Livet, döden och allt där till.

2016 blev ett år fyllt med kaos och emotionell dränering. Inte alls som jag tänkte mig. Äntligen fick jag påbörja gruppterapin som jag väntat så länge på. Men energin det skulle innebära att gå där och den ökade ångesten var jag inte beredd på. Varje tisdags förmiddag under 18 veckor ägnades åt att slungas tillbaka in i min eget förflutna kring övergrepp men också andras berättelser. Varje tisdags eftermiddag var jag ett vrak, antingen behövde jag sova eller bara få gråta i timmar. Avstängd eller överväldigad av allt omkring och inom mig som rördes upp. För mig var det som att frivilligt slänga sig in i elden en gång i veckan. Med endast en föreställning om att det skulle leda till något bättre. Men det är ju också så; att terapi som inte känns leder sällan någon vart. Och det kändes de vill jag lova.  

Kanske borde jag redan där insett att allt skulle komma bli för mycket; terapi, klientarbete, extrajobb, häst och hund utöver de vanliga studierna. Men kanske är det just tack vare mina djur som jag klarat det. För de är hos dem jag hämtat min energi och laddat batterierna. 

Förmodligen är det just därför som det också tog mig så hårt när de båda blev dåliga.

Midsommarveckan var jag hemma på besök hos mina föräldrar. Lite ledighet mellan det intensiva jobbschemat jag hade framför mig. Men redan på tisdagen fick jag beskedet om att min häst skadat sig allvarligt i hagen. Under 1 dygn gick jag hemma och väntade på att få höra veterinärens bedömning på om han skulle klara sig eller inte. Det gjorde han men skulle behöva boxvila och rehab för att komma tillbaka. Eftersom jag redan låg minus på resurser sa min kropp ifrån och jag blev sjukskriven större delen av sommaren. En sommar som bestod av återhämtning i den mån de gick och återbesök till veterinären nästan två gånger i veckan. Dagarna spenderade jag för det mesta själv med min fyrbenta livskamrat Hera. Jag är så tacksam för sommaren vi fick ihop.

Just innan terminsstart fick Nallen (min häst) gå ut i hagen igen. Men utan att helt ha återhämtat mig började studierna lika intensivt som vanligt, terapin körde igång efter uppehåll och helgerna bestod mest av jobb för att få allt att gå runt. Några veckor in på terminen började jag oroa mig för min Hera. Hon hade tappat energi. Efter några gånger hos fysioterapeut åkte vi till veterinären för att röntga rygg och höfter. Röntgenbilderna såg inte fina ut alls, utan visade att hon förmodligen hade väldigt ont. Det gjorde ont i hjärtat att inse de men blev även glad att jag åkte in med henne så att vi hittade problemet och kunde göra något åt det. 4v efter insättningen av smärtstillande så fick jag tillbaka min glada och energifyllda hund igen. Vi började även med rehabövningar varje dag för att på sikt stärka hennes muskler. Samtidigt började Nallen bli bättre och jag insåg sakta att tiden och pengarna inte fanns för dem båda. Efter många om och men beslutade jag mig för att sälja honom så att jag kunde ge Hera den tid hon nu behövde. Men när besiktningen gjordes visade han hälta och fick gå på en medicinkur. Samma vecka som Nallens uppföljning skulle göras så blev Hera akut dålig. Vi åkte in och det visade sig att hennes lever hade kraschat av medicinerna. I två dagar låg jag med henne på golvet hos veterinären där hon fick dropp och medicin, men det gick inte att göra något. Den 6 dec 2016 fick jag ta det smärtsamma beslutet att låta min älskade vän somna in. Det kändes som att meningen med livet togs ifrån mig… lite senare samma vecka var det dags för Nallens återbesök. Han var inte bättre så en hältutredning gjordes. Och hur mycket jag än älskar min Nalle så mins jag ångesten av saknaden från Hera som skrek och önskade att han hade dött istället för henne. Så hemsk tanke, men så var det. Jag fick åka hem med en trasig häst och bara vänta på att han skulle bli bättre. Orken rann ur mig totalt och det tog över en vecka innan jag orkade ut till stallet igen. Jag sköt på allt jag kunde i skolan och försökte endast göra det allra viktigaste för att hänga med fram till julledigheten.

Julen kom. Jag åkte hem. Fick en välbehövlig paus, men tomheten efter gick inte fly. När jag väl satt på planet tillbaka hem till Norrland så kom tårarna och smärtan hårdare än tidigare. Den där tomheten som följt mig hela livet, som Hera fyllt till en gräns som gjort den uthärdlig. Men nu ekade den inombords och de var där någonstans på vägen hem till min tomma lägenhet, som jag kände hoppet sina och tankarna på döden ta vid igen.  

Den kommande veckan var fylld med jobb och rapporter som jag skjutit på, och på något vis lyckades jag hålla ihop och få det gjort. 5 jobbpass (4 nätter) och två rapporter senare var jag tillbaka på universitetet med föreläsningar och grupparbete. För livet stannar inte upp även fast de känns som att man själv gör det ibland. Stannar kvar, faller handlöst nedåt, medan andra fortsätter framåt.

I onsdags sköt jag fram tentaplugg då Nallen skulle undersökas igen. Hans tidigare bedömning verkade nu felaktig och istället verkar han ha något som heter spatt. Kort och gått så gick det från en senskada till en kronisk sjukdom med skillnaden just nu att jag får börja rida igen. Men också att han på sikt kan bli sämre och inte läka ut helt. Ett besked som kändes skönt och tungt på samma gång. Jag ville bara hem och krama på Hera, men soffan var fortfarande tom och snökaoset fortsatte utanför fönstren. Men inget som ställde in terapin (för utbildningen, mer om den i ett annat inlägg) som jag började med i slutet av november.

Åter igen tog all ansträngning ut sin rätt och jag orkade knappt upp ur sängen igår. Efter lunch kunde jag inte längre skjuta på tentaplugget och begav mig till Universitetet för att använda en dator (examination i SPSS som bara finns på skolans datorer). Jag kan inte riktigt förklara varför men ungefär 40 min senare kände jag ångesten trycka på, så jag tog mig hem igen. Väl bakom stängda dörrar ihopkrupen i ett hörn kom den över mig. Där satt jag och skakade och grät ett bra tag medan tankarna infekterades av självskadeimpulser och döden blev ytterst närvarande igen. Men jag agerade inte, jag bara lät de va och till slut lugnade sig ångesten och jag kunde ta mig till sängen. Kroppen var helt matt, jag låg och stirrade i taket och ville helst av allt bara sjukskriva mig från dagens jobbpass, skita i tentan och bara ligga kvar i sängen hela helgen. Bara ge upp.

Men på något vis tog jag mig upp. Ibland förvånas jag fortfarande över vändningarna, eller kanske min beslutsamhet och förmåga att göra det som behövs i stunden. Förmodligen till både för- och nackdel många gånger. Men utan den skulle jag nog inte tagit mig ur allt helvete som varit, så jag får vara tacksam över den trots allt. Från att vilja ge upp till att bita ihop, plugga och skriva tentan i förmiddags, sitta här och skriva för min egen reflektions skull och åka till jobbet om någon timma. Ja säg mig hur det går till. Kanske är ”bita ihop” inte ett motto jag vill sprida omkring mig. Men det beror på varför man gör det. För min del så vägde jag fördelar mot nackdelar och funderade på vad som skulle gynna mig på sikt. Jag insåg att ångesten skulle vara värre imorgon om jag inte tog tag i situationen och valde att göra det motsatta. Jag menar verkligen inte att det är så enkelt eller att de ens går alla gånger. Men ibland överträffar man sig själv och då måste man få ge sig själv en klapp på axeln. För så många gånger som jag det senaste funderat över att sluta föreläsa på grund utav att jag känt mig falsk. Att jag inte mår tillräckligt bra, som att de förväntas av mig att jag ska vara ”fixad”. Men jag insåg efter gårdagen att den där perfekta ytan är inte de som inspirerar människor. Det är att förmedla att det går att ta sig ur mörkret och de djupaste av dalar. 

 

Det är okej att bryta ihop och komma igen.

 

Kanske kan jag ta med mig detta in i 2017. Låta det få vända nu, vara tacksam över att jag har min Nalle kvar och låta sorgen efter Hera ta den tid det tar. Vad än framtiden har att ge så tror jag att mitt nyårslöfte för i år är de bästa jag hittills haft; att vila mer

 

 

 

 
 
 

 

Liknande inlägg

Psykfallet Andy:

Åh, så smärtsamt! Jag känner tårarna tränga på när jag läser om ditt och djurens lidande. Jag vet från mig själv att jag har mycket lättare för att släppa in och älska mina djur än vad jag nånsin haft med människor, och får för mig att det varit samma sak för dig. (Har jag fel?)

Jag hoppas verkligen att du får den vila du behöver och förtjänar, och att våren blir snällare mot dig.

Svar: Åh ja visst är det så. Har alltid känt mig närmre mina djur än människor. De dömmer inte och finns alltid där. Hos dem kan jag vara sårbar och visa mig själv som den jag är. Och de ger så mycket tillbaka. Jobbar just nu kring tillit i terapin då förlusten av Hera gjorde bristen så påtaglig.
Jag hoppas med att våren blir bättre. Tack så mycket för omtanken! <3
Johanna

Kommentera inlägget här: