Smärtsamma processer.

Idag har jag varit på en utbildningsdag i Intensive Short Term Dynamic Psychotherapy (ISTDP) med Jon Frederickson som föreläsare. Väldigt intressant och inspirerande. Det är dagar som dessa jag blir lycklig över mitt yrkesval och känner att "det är det här jag vill göra". Men också dagar som dessa jag tvivlar på min egen förmåga att ta mig dit. Det senaste dagarna har varit tuffa på många vis, bland annat med förhöjd ångestnivå och självskadeimpulser. Jag kopplar det själv till min situation med många bollar i luften men också den pågående terapin som triggat igång mycket smärtsamma processer. Det tar minst sagt energi. Just nu är resurserna låga och jag känner mig något emotionellt dränerad.
Allt det bidrog till att ångesten var närmre än vanligt och den bankade bakom revbenen då identifikationen med patienten i exemplet vi fick se blev för stor. När de pratade om destruktivitet som felriktad ilska som varit ämnad för så många andra i omgivningen. Jag har inte ens för en sekund känt ilska mot han som förgrep sig på mig i parken den natten. Det känslorna är inlåsta, frånkopplade från mig. Kanske är det därför självskadeimpulserna kommit tillbaka. Då terapin väcker starka minnen och känslor men ilskan är fortfarande felriktad, riktad mot mig själv. Jon nämnde även prostitution som en extrem form av "själv-attack". Han sa bara en kort mening kring de men som ändå berörde mig. Ibland glömmer jag den tiden och hur ont det gjort, gör. Hur smärtsam ångesten faktiskt va då. För någon vecka sedan i terapin insåg jag att min fullblodsångest (som G hjälpte mig att döpa den till) bev just de eftersom ångest för mig även varit en trigger för trauma;
 
Den kvällen var jag helt förstörd av känsla att vara övergiven, jag befann mig mitt i en ångestattack och sökte tröst där det gavs. Men en stund senare vaknade jag upp och insåg att jag låg på gräset i parken och han drog ned mina byxor istället för att torka mina tårar.
 
Min kropp reagerade inte med varken fight eller flight, det va freeze och minnena existerar före och efter. Emellan är det svart. Min självdestruktivitet var redan innan mitt enda sätt att hantera känslor. Att kräva att jag skulle kunna hantera min ångest efter övergreppet på något annat sätt än vad jag gjorde var helt enkelt omöjligt. Det förstår jag idag. Att ens tänka tanken att möta en ångest som triggar trauma är inget man gör frivilligt om nätterna. Den dövar man med alla möjliga medel så om du dör på kuppen... för det finns ingen där att trösta dig denna gången heller. 
För mig blev denna insikt en till bricka i pusslet av mitt förflutna. En av många, men o så viktig.
Men allt detta gör mig frustrerad och väcker tvivel inom mig; "kommer jag någonsin bli en bra terapeut?" Om jag nu har så många "issues" kvar. Men så tänker jag tillbaka på den där svåra, mörka, helvetiska perioden som då var mitt liv och jag blir ledsen. Jag förtjänade bättre, så mycket bättre. Men jag ser också en kämpe. För idag, trots smärtsamma minnen och självskadeimpulser nära i tid så gick jag där ifrån med en längtan efter att få krypa upp i soffan med min hund, att koka soppa och laga äpplepaj. Min första reaktion var att ta hand om min själv, trösta och finnas där för mig själv! Inte attackera och anklaga, inte vara destruktiv! 
Så nu sitter jag här med min soppa och paj och hunden som snarkar tätt intill.
Och hur jävla fint är inte de? 
 
 
 
 

Prostitution i Sverige?

Länge har jag funderat och velat skriva om detta, men inte vågat. Rädslan för era reaktioner och dömande blickar har hindrat mig. Men med tiden inser jag att de som inte förstår får fråga och de som tittar snett och inte frågar behöver jag inte ha att göra med. För jag ska inte behöva skämmas för det jag varit utsatt för eller mitt agerande som respons på det. Många saker ångrar jag, men det går inte att ta tillbaka. Jag vet att jag inte är ensam och någon måste våga bära rösten för oss som trasats. Vi har en rätt att tala, berätta om det som inte får ske.
Detta ämne har varit på tapeten det senaste året i och med medias bevakning av våldtäkter och brist av påföljder, samt genusdiskussionen som finns runt vart och varannat hörn på webben. Det är ett ämne som ligger tätt intill huden hos många drabbade av Borderline, så även mig.
Kampanjen Fatta, dokumentären "16 och prostituerad" i Verkligheten i P3 och författaren Caroline Engvall  är några av anledningarna till att vill lyfta detta ämne; Sexuella övergrepp och Prostitution av unga i Sverige. Något som de flesta inte tror finns men som faktiskt är både vanligt och lättillgängligt i vårt land. Något som uttalas med avsmak och avsky för många. Som för mig mest är laddat med ångest och smärta.
Ytterligare en anledning till att beröra detta är en förfrågan som jag fått angående om sex bör räknas som självskadebeteende? Först bör jag förtydliga att sex inte innefattas i dagens begrepp "självskadebeteende" som syftar till att åsamka den egna kroppen skador. Men det kan ändå ses som ett beteende i självskadande syfte. För mig har det absolut varit självdestruktivt i många avseenden, men det är en komplex fråga.
Just prostitution handlar många gånger om att återupprepa övergrepp, antingen för att bekräfta tanken om att man inte är värd mer eller också för att återuppleva trauma. Att till exempel iscensätta ett tidigare övergrepp för att, till skillnad från tidigare, ha kontroll över situationen. Dock leder det till vidare bekräftelse om värdelöshet och upprepade trauma, det är på så vis en psykologisk mekanism som är kontraproduktiv. Men i stunden kan det kännas som det enda som kan lösa kaoset inombords av tidigare sexuella övergrepp.
Jag kan tänka mig att det för gemene man känns absurt. Men att återuppleva trauman är en del av bearbetningsprocessen som jag talat om i tidigare inlägg. Att få vara i samma situation men ta kontroll över den gör att det är enklare att reda ut situationen, acceptera och gå vidare. Att få ett början och ett slut på vad som skett. Saken är den att det inte finns någon kontroll vid prostitution, den är enbart inbillad, fiktiv.
Jag hade tur det året jag föll in i detta svarta hål av självdestruktivitet. För jag hamnade aldrig i någon livshotande situation. Hade det skett fanns det ingen räddning, för ingen visste vart jag befann mig. Långt inne tror jag att det fanns en önskan om att hamna där, för att aldrig återvända. Så på så vis är jag tacksam, samtidigt som jag känner stor sorg över ärren det gett mig. De själsliga som alltid kommer finnas kvar. Alltid.
Ändå minns jag lyckoruset över tresiffersedlarna i byrålådan, som egentligen endast var ångestdämpning. Sanningen var den att min självkänsla var i botten... det blev mitt nya sätt att hantera ångesten som inga tabletter kunde döva. Dagarna bestod av mailande till män som ville ha mig... på alla sätt man kan föreställa sig. De viktiga var just det, att de ville ha mig. För på så vis bekräftade mig. För allt självskadebeteenden fyller en funktion; jag dög och var åtrådd. Om så än bara min kropp, så var det mer än den tomhet och ångest som fyllde min vardag.
Det var mitt undvikande. För egentligen behövde jag bearbeta det trauma som jag upplevde några år tidigare. Den kvällen i stadsparken, som jag ännu har svårt att prata om. Det är märkligt hur en annan individ kan ta ifrån en så mycket på en och samma gång... hur han kunde säga; "berätta inget för något" och gå där ifrån som om inget hade hänt... men jag försöker att lägga ordet i min mun; våldtäkt, det var vad det var. 
Det jag idag reflekterar över och som gör mig som mest upprörd, är inte dagens våldtäktsstatistik utan hur lätt det var att sälja sexuella tjänster. Det finns inga spärrar eller några som helst svårigheter i att annonsera om sexuella tjänster på nätet idag. Oavsett om du är 12 eller 25. Men det som upprör mest är efterfrågan... som är sjukt stor. 
Så till alla som befinner sig i den situation jag fastnade i... det leder inte till mer än misär och du är värd så mycket bättre! Det som hänt tidigare kommer aldrig bli ogjort, och det kommer alltid att göra ont. Den eller de gånger som någon tog din värdighet, din själ. Den dagen kommer inte försvinna, rättfärdigas eller mildras genom att du själv utsätter dig för det om och om igen. De har ingen rätt, för alla pengar i världen, att nyttja din kropp. Den är din och ingen annans. Det som kan hela är ömhet och förståelse, någon som ser dig, bekräftar dig utan krav. För du är värdefull.
 
 
 
 
Du är perfekt precis som du är. <3
 
 

Liknande inlägg

Kroppsminne och dissociation

Det är ytterst sällan det skett de senaste tiden, att jag upplevt kroppsminne som lett till dissociation eller ett dissociativt tillstånd. Men det senaste har detta skett ett flertalet gånger i olika grad. Efter den senaste veckans incidenter samt givande samtal med C (min psykolog) har några av de sista bitarna börjat falla på plats.
 
Sen ett tag tillbaka har jag levt ensam, utan partner. För mig är det fortfarande vid 26 års ålder en främmande sits. Sammanlagt har jag inte varit singel i mer än 12 månader sedan jag fyllde 16. 1 år av 10, och inte sammanhängande. Jag har länge vetat orsaken till det men aldrig riktigt tagit i det. För det har bara varit så det va: Utan DIG inget MIG. Genom att befinna mig i en relation har jag kunnat se mig själv igenom min partner. På så vis kunnat definiera den person jag är, trots min ostabila självbild. Mitt JAG har blivit mer konstant och mindre trasigt i förhållande till någon annan. Ytterligare en anledning till att vara i ett förhållande var för mig bekräftelsen. Att få känna att jag duger och att någon vill ha mig.
 
Jag vill dock understryka att detta inte innebär att alla relationer jag varit i har per automatik varit destruktiva eller utan kärlek från min sida. Men många gånger har ångesten över ensamheten lett till felsteg och destruktiva situationer med killar som aldrig riktigt brydde sig om vem jag var. Bara att jag ville göra vad de än ville. Det blev en flykt ifrån mig själv, en lösning som fungerade i stunden men falerade i längden. 
 
I och med att jag nu egentligen är själv på riktigt för första gången har jag hamnat i dessa situationer igen. Idag är jag en helt annan person än för 8 år sedan. Jag har andra verktyg och insikter och tänker inte längre på mig själv på samma nedvärderande sätt. Men kroppen minns, och reagerar även utan min tillåtelse. För jag har inte haft möjligheten att "omprogrammera" mig själv i de situationerna. Men nu är det dags, första steget är att bli medveten om vad som sker, därefter kan man börja göra något åt det. Så vad är det då som sker?
 
Först kanske jag borde förklara kort vad jag menar med kroppsminne. Det handlar om att kroppen reagerar på en situation och känslan kommer före tanken, istället för att tex få ångest av en tanke osv, vilket är vanligast. Kroppsminnet är ett försvar som finns till för att skydda dig ifrån de känslor som blev för starka för att hantera i den situation som "kroppen minns" (självklart minns inte kroppen i sig utan det är i själva verket rörelser, beröring etc. som är kopplat till vissa minnen).
 
Åter till vad som sker. Jag hamnar i en situation där jag befinner mig ensam bland folk eller med en främmande kille. Idag, till skillnad ifrån tidigare, har jag trevligt tills den där situationen inträffar. Det kan vara olika men är oftast en blick eller en beröring. Kroppen förnimmer tidigare situationer och jag grips av panik. Men nästan innan jag ens hunnit urskilja paniken och får en möjlighet att lyssna till den, reagerar kroppen instinktivt genom dissociation (för er som inte vet vad det innebär förklarar jag det tydligare här). Graden av den har dock varierat i de olika situationerna. Men det var länge sedan jag upplevde minnesförlust pga just detta. Alkohol fanns med i bilden, vilket självfallet inte är något som gynnar känslovärlden när den ter sig negativ. Men viktigt att tänka på är också att den inte orsakar vad som händer, enbart förstärker. Jag skulle alltså säga att alkoholen var en bidragande orsak till att jag dissocierade och fick minnesluckor, men inte orsaken till det. Just detta är dock svårt att förklara, för många tänker att det enbart beror på för mycket alkohol. Men jag har tidigare drabbats av detta utan att ha varit påverkad av alkohol, så jag vet skillnaden när det gäller mig.
 
I de flesta fall märks det inte utåt sett, mer än att jag eventuellt beter mig extremt åt det ena eller andra hållet, ofta väldigt utmanande och yvigt. För i den stunden går jag in i en personlighet där jag inte är värd något alls och ingen, enligt mig, egentligen ser något mer värde i mig än det faktiskt kroppsliga. 
 
En stund eller några timmar senare avtar dissociationen och jag möts av en känslovåg. Barriären är nere och ofta sker det när jag kommit ifrån situationen, hemma i min ensamhet. Jag "vaknar upp", samma natt, ensam och rädd över vad som faktiskt skett. När jag förstått vart jag befinner mig letar jag ofta igenom min kropp för att se så jag inte har nya sår. Lyckligtvis har jag varit hel. Men känslan av att inte veta, mer än att jag inte varit mig själv är värre än någon bakisångest. Vetskapen om att ingen förstår. Men att få "försvara" sitt beteende, som endast är en symptom av den problematik jag genomlevt, är tyvärr inget ovanligt. Att bli anklagad för att vara manipulativ och utåtagerande är många gånger vardag för någon med Borderline. Att få höra saker och stå tillsvars för sådant du inte minns att du gjort, för att du stängde av och försvann där ifrån. För att det var precis så jag hanterade den där kvällen för flera år sedan i parken; genom att inte "vara där" när det hände. Att behöva förklara det är svårt.
 
Men denna insikt, för även om jag vetat om det har jag aldrig tidigare riktigt förstått, kommer göra det möjligt för mig att börja "programmera om" mina reaktioner. Hur man gör har jag inte riktigt klart för mig än. Men jag vet att det, som allt annat när man ska bearbeta något, handlar om medvetande och medvetna beslut. Innan jag hamnar där nästa gång ska jag besluta hur jag vill agera, besluta huruvida jag behöver flera shots för att fly det som komma skall (vilket självfallet är ett "nej").
 
Jag vill börja om och lära Johanna 10, 15 och 20 år att hon är bra som hon är. Att hon har rätt att säga nej och att ingen annan människa någonsin igen ska ha rätt till hennes kropp utan hennes tillåtelse. Den har alltid varit hennes att behålla. Du behöver inte bekräftelse ifrån någon annan... 
...för jag kommer alltid att älska dig.