dem hade jag inte varit här. Jag kan inte tacka dem nog. J som var den första vuxna människan som kunde se, bekräfta mig på ett sätt jag kunde ta till mig. När jag, ångestfylld, självskadande och suicidal 17 åring, blev inlagd på BUP. A som förstod mina svårigheter i att känna och uttrycka affekter och såg igenom mitt skal. Mobila teamet som kom till mig varje eftermiddag för att checka av min dagsform när allt var som värst under tiden i Norrköping. G som ringde mig på bussfärderna mellan Borås och Norrköping när jag var på väg till henne under min sjukskrivning, bara för att försäkra sig om att jag skulle komma. Hon som så många gånger tagit ned mig på jorden efter självskada och överdoser och på ett, nästan magiskt sätt, fått mig att tro på livet igen. C som hjälpt mig att hitta styrkan i mig själv för att stå på egna ben hela denna höst när mitt liv förändrades så abrupt.
Uppbrottet ifrån varje terapeut har en sorg i sig, om än olika starka. Att det nu är ett definitivt avslut, innebär att jag också måste paketera alla samtal och personer som haft en stor del i mitt liv. 
Jag frågade min terapeut vad som händer om jag skulle behöva samtal igen? Hon sa att jag under ett års tid har möjlighet att höra av mig och få en samtalstid när som helst. Det blir helt enkelt ett års "prövotid". Fånigt nog känns det guld värt just nu. Bara att jag vet att det finns någon där om jag skulle behöva betyder så mycket. Jag vet att jag har de verktyg jag behöver. Att jag kommer klara mig utan samtalen. Men det innebär inte att rädslan försvinner. Hur livet än formas det kommande året kommer detta innebära en mental prövning. Jag måste tro på mig själv och att jag klarar mig på egna ben. Motbevisa rädslan och bli fri på riktigt.
 
 
 

Liknande inlägg

Traumabearbetning.

När jag upptog en samtalskontakt här i Umeå var avsikten från början att arbeta med trauma. Detta med anledning av att jag känner att det finns händelser i mitt liv som fortfarande tar för stor plats och är svåra att hantera till och från. Jag har bestämt mig för att inte bortse från detta utan reda ut dem så gott det går. Det är något jag anser är nödvändigt för att jag ska må bra men också för att bli den psykolog jag vill vara.
 
Först bör vi reda ut vad ett trauma egentligen innebär. Wikipedias beskrivning av trauma är följande:
 
"En traumatisk händelse kännetecknas av att en individ försätts i en eller flera situationer som är överväldigande och upplevs omöjliga att påverka samt utgör en stor psykisk påfrestning för individen. En traumatisk händelse kan vara en enstaka dramatisk händelse såsom vid stora olyckor och katastrofer, men också en del av ett återupprepat mönster av traumatiska situationer, så som misshandel i hemmet. En händelse är i sig inte traumatisk men upplevelsen och tolkningen av densamma definierar den som sådan. Detta gör att även händelser så som skilsmässa eller uppsägning från arbete vilka jämförda med en jordbävning ter sig mindre dramatiska för en enskild individ, kan vara av traumatisk art."
 
Huruvida en person utsätts för ett trauma grundas alltså inte i händelsen i sig, utan i själva verket personens upplevelse av den. Stort som smått har ingen betydelse, det är alltid individens reaktion och känslor som definierar ett trauma.
 
Vidare finns det flera typer av trauman och olika sätt att behandla dem på. Jag vill därför understryka att detta enbart är min upplevelse av den behandling jag genomgår.
 

 
Idag är jag 25 år fyllda, det har redan gått 9,5 år sedan jag var på mitt första terapisamtal. Under många år har jag övat på att prata om mina känslor. Till en början hade jag mycket svårt att uttrycka mina i ord över huvudtaget. Att skriva gick bra, men när jag skulle få fram orden i tal fastnade de på tungan. Det tog närmare 5 år innan jag lyckades prata utan att få tunghäfta. Tidigare hade det alltid varit terapeuten som styrt samtalets gång. Hur som helst. Som ni kanske förstår så är det idag inte någon ovana eller något främmande för mig att prata om saker som skett eller om mina känslor, även om det fortfarande kan vara svårt. Därför kom det lite som av en chock hur gamla mönster väcktes till liv och känslokaos jag förträngt åter bubblade upp och bosatte sig i min kropp.
 
Skillnaden på de samtal jag har idag och de jag tidigare haft är tidsperspektiv och fokus. Innan har allt handlat om nuet. Hur jag mådde i stunden och i mångt och mycket att hantera och överleva livet. Nu behöver jag inte längre vägledning i vardagen, istället ligger fokus på att tala om vad som varit. Visst har jag gjort det förut, när de skett och diffust nämnt de på vägens gång. Men jag har aldrig stannat upp och förflyttat mig tillbaka i tid och rum till en av de situationer som varit känslomässigt plågsamma och outhärdliga. Det krävs mycket mod och styrka att frivilligt försätta sig i ett tillstånd som varit bidragande orsak till suicidförsök. För i bakhuvudet finns det en medvetenhet om smärtan som väntar och en rädsla över att slinta snett och inte ta sig upp igen.
 
Denna rädsla gjorde att jag under förra veckans samtal berättade att jag inte längre hade någon önskan om att fortsätta behandling. Jag ansåg det onödigt och jobbigt att gräva i något när jag inte vet kommer leda till något gott. Efter att ha bollat denna tanke fram och tillbaka frågade min terapeut: "Det kan inte vara så att du är rädd för att må dåligt igen?" Hon träffade mitt i prick. Jag var livrädd för att tappa allt jag byggt upp och falla tillbaka ned i den avgrund jag kämpat mig ur. Med den insikten, och en klump av rädsla kvar i magen, kom vi fram till att det inte är onödigt utan nödvändigt, just utav den anledningen. Om det som väntar får mig att vända på klackarna och springa åt andra hållet, så är det mer än värt att bearbeta. Jag vet att det är vad som krävs för att besegra det, det finns igen annan väg.
 
Många hade nog valt att vända och gå sin väg, tänkt att det inte är värt besväret. Så varför utsätta sig för detta? För mig är det helt enkelt så att dessa situationer påverkar mina tankemönster och känslovärld än idag till den grad att jag känner mig begränsad av dem. Jag är trött på att inte kontrollera mitt eget liv och jag vet att jag kan ändra på det.
 
Så vad gör man sedan när man sitter där i stolen mitt emot, när alla känslor vaknat till liv och vill ta över? Den största skillnaden från när det skedde och där i rummet är att du inte är ensam. Det finns en medmänniska som kan spegla dina känslor och hjälpa dig att sätta ord på vad du upplever. Men också någon som kan se på situationen utifrån och förklara verkligheten så att du själv kan se den. Terapeuten hjälper dig att ta ett steg bakåt, för att du ska kunna observera dig själv i situationen och förstå varför det blev som det blev. Att kartlägga händelseförloppet och få sätta ord på det som hänt är en del av bearbetningen och bidrar till lättnad. Denna förståelsen över traumat kan i sin tur hjälpa dig att definiera dina känslor så att de går att hantera. Att få se händelsen med klara och inte enbart genom traumatiserade ögon gör det hela mindre kaotiskt och mer hanterbart. Därefter finns det vanligtvis behov av att tala om skam och skuld som är vanligt förekommande känslor i sammband med ett trauma. Med hjälp av ett utifrånperspektiv och terapeuten kan ni tillsammans klargöra att du inte har något skuld i vad som hänt, inte heller behöver känna skam inför det. 
 
Inget trauma kommer försvinna ur minnet eller helt sluta göra ont, men de kan bearbetas till den grad att de inte längre är ett hinder för dig i vardagen. Så att de inte tar över. Du kommer aldrig kunna kontrollera dina känslor, men de behöver inte kontrollera dig.