Vemod och tacksamhet.

Det känns som att en dimridå har fallit, en ridå som suddat bort så mycket.
 
Visserligen är det en otrolig lättnad att vara fri venlafaxin, och jag upplever massa positiva förändringar kring känslolivet. Men just nu finner jag mig i en period där jag insett vad avsaknaden av det jag känner idag faktiskt inneburit. Hur venlafaxinets dimridå påverkat mig under 3,5 år. Jag känner sorg över all tid som försvunnit, dels pga min sjukdomshistoria, men också pga all medicinering. Samtidigt vore jag nog inte här idag utan den. En märklig blandning av både tacksamhet och vemod.
I början av utsättningen och 3 månader framåt påverkades jag väldigt negativt känslomässigt. Jag gick runt med ett ständigt ångestpåslag och var otroligt lättpåverkad på så vis att små saker kunde trigga självskadeimpulser och suicidtankar. Men med tiden avtog de och balanserades ut med känslovågor av de positiva slaget. När sommaren kom var det nästan så det tippade över åt andra hållet. Helt plötsligt kunde jag känna glädje över en ljum bris och solens strålar, till och med regnet kändes vackert. Ångesten var som bortblåst och de negativa känsloregistret visade sig mer i form utav irritation i olika former. De djupa dalarna blev allt grundare och de härliga topparna allt fler. 
Den sista månaden av utsättningen blev dock utmanande på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. De härliga topparna blev känsloexplosioner och de minsta av saker kunde få mig så rörd att jag inte kunde hejda gråten. Vissa saker kändes mer normalt, som att kram om min hund. Andra mer absurda, som att inte kunna hålla sig för gråt när V75 reklamen med Vinnie som är ensam på semestern går på tv.n! Jag som aldrig i hela mitt liv gråtit av glädje eller för att jag blivit rörd (mer än till Black Beauty när jag va liten). Jag har nog aldrig gråtit så mycket, utan att vara ledsen, som jag gjorde den månaden.
Att kunna uppleva glädje i det lilla igen gjorde att livet fick färg, stunder blev värdefulla och jag hittade tillbaka till den del jag tappat så länge; den sprudlande och levnadsglada Johanna. En del jag vet att jag inte är ensam om att ha saknat. 
Den fysiska oförmågan att känna tacksamhet och glädje i vardagens skönhet har påverkat hela min tillvaro och så även personen som stått mig närmst. Jag kan därför inte undgå att tänka på hur mitt tidigare förhållande skulle utvecklats om jag bara hade satt ut venlafaxin för 1 år sedan. Det gör ont att tänka på, för jag är väldigt säker på att det hade spelat en stor roll. Det gör sorgen på något vis ännu större. För det känns som att dimridån tagit ifrån mig den del av mig själv som var en av grundstenarna i förhållandet. Den äventyrslystna, fantasifulla, aktiva och drömmande personen som jag ändå är. Den delen som på något vis balanserade ut mina mardrömsliknande dippar av självdestruktivitet och ångest. För Borderline är inte en grå massa, det är svartvitt med euforiska toppar och sotsvarta dalar.
Men det var därför medicineringen sattes in, för att jag tappade mig i de svarta dalarna så hårt att ingen självdestruktivitet hjälpte, mer än den definitiva. Venlafaxinen tog bort de djupaste av mörkret men också livsgnistan och glädjen. Allt blev medelmåtta, för att bli hanterbart. Något jag behövde, men också som jag nu var redo att lämna.
Det är inte så att jag alltid är glad och positiv. Men när jag är det nu så upplever jag känslorna djupare och genuint. Jag låtsas inte längre, bara det är en känsla värd mer än något annat. Kanske är det också vägen till att kunna utrota den starka känslan av ensamhet och utanförskap jag alltid levt med. 
 
 
Vemod och tacksamhet. Så mycket förlorat, så mycket vunnet. Det enda jag kan göra är att blicka framåt och fortsätta upptäcka mitt nya jag.
 
 
 
 
 

Utskrivning... !

Då var det snart dags. Efter att ha gått i terapi till och från i närmare 10 års tid ska jag snart bli utskriven ifrån psykiatrin. För gott? Visst är det helt fantastiskt att jag har tagit mig så här långt, som ett kvitto på att jag faktiskt tillfrisknat ifrån min diagnos. Trots att jag inte tycker om begreppet frisk i förhållande till psykisk problematik. Men någonstans är det väl vad min behandlare ändå bedömer att jag är. I alla fall tillräckligt frisk för att klara mig på egen hand.
Det är helt klart en milstolpe i mitt liv som jag länge trodde att jag aldrig skulle kunna uppnå. Alldeles för länge förväntade jag mig inget annat än att mitt liv skulle sluta med suicid. Precis som statistiken visar. Men nu står jag här, med bara några enstaka månader kvar. Till sommaren ska min samtalskontakt avslutas. Mina journaler kommer att paketeras och arkiveras och jag kommer inte längre vara en patient på ångestmottagningen. Endast Johanna, psykologstudent.
Lycka och glädje, visserligen, men inte bara. Med utskrivningen följer en påtaglig oro och rädsla. För trots att jag idag inte känner något behov av samtalen har det alltid varit min livlina. Så många gånger förr har mitt liv vänt på en sekund och jag har fallit så hårt att utan dem vore jag inte här idag.
Under alla dessa år har mina terapeuter varit min trygghet och frizon. Jag kanske inte alltid förstått det i stunden, men jag vet idag att utan dem hade jag inte varit här. Jag kan inte tacka dem nog. J som var den första vuxna människan som kunde se, bekräfta mig på ett sätt jag kunde ta till mig. När jag, ångestfylld, självskadande och suicidal 17 åring, blev inlagd på BUP. A som förstod mina svårigheter i att känna och uttrycka affekter och såg igenom mitt skal. Mobila teamet som kom till mig varje eftermiddag för att checka av min dagsform när allt var som värst under tiden i Norrköping. G som ringde mig på bussfärderna mellan Borås och Norrköping när jag var på väg till henne under min sjukskrivning, bara för att försäkra sig om att jag skulle komma. Hon som så många gånger tagit ned mig på jorden efter självskada och överdoser och på ett, nästan magiskt sätt, fått mig att tro på livet igen. C som hjälpt mig att hitta styrkan i mig själv för att stå på egna ben hela denna höst när mitt liv förändrades så abrupt.
Uppbrottet ifrån varje terapeut har en sorg i sig, om än olika starka. Att det nu är ett definitivt avslut, innebär att jag också måste paketera alla samtal och personer som haft en stor del i mitt liv. 
Jag frågade min terapeut vad som händer om jag skulle behöva samtal igen? Hon sa att jag under ett års tid har möjlighet att höra av mig och få en samtalstid när som helst. Det blir helt enkelt ett års "prövotid". Fånigt nog känns det guld värt just nu. Bara att jag vet att det finns någon där om jag skulle behöva betyder så mycket. Jag vet att jag har de verktyg jag behöver. Att jag kommer klara mig utan samtalen. Men det innebär inte att rädslan försvinner. Hur livet än formas det kommande året kommer detta innebära en mental prövning. Jag måste tro på mig själv och att jag klarar mig på egna ben. Motbevisa rädslan och bli fri på riktigt.
 
 
 

Liknande inlägg

Kroppsminne och dissociation

Det är ytterst sällan det skett de senaste tiden, att jag upplevt kroppsminne som lett till dissociation eller ett dissociativt tillstånd. Men det senaste har detta skett ett flertalet gånger i olika grad. Efter den senaste veckans incidenter samt givande samtal med C (min psykolog) har några av de sista bitarna börjat falla på plats.
 
Sen ett tag tillbaka har jag levt ensam, utan partner. För mig är det fortfarande vid 26 års ålder en främmande sits. Sammanlagt har jag inte varit singel i mer än 12 månader sedan jag fyllde 16. 1 år av 10, och inte sammanhängande. Jag har länge vetat orsaken till det men aldrig riktigt tagit i det. För det har bara varit så det va: Utan DIG inget MIG. Genom att befinna mig i en relation har jag kunnat se mig själv igenom min partner. På så vis kunnat definiera den person jag är, trots min ostabila självbild. Mitt JAG har blivit mer konstant och mindre trasigt i förhållande till någon annan. Ytterligare en anledning till att vara i ett förhållande var för mig bekräftelsen. Att få känna att jag duger och att någon vill ha mig.
 
Jag vill dock understryka att detta inte innebär att alla relationer jag varit i har per automatik varit destruktiva eller utan kärlek från min sida. Men många gånger har ångesten över ensamheten lett till felsteg och destruktiva situationer med killar som aldrig riktigt brydde sig om vem jag var. Bara att jag ville göra vad de än ville. Det blev en flykt ifrån mig själv, en lösning som fungerade i stunden men falerade i längden. 
 
I och med att jag nu egentligen är själv på riktigt för första gången har jag hamnat i dessa situationer igen. Idag är jag en helt annan person än för 8 år sedan. Jag har andra verktyg och insikter och tänker inte längre på mig själv på samma nedvärderande sätt. Men kroppen minns, och reagerar även utan min tillåtelse. För jag har inte haft möjligheten att "omprogrammera" mig själv i de situationerna. Men nu är det dags, första steget är att bli medveten om vad som sker, därefter kan man börja göra något åt det. Så vad är det då som sker?
 
Först kanske jag borde förklara kort vad jag menar med kroppsminne. Det handlar om att kroppen reagerar på en situation och känslan kommer före tanken, istället för att tex få ångest av en tanke osv, vilket är vanligast. Kroppsminnet är ett försvar som finns till för att skydda dig ifrån de känslor som blev för starka för att hantera i den situation som "kroppen minns" (självklart minns inte kroppen i sig utan det är i själva verket rörelser, beröring etc. som är kopplat till vissa minnen).
 
Åter till vad som sker. Jag hamnar i en situation där jag befinner mig ensam bland folk eller med en främmande kille. Idag, till skillnad ifrån tidigare, har jag trevligt tills den där situationen inträffar. Det kan vara olika men är oftast en blick eller en beröring. Kroppen förnimmer tidigare situationer och jag grips av panik. Men nästan innan jag ens hunnit urskilja paniken och får en möjlighet att lyssna till den, reagerar kroppen instinktivt genom dissociation (för er som inte vet vad det innebär förklarar jag det tydligare här). Graden av den har dock varierat i de olika situationerna. Men det var länge sedan jag upplevde minnesförlust pga just detta. Alkohol fanns med i bilden, vilket självfallet inte är något som gynnar känslovärlden när den ter sig negativ. Men viktigt att tänka på är också att den inte orsakar vad som händer, enbart förstärker. Jag skulle alltså säga att alkoholen var en bidragande orsak till att jag dissocierade och fick minnesluckor, men inte orsaken till det. Just detta är dock svårt att förklara, för många tänker att det enbart beror på för mycket alkohol. Men jag har tidigare drabbats av detta utan att ha varit påverkad av alkohol, så jag vet skillnaden när det gäller mig.
 
I de flesta fall märks det inte utåt sett, mer än att jag eventuellt beter mig extremt åt det ena eller andra hållet, ofta väldigt utmanande och yvigt. För i den stunden går jag in i en personlighet där jag inte är värd något alls och ingen, enligt mig, egentligen ser något mer värde i mig än det faktiskt kroppsliga. 
 
En stund eller några timmar senare avtar dissociationen och jag möts av en känslovåg. Barriären är nere och ofta sker det när jag kommit ifrån situationen, hemma i min ensamhet. Jag "vaknar upp", samma natt, ensam och rädd över vad som faktiskt skett. När jag förstått vart jag befinner mig letar jag ofta igenom min kropp för att se så jag inte har nya sår. Lyckligtvis har jag varit hel. Men känslan av att inte veta, mer än att jag inte varit mig själv är värre än någon bakisångest. Vetskapen om att ingen förstår. Men att få "försvara" sitt beteende, som endast är en symptom av den problematik jag genomlevt, är tyvärr inget ovanligt. Att bli anklagad för att vara manipulativ och utåtagerande är många gånger vardag för någon med Borderline. Att få höra saker och stå tillsvars för sådant du inte minns att du gjort, för att du stängde av och försvann där ifrån. För att det var precis så jag hanterade den där kvällen för flera år sedan i parken; genom att inte "vara där" när det hände. Att behöva förklara det är svårt.
 
Men denna insikt, för även om jag vetat om det har jag aldrig tidigare riktigt förstått, kommer göra det möjligt för mig att börja "programmera om" mina reaktioner. Hur man gör har jag inte riktigt klart för mig än. Men jag vet att det, som allt annat när man ska bearbeta något, handlar om medvetande och medvetna beslut. Innan jag hamnar där nästa gång ska jag besluta hur jag vill agera, besluta huruvida jag behöver flera shots för att fly det som komma skall (vilket självfallet är ett "nej").
 
Jag vill börja om och lära Johanna 10, 15 och 20 år att hon är bra som hon är. Att hon har rätt att säga nej och att ingen annan människa någonsin igen ska ha rätt till hennes kropp utan hennes tillåtelse. Den har alltid varit hennes att behålla. Du behöver inte bekräftelse ifrån någon annan... 
...för jag kommer alltid att älska dig.