Smärtsamma processer.

Idag har jag varit på en utbildningsdag i Intensive Short Term Dynamic Psychotherapy (ISTDP) med Jon Frederickson som föreläsare. Väldigt intressant och inspirerande. Det är dagar som dessa jag blir lycklig över mitt yrkesval och känner att "det är det här jag vill göra". Men också dagar som dessa jag tvivlar på min egen förmåga att ta mig dit. Det senaste dagarna har varit tuffa på många vis, bland annat med förhöjd ångestnivå och självskadeimpulser. Jag kopplar det själv till min situation med många bollar i luften men också den pågående terapin som triggat igång mycket smärtsamma processer. Det tar minst sagt energi. Just nu är resurserna låga och jag känner mig något emotionellt dränerad.
Allt det bidrog till att ångesten var närmre än vanligt och den bankade bakom revbenen då identifikationen med patienten i exemplet vi fick se blev för stor. När de pratade om destruktivitet som felriktad ilska som varit ämnad för så många andra i omgivningen. Jag har inte ens för en sekund känt ilska mot han som förgrep sig på mig i parken den natten. Det känslorna är inlåsta, frånkopplade från mig. Kanske är det därför självskadeimpulserna kommit tillbaka. Då terapin väcker starka minnen och känslor men ilskan är fortfarande felriktad, riktad mot mig själv. Jon nämnde även prostitution som en extrem form av "själv-attack". Han sa bara en kort mening kring de men som ändå berörde mig. Ibland glömmer jag den tiden och hur ont det gjort, gör. Hur smärtsam ångesten faktiskt va då. För någon vecka sedan i terapin insåg jag att min fullblodsångest (som G hjälpte mig att döpa den till) bev just de eftersom ångest för mig även varit en trigger för trauma;
 
Den kvällen var jag helt förstörd av känsla att vara övergiven, jag befann mig mitt i en ångestattack och sökte tröst där det gavs. Men en stund senare vaknade jag upp och insåg att jag låg på gräset i parken och han drog ned mina byxor istället för att torka mina tårar.
 
Min kropp reagerade inte med varken fight eller flight, det va freeze och minnena existerar före och efter. Emellan är det svart. Min självdestruktivitet var redan innan mitt enda sätt att hantera känslor. Att kräva att jag skulle kunna hantera min ångest efter övergreppet på något annat sätt än vad jag gjorde var helt enkelt omöjligt. Det förstår jag idag. Att ens tänka tanken att möta en ångest som triggar trauma är inget man gör frivilligt om nätterna. Den dövar man med alla möjliga medel så om du dör på kuppen... för det finns ingen där att trösta dig denna gången heller. 
För mig blev denna insikt en till bricka i pusslet av mitt förflutna. En av många, men o så viktig.
Men allt detta gör mig frustrerad och väcker tvivel inom mig; "kommer jag någonsin bli en bra terapeut?" Om jag nu har så många "issues" kvar. Men så tänker jag tillbaka på den där svåra, mörka, helvetiska perioden som då var mitt liv och jag blir ledsen. Jag förtjänade bättre, så mycket bättre. Men jag ser också en kämpe. För idag, trots smärtsamma minnen och självskadeimpulser nära i tid så gick jag där ifrån med en längtan efter att få krypa upp i soffan med min hund, att koka soppa och laga äpplepaj. Min första reaktion var att ta hand om min själv, trösta och finnas där för mig själv! Inte attackera och anklaga, inte vara destruktiv! 
Så nu sitter jag här med min soppa och paj och hunden som snarkar tätt intill.
Och hur jävla fint är inte de? 
 
 
 
 

Normer och acceptans

Idag var första dagen på en 2 dagars Internkonferens i skolan med gruppdynamik i fokus. Det har varit en energikrävande dag med många nya insikter om mig själv och lärdomar kring hur grupper fungerar. I kontrast till den emotionella storm, som jag någonstans hade förberett mig på, var jag lugn och hade en behaglig känsla då jag, tillsammans med min grupp, begav mig till återsamlingen i helklass för en timmas slutreflektion om dagen. Efter ett tag tog diskussionen vid i hur normerna ser ut i klassen vilket väckte något mer hos mig. Många uttryckte svårigheten i att vara sig själva och känna att det är okej. Det gör mig väldigt ledsen att vi inte kan vara så accepterande mot varandra att folk slipper dölja sidor och åsikter de har. Så nu när jag kommit hem kände jag att jag behövde få skriva av mig alla de tankar och åsikter kring detta som väckte något starkt hos mig.

 

Rent uppriktigt så bryr jag mig inte om du är svart eller vit, muslim eller kristen, höger eller vänster, mm. Jag lägger istället en stor vikt i att veta det, för då kan jag förstå dig mer. Och jag ser upp till dig som står för din sak, oavsett om jag delar din åsikt. Än mer till dig som kan ta in någon annans utan att kritisera och nedvärdera.

Måste allt hela tiden vara rätt eller fel? Kan det inte bara vara olika? Kan vi inte försöka lära oss av varandra istället? Jag hoppas att de flesta ändå vill tänka och se det så och jag vet att det är lättare sagt än gjort.

Som många tog upp så finns det alltid outtalade normer i alla grupper, normer som kan vara svåra att bryta. Jag menar inte att det är enkelt att vara den som "sticker ut" och stå upp för det. Inte alls. Men alla har vi en lika stor del i de normer som skapas och det är just det som händer: normer skapas och omformas hela tiden. Om vi nu alla vill vara öppna och accepterande kring allas åsikter, varför är det då inte den norm som (uppenbarligen inte) existerar i vår klass? Varför ändrar vi då inte på den? Varför tar vi inte upp det vi tycker och reder ut det jag många gånger tror handlar om misstolkningar? 

Jo, för det går emot normerna; "Så gör man inte här?"

Och visst, vi behöver inte förändra de normer som existerar, vi kan fortsätta rätta oss efter dem. Några passar in och några blir nedtryckta och får inta plats i den. 

OM... det inte vore så att vi faktiskt alla skulle bli psykologer. I mina ögon måste man som en bra psykolog känna sig säker i sig själv ta plats och inte bryta ihop av kritik. Men kanske framför allt låta andra ta plats utan att döma, utan att värdera personens åsikter. Utan att dra slutsatser i förhand. Din uppgift är för det mesta att agera bollplank och allt din klient säger måste vara okej, du ska bara hjälpa till att vända och vrida på hens sanning så att hen kan se den med andra ögon.

Så hur i hela fridens namn ska du kunna hjälpa någon att se med andra ögon om du inte kan göra det själv?

 

 
 

Liknande inlägg

Suicidförsök- och bedömningar

Det känns lite knepigt, jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till att vara/varit Borderline patient och nu psykologstudent, här i bloggen. Jag har vänt och vridit på det en hel del under dagen. Grundtanken är ju att bloggen ska informera och hjälpa personer som drabbats av borderline eller är anhörig. Att ge tips och råd och bidra med ett ljus i mörkret. För när det är svårt är det bäcksvart för de som lider utav en borderline problematik. Svart eller vitt.
 
Även om jag inte är helt hundra så tror jag att jag ska försöka vinkla inläggen på så vis att jag tar in mina nya kunskaper och refererar till tidigare situationer som patient. Att jag på något vis kan knyta samman och med insikten ifrån båda håll förhoppningsvis göra situationer och metoder mer förståeliga för så väl den drabbade som den anhörige. 
 
 
Idag hade vi en etik dag där vi har fått lära oss om och diskutera vad som gäller vid olika situationer inom yrket. Även idag kom just borderline upp på bordet. Vi fick olika situationer att diskutera kring, en grupp presenterade följande:

Du har en 19 år gammal kvinna i psykoterapi. Hon har starka konflikter med sina föräldrar och syskon. Din diagnos av patienten är "borderline". Vid behandlingens början ber patienten upprepande gånger om din försäkran att det som ni talar om aldrig skall komma till familjens kännedom. En dag berättar hon på vägen ut att hennes pojkvän har lämnat henne, att hon inte längre ser någon mening med livet och att du kanske inte kommer att se henne mer. Vad gör du?
 
Det hela startade en lång diskussion där fokus kom att handla kring huruvida man skulle fråga henne om hon skulle ta sitt liv eller om man skulle kunna få henne att tänka positivt på något vis. En del menade på att man kanske skulle lyfta det positiva och få henne att tänka på något annat, vilket är en fin tanke i sig, men som mer hör till terapin. I detta fall är det en akutsituation som måste bedömas ögona böj! Den unga kvinnan har indirekt meddelat dig att hon tänker ta sitt liv och du har ett ansvar som psykolog att utreda hur stor risken är att detta sker innan du låter henne gå. Hur gör man då det? För många verkade detta vara en främmande och svår situation, vilket det självfallet är. Men som psykolog är du ett instrument och en behandlare men uppgift att få din klient att må bättre och, om så är fallet, få personen att överleva. Att i denna situation tänka på vad som kan uppfattas som "på hopp" eller okänslighet är inte särskilt väsentligt. Om vi även tar hänsyn till den problematik som finns har vi en borderline patient som separerat från sin pojkvän. Jag har tidigare talat om hur separationsångest ter sig för denna patientgrupp och hur omöjligt det är att hålla fast i något hopp överhuvud taget i sådana situationer. Mitt antagande är att kvinnan högst sannolikt kommer försöka ta sitt liv i brist av att kunna reglera sina känslor. Det är helt enkelt outhärdligt för henne.
 
Själv har jag varit i liknande situationer. Det tillfälle som jag berörde i mitt senaste inlägg var ett sådant. En fantiserad separation och stämplingen av min diagnos drev mig till att inte orka leva mer. Så här i efterhand låter det helt fanatiskt, men i stunden var det min sanning, hur fel det än kan tyckas vara. Jag har även varit med om ett flertal suicidbedömningar, även fått vetskap om att LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) varit aktuellt om jag inte samarbetade. Att pressa en person i denna situationen kan verka hårt och oetiskt, men i ärlighetens namn var det fruktansvärd skönt. För det fanns någon som vågade lägga ordet i munnen, ordet "självmord", utan att överreagera. Någon som kunde se mig i ögonen och förstå att jag menade allvar utan att brusa upp och försöka stoppa mig. Någon som ändå lät mig ha min fria vilja, som lyssnade. Jag tänker att det är viktigt att förstå att som psykolog måste man kunna nämna alla termer, som i vanlig lekmäns samtal skapar starka reaktioner, utan att verka påverkad. Kunna säga, "våldtäkt", "självmord" och "misshandel" utan att ordet behöver vara laddat. Hur ska annars patienten kunna berätta hur hon känner i ord för dig om inte ens du vågar ta i det? 
 
Jag minns hur G en gång sa till mig att hon var orolig för om jag skulle klara helgen utan att hamna på sjukhuset. Hon fick mig att lova att ringa psykakuten om jag mådde dåligt och att jag skulle komma tillbaka på vårt avtalade möte nästa vecka. Kanske verkar det konstigt att släppa iväg någon som man misstänker kommer skada sig, men det är viktigt att låta patienten ta ansvar för sina egna handlingar och ge utrymme att förändras. Annars kommer vi bara hindra ett existerande beteende vilket endast skjuter upp konsekvenserna utav det. Att hon litade på mig så mycket att jag fick gå där ifrån bara genom att lova detta gav mig så mycket mer än vad någon slutenvård hade kunnat just då.
 
Jag tänker att det är skönt att veta, att du som lider utav borderline har möjligheten att använda din psykolog. Att du kan slänga vilka ord som helst på denne utan att konsekvenserna blir allvarligare än nödvändigt. Du har rättigheter och en fri vilja. Ingen kommer någonsin hindra dig med våld ifrån att skada dig själv, men de har verktyg att bidra med så att du kan hindra dig själv. Du behöver inte låsas eller ljuga, det är okej att känna. <3