Livet, döden och allt där till.

2016 blev ett år fyllt med kaos och emotionell dränering. Inte alls som jag tänkte mig. Äntligen fick jag påbörja gruppterapin som jag väntat så länge på. Men energin det skulle innebära att gå där och den ökade ångesten var jag inte beredd på. Varje tisdags förmiddag under 18 veckor ägnades åt att slungas tillbaka in i min eget förflutna kring övergrepp men också andras berättelser. Varje tisdags eftermiddag var jag ett vrak, antingen behövde jag sova eller bara få gråta i timmar. Avstängd eller överväldigad av allt omkring och inom mig som rördes upp. För mig var det som att frivilligt slänga sig in i elden en gång i veckan. Med endast en föreställning om att det skulle leda till något bättre. Men det är ju också så; att terapi som inte känns leder sällan någon vart. Och det kändes de vill jag lova.  

Kanske borde jag redan där insett att allt skulle komma bli för mycket; terapi, klientarbete, extrajobb, häst och hund utöver de vanliga studierna. Men kanske är det just tack vare mina djur som jag klarat det. För de är hos dem jag hämtat min energi och laddat batterierna. 

Förmodligen är det just därför som det också tog mig så hårt när de båda blev dåliga.

Midsommarveckan var jag hemma på besök hos mina föräldrar. Lite ledighet mellan det intensiva jobbschemat jag hade framför mig. Men redan på tisdagen fick jag beskedet om att min häst skadat sig allvarligt i hagen. Under 1 dygn gick jag hemma och väntade på att få höra veterinärens bedömning på om han skulle klara sig eller inte. Det gjorde han men skulle behöva boxvila och rehab för att komma tillbaka. Eftersom jag redan låg minus på resurser sa min kropp ifrån och jag blev sjukskriven större delen av sommaren. En sommar som bestod av återhämtning i den mån de gick och återbesök till veterinären nästan två gånger i veckan. Dagarna spenderade jag för det mesta själv med min fyrbenta livskamrat Hera. Jag är så tacksam för sommaren vi fick ihop.

Just innan terminsstart fick Nallen (min häst) gå ut i hagen igen. Men utan att helt ha återhämtat mig började studierna lika intensivt som vanligt, terapin körde igång efter uppehåll och helgerna bestod mest av jobb för att få allt att gå runt. Några veckor in på terminen började jag oroa mig för min Hera. Hon hade tappat energi. Efter några gånger hos fysioterapeut åkte vi till veterinären för att röntga rygg och höfter. Röntgenbilderna såg inte fina ut alls, utan visade att hon förmodligen hade väldigt ont. Det gjorde ont i hjärtat att inse de men blev även glad att jag åkte in med henne så att vi hittade problemet och kunde göra något åt det. 4v efter insättningen av smärtstillande så fick jag tillbaka min glada och energifyllda hund igen. Vi började även med rehabövningar varje dag för att på sikt stärka hennes muskler. Samtidigt började Nallen bli bättre och jag insåg sakta att tiden och pengarna inte fanns för dem båda. Efter många om och men beslutade jag mig för att sälja honom så att jag kunde ge Hera den tid hon nu behövde. Men när besiktningen gjordes visade han hälta och fick gå på en medicinkur. Samma vecka som Nallens uppföljning skulle göras så blev Hera akut dålig. Vi åkte in och det visade sig att hennes lever hade kraschat av medicinerna. I två dagar låg jag med henne på golvet hos veterinären där hon fick dropp och medicin, men det gick inte att göra något. Den 6 dec 2016 fick jag ta det smärtsamma beslutet att låta min älskade vän somna in. Det kändes som att meningen med livet togs ifrån mig… lite senare samma vecka var det dags för Nallens återbesök. Han var inte bättre så en hältutredning gjordes. Och hur mycket jag än älskar min Nalle så mins jag ångesten av saknaden från Hera som skrek och önskade att han hade dött istället för henne. Så hemsk tanke, men så var det. Jag fick åka hem med en trasig häst och bara vänta på att han skulle bli bättre. Orken rann ur mig totalt och det tog över en vecka innan jag orkade ut till stallet igen. Jag sköt på allt jag kunde i skolan och försökte endast göra det allra viktigaste för att hänga med fram till julledigheten.

Julen kom. Jag åkte hem. Fick en välbehövlig paus, men tomheten efter gick inte fly. När jag väl satt på planet tillbaka hem till Norrland så kom tårarna och smärtan hårdare än tidigare. Den där tomheten som följt mig hela livet, som Hera fyllt till en gräns som gjort den uthärdlig. Men nu ekade den inombords och de var där någonstans på vägen hem till min tomma lägenhet, som jag kände hoppet sina och tankarna på döden ta vid igen.  

Den kommande veckan var fylld med jobb och rapporter som jag skjutit på, och på något vis lyckades jag hålla ihop och få det gjort. 5 jobbpass (4 nätter) och två rapporter senare var jag tillbaka på universitetet med föreläsningar och grupparbete. För livet stannar inte upp även fast de känns som att man själv gör det ibland. Stannar kvar, faller handlöst nedåt, medan andra fortsätter framåt.

I onsdags sköt jag fram tentaplugg då Nallen skulle undersökas igen. Hans tidigare bedömning verkade nu felaktig och istället verkar han ha något som heter spatt. Kort och gått så gick det från en senskada till en kronisk sjukdom med skillnaden just nu att jag får börja rida igen. Men också att han på sikt kan bli sämre och inte läka ut helt. Ett besked som kändes skönt och tungt på samma gång. Jag ville bara hem och krama på Hera, men soffan var fortfarande tom och snökaoset fortsatte utanför fönstren. Men inget som ställde in terapin (för utbildningen, mer om den i ett annat inlägg) som jag började med i slutet av november.

Åter igen tog all ansträngning ut sin rätt och jag orkade knappt upp ur sängen igår. Efter lunch kunde jag inte längre skjuta på tentaplugget och begav mig till Universitetet för att använda en dator (examination i SPSS som bara finns på skolans datorer). Jag kan inte riktigt förklara varför men ungefär 40 min senare kände jag ångesten trycka på, så jag tog mig hem igen. Väl bakom stängda dörrar ihopkrupen i ett hörn kom den över mig. Där satt jag och skakade och grät ett bra tag medan tankarna infekterades av självskadeimpulser och döden blev ytterst närvarande igen. Men jag agerade inte, jag bara lät de va och till slut lugnade sig ångesten och jag kunde ta mig till sängen. Kroppen var helt matt, jag låg och stirrade i taket och ville helst av allt bara sjukskriva mig från dagens jobbpass, skita i tentan och bara ligga kvar i sängen hela helgen. Bara ge upp.

Men på något vis tog jag mig upp. Ibland förvånas jag fortfarande över vändningarna, eller kanske min beslutsamhet och förmåga att göra det som behövs i stunden. Förmodligen till både för- och nackdel många gånger. Men utan den skulle jag nog inte tagit mig ur allt helvete som varit, så jag får vara tacksam över den trots allt. Från att vilja ge upp till att bita ihop, plugga och skriva tentan i förmiddags, sitta här och skriva för min egen reflektions skull och åka till jobbet om någon timma. Ja säg mig hur det går till. Kanske är ”bita ihop” inte ett motto jag vill sprida omkring mig. Men det beror på varför man gör det. För min del så vägde jag fördelar mot nackdelar och funderade på vad som skulle gynna mig på sikt. Jag insåg att ångesten skulle vara värre imorgon om jag inte tog tag i situationen och valde att göra det motsatta. Jag menar verkligen inte att det är så enkelt eller att de ens går alla gånger. Men ibland överträffar man sig själv och då måste man få ge sig själv en klapp på axeln. För så många gånger som jag det senaste funderat över att sluta föreläsa på grund utav att jag känt mig falsk. Att jag inte mår tillräckligt bra, som att de förväntas av mig att jag ska vara ”fixad”. Men jag insåg efter gårdagen att den där perfekta ytan är inte de som inspirerar människor. Det är att förmedla att det går att ta sig ur mörkret och de djupaste av dalar. 

 

Det är okej att bryta ihop och komma igen.

 

Kanske kan jag ta med mig detta in i 2017. Låta det få vända nu, vara tacksam över att jag har min Nalle kvar och låta sorgen efter Hera ta den tid det tar. Vad än framtiden har att ge så tror jag att mitt nyårslöfte för i år är de bästa jag hittills haft; att vila mer

 

 

 

 
 
 

 

Det är ingen dans på rosor...

Från ett tidigare liv i total kaos befinner jag mig idag någon helt annan stans. Jag är inte längre självdestruktiv eller känner mig totalt förlorad i livsspelet. Men det innebär inte att allt är bra.
 
Ibland får jag panik över att prata om vad som varit, det jag tagit mig igenom. För någonstans tänker jag att alla andra tror att det betyder att mitt liv idag är bra, näst intill perfekt. Misstolka mig inte, jag är långt ifrån vart jag varit och jag befinner mig på en plats jag trivs och vill vara på. Vilket jag aldrig tidigare i livet gjort. Men samtidigt så är det otroligt läskigt. För det innebär inte att allt är enkelt, att livet är som en dans på rosor. För det är något livet aldrig kommer vara. Jag tänker att det inte är det för någon. Ändå tror jag att det är lätt att läsa eller höra min historia och någonstans tolka det som att allt är bra nu. Att jag är symptomfri från mina tidigare plågor.
 
Låt mig säga så här; det stämmer inte. Mitt liv är inte perfekt eller alltid underbart. Men det är långt ifrån vad det en gång varit. Många kanske tänker: "men du har kommit långt ifrån att vilja dö, att skada dig själv för att hantera ångest och du är ju så sjukt stark i dig själv?!". Det är i själva verket inte helt sant. 
 
Efter att den senaste veckan haft dippar djupare än på länge var det med en blandad känsla jag läste om mig själv i gårdagens tidning. För artikeln visar en del, den delen jag absolut vill dela med mig utav, den som kan ge så mycket hopp i det mörker som många andra genomlever just nu. Det jag var i innan. Men samtidigt så ser jag att det bara är en del av mig, inte helheten. För mig är det viktigt att jag får fram det, för jag är inte bara en lycklig historia.
 
Jag är mänsklig, som alla andra och min resa handlar mindre om hur mitt liv har förändrats och mer om hur jag hanterar och agerar i de stunder som är svåra.
 
För ångesten, ensamhetskänslorna och självmordstankarna finns kvar. De hälsar på titt som tätt och jag tror att det kommer ta många år än innan de inte är en del av min vardag, även om jag är på god väg. Skillnaden, som jag också försökte få fram i artikeln, är att vändningen kom när jag insåg att jag behövde känna mina känslor. Tillåta dem att komma så jag kunde hantera dem istället för att drabbas av en panikattack.
 
För många låter det kanske konstigt att inte kunna känna sina känslor, men för mig har det sedan länge varit en naturlig försvarsmekanism. När ledsamheten, sorgen, ilskan mm tryckte på har min kropp automatiskt stängt av för att slippa hantera känslor jag aldrig lärt mig reglera. De gånger det inte hänt har det eskalerat det till ångestattacker och min lösning var att skada mig själv. Så i många år har jag hindrat mig själv från att känna den äkta känslan och jag kan fortfarande finna mig i situationer när jag inte vet hur jag över huvudtaget ska få fram den. Många gånger kan jag inte ens urskilja vilken känsla det rör sig om.
 
Allt detta gör mig ambivalent inför att "tillfriskna", att bli utskriven ifrån psykiatrin och stå på egna ben. För jag har fortfarande mycket att lära och jobba på. Jag misslyckas fortfarande och hamnar i stunder där jag bara ser självmord som enda utvägen.
 
Skillnaden är inte att jag aldrig mår dåligt längre. Skillnaden är hur jag hanterar och tänker kring och i situationen. Även fast jag i de stunderna tappar alla känslor och hopp så kan jag i logiken hålla mig kvar. Jag kan förbereda mig för ett helvete innan det slår över mig, för jag känner igen tankemönster idag som leder mig dit. Även om jag inte alltid kan parera dem. 
 
Men viktigast av allt är inte att jag ser mönster innan det sker utan att jag i efterhand kan ta mig upp igen. Istället för att bryta ihop av besvikelsen över att det hänt åter igen så kan jag analysera situationen, lära mig från den och klappa mig på axeln efteråt. Sakta men säkert går det åt rätt håll. Men det finns ingen quickfix för det här, det är en lång resa med konstant kämpande och lärande.
 
Men det är värt varenda steg.
 
 
alla har vi en mörk och svår sida vi alla mår bäst av att acceptera och lära oss leva med
för det är för alltid en del av dig
och du är inte en sämre människa för det
bara mänsklig
 

Liknande inlägg

Läker tiden alla sår?

För ett tag sedan fick jag uppleva en så kallad flashback för första gången på länge nu. Det var en helt vanlig kväll utan några som helst spår av ångest i kroppen. Jag låg i soffan med hund och man och såg ett av snitt på en serie. Visserligen var det ett känsloladdat avsnitt som jag även i vanliga fall skulle kunnat fällt en tår till, eller två. Men det blev mer än så.
 
Händelsen i avsnittet; huvudrollen kände sig skyldig till en familjemedlems död och gav därför upp lyckan med dem han älskade för att skona dem ifrån sig själv. Han iscensatte sin egen död och flyttade sig långt där ifrån, för ett liv i misär.
 
Det hela triggade först igång förlusten av Simon och alla skuldkänslor jag länge bar över hans suicid. Om detta vore allt hade jag nog inte tappat bort mig som jag gjorde. Men när huvudrollen bestämde sig för att skona sina nära och kära ifrån sig själv blev associationerna för många och för starka.
 
Åter igen befann jag mig på toaletten och pillade ur alla små vita för att snabbt skölja ned dem utan att hinna ändra mig. Den gången ville jag aldrig dö. Men jag kände mig starkt tvingad till att inte förorsaka någon annan smärta igen och inte göra samma misstag som jag gjorde med Simon. Jag var inte värd att leva.
 
Tankarna flög runt i huvudet och scener ur den perioden flimmrade förbi som på en filmduk. Från minnesstunden i aulan till överdos och akuten. Alla dessa starka känslor av ångest, skuld, självförakt och en fruktansvärd panik över att min död var den enda lösningen.
 
Det tog närmare en timma innan tårarna lämnade mina kinder och andningen blev normal igen.
 
Det är redan 7,5 år sedan det hände. Ändå upplevde jag det lika starkt som då. Frågan som jag då ställde mig; "läker tiden verkligen alla sår?". Jag vill tro det, jag vill finna en skillnad på då och nu, framsteg. Så insåg jag, att hade det varit för bara 2 år sedan skulle denna situation förmodligen dragit mig ned i en spiral hela vägen till fullblodsångesten jag fruktar som mest. Förmodligen hade jag utökat streckkoden, om inte på armen så på benet. Och jag hade antagligen velat dö, om så bara för en stund.
 
Om tiden läker alla sår, ja det är svårt att svara på. Men jag vill tro att alla sår kan läkas om de tas om hand på rätt sätt. Om de får vårdas och plåstras om. Om vi får tillåtelse att erkänna att de finns och att det faktiskt gjorde fruktansvärt ont. Först då kommer det kunna läka. Möjligtvis kan ärret strama ibland och synas för resten av ditt liv. Men skillnaden är att det inte kommer begränsa dig, utan i bästa fall berika. 
 
Hade jag inte fått möjligheten till samtal där jag ältat om och om igen om hur värdelös jag var och hur jag förstörde Simons chans att överleva den mörka period han faktiskt genomled. Då hade jag aldrig insett att jag egentligen var en värdefull person i hans liv och att jag gjorde allt jag kunde med den vetskap och förmåga jag besatt i stunden. 
 
Såret kommer aldrig att läka ut till den grad att det inte längre syns, känns, i kroppen. För smärtan lämnade kvar en saknad som ingen kan fylla. Men saknaden är det som gör oss alla männskliga, den visar på sympati och möjligheten att älska. Jag vill aldrig sluta sakna honom, för jag vill för alltid ha honom i mina tankar.
 
Med denna insikt vet jag att jag kommer ta mig igenom alla flashbacks som kommer i framtiden. För även om jag inte kan kliva ur känslorna i stunden kan jag samtidigt intala mig själv om att de är fel. För jag gjorde allt jag kunde...