Don't pull the trigger!

Jag har insett svårigheten i att uttrycka sig korrekt. Jag som ändå har något av en poetisk och målande ådra, ett behov av att formulera mig på ett visst sätt. I helgen fick jag många tankeställningar angående detta. Lite av ett "Aha-!" moment. För jag har inte tänkt så tidigare. Inte tänkt att det faktiskt spelar stor roll huruvida man förmedlar ett sätt att skada sig själv på eller du enbart definierar det som "en självskada". Jag har många gånger etsat ned målande bilder av olika situationer på papper för att förmedla, eller kanske mer ventilera, det som hänt. Utan att ens reflektera på att mottagaren utsätts för triggande material. Det sista jag vill är ju att leda in någon annan i mitt öde. Att plantera små frön till ett framtida självskadebeteende!
 
För egentligen handlar det ju inte om självskadan utan orsaken till att den uppstod. Vilket helt enkelt berör känslan i den stunden, så som om det är emotioner eller affekter som tar över så blir det ett sätt att hantera dem. 
 
Vad är då triggande material? Allt som fokuserar kring tillvägagångssätt angående en självskada; vad som används, hur det används, omfattning av skadan etc. 
 
Vilket blir så tvetydigt. För inom mig någonstans känns det fortfarande viktig att få benämna hur allvarligt det blev, för det är som ett kvitto på mitt dåliga mående. Att "så illa blev det, jag mådde verkligen dåligt." Vilket är en av myterna och fördomar kring självskadebeteende som jag också vill arbeta för att ändra på. För hur självskadan än tar sig i uttryck så är det aldrig den som skall avgöra huruvida en person mår dåligt eller inte. Och absolut inte vara avgörande för om han eller hon får vård! Det ska räcka med att man ber om hjälp, med att ett dåligt mående uttrycks. Men tyvärr så ser det inte ut så idag.
 
Idag finns det kriterier på undervikt för att får vårdas på en ätstörningsenhet. Själv ringde jag en gång i panik för att få bli inlagd på grund av, min då, mycket allvarliga bulimi. Men fick höra att jag inte kräktes tillräckligt många gånger om dagen för att bli inlagd! Hur skall detta leda till att de som lider mår bättre? Hur skall den som ber om hjälp må bättre om det som krävs är att må ännu sämre? Hur kan man känna sig sedd för den man är och respekterad för sina känslor när självskadan är det enda som värderas. Varför måste man försöka dö för att få hjälp att orka leva?
 
Med detta i bakhuvudet tänker jag att vården står för mycket av denna föreställning; att en mer omfattande självskada, lägre vikt eller mer frekventa kräkningar innebär ett allvarligare psykiskt tillstånd. För det är ändå de som sätter kriterierna för när en person har rätt att prioriteras i vårdkön. I det långa loppet leder det inte då bara till att dessa beteenden ökar? Jag har full förståelse för att det måste och faktiskt bör göras prioriteringar inom alla vårdgrupper, men kan det inte vara så att detta system är kontraproduktivt? För egentligen borde väl inte utvärderingen baseras på frågor om vikt och skador utan om psykiskt mående, suicidrisk och vilket socialt nätverk personen i fråga besitter? 
 
För i grund och botten handlar det om känslor, som styr dessa personers liv. Samtliga av dessa människor har rätt att få en vård som leder till ett minskat lidande och i slutändan att de kan leva ett liv där deras känslor istället vägleder dem.
 
Så vem du än är och vilken roll du än har, snälla, tänk efter en extra gång när du talar om självskadebeteende. För överallt finns de som har en dålig dag, genomlider ett trauma eller depression. Över allt finns de människor som är mottagliga för det fröet du förmodligen inte är medveten om att du sår.
 
Med denna insikt kommer jag att försöka vara medveten om risken av att yttra mig på ett triggande sätt. Vilket också kommer påverka min inställning och fortsatta arbete med boken. För mitt syfte och min önskan är att bryta fördomar och bidra till en förbättrad insikt om Borderline så väl som självskadebeteende och ätstörningar. Vilket i sin tur förhoppningsvis kan leda till en minskad förekomst av detta i vårt land.
 
 
 
 

Ett steg bakåt, två steg framåt.

Det är fortfarande sommar. En härlig sommar har det varit. Ibland känns det som att livet står still över ledigheten. Men i år har det skett mycket!
 
Äntligen har jag kommit igång med boken ordentligt. Med dryga 50 skrivna sidor börjar jag dock inse att den kommer dra iväg i sidantal. Det kommer bli mycket redigeringar och omskrivningsarbete när jag skrivit allt, innan den är redo att publiceras. Lite tråkigt att inse att det kommer ta lång tid, samtidigt som den verkligen måste få ta det. Det går inte hafsa ihop en bok som ska förmedla det jag ändå vill göra. Så den får ligga och gro ett tag till.
 
Jag har också tagit beslutet att registrera mig på Psykepedia. Det är "en agentur för Sveriges ledande föreläsare inom psykisk hälsa och ohälsa." Numera finns jag som med på hemsidan som en av deras talare, med inriktning på Borderline. En alldeles fantastisk känsla! Äntligen får jag ut och föreläsa mer! Kanske kan jag göra nytta, inspirera och informera! Men också lite läskigt. Kommer någon vilja boka mig? Tänk om jag inte orkar? Tänk om min föreläsning inte håller den standard som önskas? Hur det blir återstår att se, men jag är otroligt stolt över mig själv. Kicka gärna in på min presentation.
 
Många händelser i friskhetens tecken. Men inte att glömma det svåra i all framgång. För trotts att jag känner mig starkare och "frisk" om man nu vill kalla det så. Så finns det många svårigheter kvar. Sådant som jag inte riktigt tycks ta mig igenom, eller kanske snarare falla tillbaka till om och om igen. Panikångesten finns kvar stundvis, om än inte lika ofta eller intensivt så är den ändå inte borta och självmordstankarna dyker fortfarande upp ibland. Om jag ser till helheten är de bara stoft av vad som en gång var och kanske att jag skulle kunna bortse från det, men jag vill inte. Jag vill inte trycka bort mer eller låtsas som om allt är bra när jag vet att det inte behöver vara så. 
 
Första gången jag blev inskriven i psykiatrin var jag 17 år. det är snart 8 år sedan. Förra sommaren fick jag frågan om jag ville bli utskriven och bara ha en läkarkontakt genom vårdcentralen för medicineringen. Men jag var inte redo. Det var skrämmande på något vis att inte finnas kvar i deras papper. Jag har varit utskriven en gång under åren bara för att få ett rent helvete för att få hjälp när jag behövde det igen. Jag ville inte behöva gå igenom det en gång till. Först ville jag vara säker på att jag klarar av att stå på egna ben och jag är glad att jag tänkte så. För tack vare det kunde jag be om en remiss till vuxenpsykiatrin här i Umeå för att få en ny samtalskontakt i hopp om att kunna reda ut det jag och G aldrig fick tid för. Kanske kan jag få ordning på det sista kaoset för att verkligen kunna gå vidare och känna mig stark i mig själv. 
 
Så förra veckan var jag på utvärderingssamtal hos vuxenpsyks överläkare. Vid första anblicken fick jag en klump i magen. Han var gråhårig och verkade vara långt över pensionsåldern. Min erfarenhet av äldre läkare har inte varit den bästa kan man väl säga. Minns hur jag sökte hjälp på vårdcentralen i Norrköping för min bulimi och fick svaret: "Det är väl bara sluta att spy." Utan närmare diskussion lämnade han sedan rummet. Så mina förhoppningar om att få hjälp här sjönk genast till botten. Men jag kom att bli positivt överraskad. Till min förvåning verkade han förstående och ställde flera adekvata frågor för att få en så klar bild som möjligt av mig. Efter 45 min, utan att på något vis överdriva min situation (ibland behöver man ju vara döende för att få hjälp), sa han: "Självklart ska du ha en samtalskontakt, men det blir inte för än till hösten. Jag ska se vad jag kan hitta på." Kanske var det på grund utav min diagnos som han såg i remissen, i så fall är jag tacksam att den gett mig något mer än min egen insikt. Kanske är det tack vare den som andra kan förstå och som jag kommer få mer hjälp? Jag önskar att fler inom vården kunde se den på samma sätt och inte döma personen. För jag är inte min diagnos.
 
Jag gick där ifrån med ett leende och till skillnad ifrån tidigare förstagångs möten inom psykiatrin var jag fylld med förväntan. Jag tror att det här kommer att bli bra. 
 
 
 
Du behöver inte lösa allt idag,
det räcker med ett litet steg i rätt riktning
för att vara påväg...
 
 
 

Liknande inlägg

Att be om hjälp

När jag hade min föreläsning i veckan slog det mig hur otroligt svårt det var för mig att över huvudtaget antyda att jag behövde hjälp. Att överhuvudtaget ta plats var så skrämmande att jag hellre skadade mig själv tio tusen gånger än att ta den platsen jag faktiskt förtjänade (som många också säkert hade velat ge mig).  Under föreläsningen kom jag om och om igen in på att "jag ville inte vara i vägen" "jag förstörde bara" "jag kände mig svagare än alla andra". Jag minns hur jag hela tiden såg ner på mig själv för att jag inte klarade av det andra människor gjorde. Vilket, med facit i hand, inte är så konstigt. 16 år med ett flertal motgångar, krissituationer och ett ansvar som ingen borde behöva ta på sig, tillsammans med den diagnosen jag faktiskt hade redan då, var det inte så konstigt. För i mig stormade, redan väldigt starka, känslor än starkare än hos den "normala" tonåringen. Egentligen behövde jag ju all hjälp jag kunde få, men utan insikt eller förståelse i att jag hade det svårare än många andra såg jag mig istället som svagare. Det var så självhatet började växa och den onda cirkel som kom att omsluta mig så länge blev större och större.
 
Idag förstår jag styrkan i att be om hjälp. Men också att jag varit stark som kunnat ta mig där ifrån när cirkeln blivit så stor som den gjorde. Den knuffade alla mina nära och kära och det vackra i värden så långt bort att det enda som existerade var att överleva i mörkret som omslöt mig. Förra helgen lyssnade jag på Sofia Åkerman när hon föreläste om Självskadebeteende. Hon sa något som kändes så sant, även om det kanske inte är det: Att ta sig ifrån ett redan långt gånget självskadebeteende eller ätstörning kräver 10 gånger så mycket än vad en "normal" person behöver tillföra för att ta sig där ifrån. Att vara skör, känslig eller att ha en psykisk sårbarhet innebär också en otrolig styrka och drivkraft, om vi lär oss att använda den rätt. Många framgångsrika personligheter i historian har också haft någon form utav psykisk sårbarhet. Många menar att Marilyn Monroe uppfyllde alla kriterier för Borderline, trots att hon aldrig blev diagnostiserad. (kanske inte det bästa exemplet, men jag gillar det, hennes utstrålning och entusiasm förklarar mycket)
 
Jag menar inte att det ska ses som något att sträva efter, det jag vill peka på är att alla nackdelar har sina fördelar. Och jag väljer att aktivt se det jag har, inte det som fattas mig. Jag väljer att inse mina svagheter så jag kan ta tillvara på mina styrkor. Som "normal" med ett starkt och "friskt" psyke behöver man inte aktivt välja för att klara av vardagen. Men för oss finns risken att tappa allt, om vi inte gör det.
 
Exempelvis har Borderline en hög samsjuklighet till beroendediagnoser. Som narkoman eller alkoholist med en Borderline störning är risken för att dö i självmord 60% till skillnad från "bara" 10-20% utan ett missbruk. Det är skrämmande höga siffror. Men jag förstår det fullt ut, från mitt perspektiv är det relativt goda odds, om jag jämför med hur fruktansvärd det kan kännas ibland.
 
Men som sagt, alla är olika. Precis som att alla inte är estetiska eller matematiker så är vi alla olika på känsloplanet med. Men det är upp till var och en att göra vad vi vill med det. Jag ser det som en utmaning. Jag har varit nere i mörkret, jag har insett hur jag fungerar och att jag får leva med det här. Men det är just det, det går att leva med det, det går att vända det till det positiva.
 
Det svarta kan bli vitt. Vad vill du?
...det är värt det.