Hysteri och besatthet.

Risken för samsjuklighet för de som är drabbade av borderline är stor. Framför allt gällande beroenden som spelmissbruk, alkoholism, narkotikamissbruk men också ätstörningar. Det är ytterst sällan jag har träffat någon självskadare (utan att påstå att alla självskadare har borderline) som inte har fler symptom och då ofta i form utav alkoholmissbruk eller ätstörning. Vissa gånger både och. Det här med ”lagom” blir svårt att leva efter när världen tycks svart eller vit och känslor pendlar mellan topp och botten om vart annat. Bristen av impulskontroll i dessa lägen kan många gånger bli förödande och utvecklas till livslånga problem.
 
Själv utvecklade jag en ätstörningsproblematik ca 1,5 år efter att jag skadade mig för första gången. I ett försök att kontrollera mitt liv och mina känslor pressade jag mina motions- och matvanor till max och kunde finna ett lugn i att jag tog mig närmare målet var dag. Jag hade kontroll, målet var att vågen skulle visa mindre, nedåt utan stopp. Men den kontroll jag trodde mig ha visade sig senare kontrollera mig och jag blev stående med både självskadebeteende, självsvält och kräkningar för att kunna hantera livet.
 
Varför blir det såhär? Varför har vi som drabbats av Borderline större risk för att utveckla dessa destruktiva beteenden, och vad kan vi göra åt det?
 
För att göra något komplext, förståeligt skulle man kunna säga att de främsta orsakerna är: känslokaoset, den bristande impulskontroll och den återkommande ångesten som många gånger lockar till att självmedicinera med exempelvis alkohol. Men också den extrema viljan och självdisciplinen där emellan! Trotts att jag många gånger har tappat kontrollen och skitit i konsekvenser som följer mitt självskadebeteende, har det mellan kräkningarna och skärande funnits perioder då jag varit skarp, klarsynt och disciplinerad. Det krävs mycket för att orka med en universitetsutbildning samtidigt som du hetsäter upp det lilla studiebidraget du har, för att bara tömmas i toaletten. Ja det låter dumt men det krävs en himla massa jävla anamma för att träna 2 timmar om dagen och äta minimalt för att nå ett mål man tror gör en lycklig. Dessa egenskaper och svängningar i stämningsläget gör att det är som upplagt för att fastna i något form av beroende eller ätstörning. Och när man väl har fallit dit är det sjukt svårt att ta sig där ifrån igen.
 
Hos mig har det alltid funnits en stark vilja av att passa in och bli av med de ensamhetskänslor som plågat mig sedan jag var liten. I det samhället vi lever idag finns det tydliga ideal för att nå status, lycka, framgång och popularitet. Det viktigaste är att du är snygg och rik, med andra ord bli smal och få bra betyg! Kanske är det därför som det blev en sådan viktig del i mitt liv. När jag hittade träningen och självsvälten kunde jag för första gången känna mig stolt över mig själv inför andra. Endel såg upp till mig och tyckte jag var duktig som tränade så ofta… tills det gick överstyr. Men det förstod jag alldeles för sent.
 
Tyvärr är det ett större problem än de flesta vill erkänna, denna idealhysterin och besattheten av att bli den ”perfekta människan”. Det drabbar oss alla var dag i media runtomkring oss. Inte minst på facebook där alla ska lägga upp bilder på sina nyttiga maträtter och skriva hur mycket de tränat (även jag!). För att alla ska veta hur bra de är? För att få bekräftelse på att de duger i denna värld? För att inte tala om alla bilder med peppande texter som sprids. Allt för att du ska äta så lite som möjligt och träna så mycket det går? Visserligen finns det en gnutta sundhet i det hela, att träna, leva hälsosamt och peppa varandra men till och med det verkar gått över styr. För hur många gånger har man inte läst att någon varit och tränat när man själv inte orkat och fått dåligt samvete? Varför lyssnar vi inte längre på oss själva, på våra egna kroppar och förvaltar våra egna liv som vi själva vill ha de? Istället för att passa in i en mall vi ändå inte tycker något vidare bra om?
 
För er som lider av Borderline vill jag betona viken av kost och hälsa, på ett sunt och måttligt sätt. För mat, motion och sömn är A och O för ditt mående oavsett diagnos eller problematik. Vill du må bättre så börja där. Använd din jävla anamma som jag vet att du har och gör något produktivt utav det! Har du ångest så ut och spring! Blir det en mil så är det okej, men ät då där efter. Jag lovar att din sömn kommer bli bättre! Självklart finns det inga mirakelmetoder men det kan göra att känslostormarna blir något mindre, kanske till den grad att de blir hanterbara så du kan stå ut utan att skada dig. Tillsammans med en vettig medicinering kan det bli vägen mot stabilitet så att du kan börja jobba med dina känslor och lära dig att hantera dem för att sedan få det vi alla vill ha: ett normalt liv.
 
 
 
 
 

Jul, inte bara glädje

Nu är julen här åter igen. En högtid där man träffar släkten, delar ut julklappar och äter god mat. En högtid som många ser framemot, för trotts allt som ska hinna med, så brukar julaftonsdagen alltid bli en dag av glädje. Dock är det inte så för alla. De som lider utav en ätstörning har en aningen annorlunda inställning till julen, för dem är det ett rent helvete. Det är som att släppa in en alkoholist på systembolaget, öppna alla flaskor och säga att du bara får smaka, men absolut inte bli full!
 
När jag ser tillbaka på jular som varit måste jag erkänna att det var en tid jag gärna hade spolat över. Framför allt för de som lider av bulimi, som jag gjorde i 5 års tid, är denna tid fruktansvärd. Det är en kamp mellan kroppens signaler om mat och ätstörnings monstren som hotar med syrasudd i toaletten och en mils löpning dagen där på. Ett matmissbruk som blir en hat-kärlek. Helst av allt önskade jag att man kunde leva på piller, så att jag slapp utsättas för denna ångest. Slapp klara helgen med hjälp av lögner. För att "äta lagom" finns inte i en bulimikers vokabulär. Det är allt eller inget, och på jul blir det allt.
 
Jag minns hur jag planerade promenader mellan måltiderna, "Hera måste ut", för att kunna kräkas i skogen... så jag kunde vara med vid nästa måltid. Hur många gånger det blev den dagen är svårt att säga och lögnerna oräkneliga. Skammen växte sig större och större. Inte kunde jag någonsin njuta av tiden med familjen, jag hatade mig själv och kände mig inte värdig deras närvaro. Kanske inte så konstigt att jag tyckt det är skönt att jobba jul och nyår?
 
Det är alltid svårt att veta vad man ska göra för att hjälpa den som mår dåligt. Alldeles för ofta möttes jag av oförstående kommentarer och handlingar från familj, vänner men också andra. Man måste förstå att den drabbade inte har möjlighet att tänka i de banor du gör. Ibland får jag frågor om råd. Hur ska man göra? Vad ska man säga? Jag har egentligen inget bra svar på det. Men att inte uppmärksamma ätstörningen mer än personen, är alltid ett bra sätt att börja. Kanske också att inte köpa på sig allt julgodis som finns. För i ärlighetens namn så äter alla mer än man egentligen har plats för på jul. Men också att låta personen äta det hon vill, inte kommentera, inte säga "ta du en till" utan kanske istället säga att det är okej att inte äta mer.
 
Men många gånger hade jag behövt en kram mer än något annat. Medmänsklighet och framför allt kärlek. Det är väl ändå det julen handlar om?
 
Jag önskar er alla en underbar jul fylld med kärlek och glädje. 

Liknande inlägg