Smärtsamma processer.

Idag har jag varit på en utbildningsdag i Intensive Short Term Dynamic Psychotherapy (ISTDP) med Jon Frederickson som föreläsare. Väldigt intressant och inspirerande. Det är dagar som dessa jag blir lycklig över mitt yrkesval och känner att "det är det här jag vill göra". Men också dagar som dessa jag tvivlar på min egen förmåga att ta mig dit. Det senaste dagarna har varit tuffa på många vis, bland annat med förhöjd ångestnivå och självskadeimpulser. Jag kopplar det själv till min situation med många bollar i luften men också den pågående terapin som triggat igång mycket smärtsamma processer. Det tar minst sagt energi. Just nu är resurserna låga och jag känner mig något emotionellt dränerad.
Allt det bidrog till att ångesten var närmre än vanligt och den bankade bakom revbenen då identifikationen med patienten i exemplet vi fick se blev för stor. När de pratade om destruktivitet som felriktad ilska som varit ämnad för så många andra i omgivningen. Jag har inte ens för en sekund känt ilska mot han som förgrep sig på mig i parken den natten. Det känslorna är inlåsta, frånkopplade från mig. Kanske är det därför självskadeimpulserna kommit tillbaka. Då terapin väcker starka minnen och känslor men ilskan är fortfarande felriktad, riktad mot mig själv. Jon nämnde även prostitution som en extrem form av "själv-attack". Han sa bara en kort mening kring de men som ändå berörde mig. Ibland glömmer jag den tiden och hur ont det gjort, gör. Hur smärtsam ångesten faktiskt va då. För någon vecka sedan i terapin insåg jag att min fullblodsångest (som G hjälpte mig att döpa den till) bev just de eftersom ångest för mig även varit en trigger för trauma;
 
Den kvällen var jag helt förstörd av känsla att vara övergiven, jag befann mig mitt i en ångestattack och sökte tröst där det gavs. Men en stund senare vaknade jag upp och insåg att jag låg på gräset i parken och han drog ned mina byxor istället för att torka mina tårar.
 
Min kropp reagerade inte med varken fight eller flight, det va freeze och minnena existerar före och efter. Emellan är det svart. Min självdestruktivitet var redan innan mitt enda sätt att hantera känslor. Att kräva att jag skulle kunna hantera min ångest efter övergreppet på något annat sätt än vad jag gjorde var helt enkelt omöjligt. Det förstår jag idag. Att ens tänka tanken att möta en ångest som triggar trauma är inget man gör frivilligt om nätterna. Den dövar man med alla möjliga medel så om du dör på kuppen... för det finns ingen där att trösta dig denna gången heller. 
För mig blev denna insikt en till bricka i pusslet av mitt förflutna. En av många, men o så viktig.
Men allt detta gör mig frustrerad och väcker tvivel inom mig; "kommer jag någonsin bli en bra terapeut?" Om jag nu har så många "issues" kvar. Men så tänker jag tillbaka på den där svåra, mörka, helvetiska perioden som då var mitt liv och jag blir ledsen. Jag förtjänade bättre, så mycket bättre. Men jag ser också en kämpe. För idag, trots smärtsamma minnen och självskadeimpulser nära i tid så gick jag där ifrån med en längtan efter att få krypa upp i soffan med min hund, att koka soppa och laga äpplepaj. Min första reaktion var att ta hand om min själv, trösta och finnas där för mig själv! Inte attackera och anklaga, inte vara destruktiv! 
Så nu sitter jag här med min soppa och paj och hunden som snarkar tätt intill.
Och hur jävla fint är inte de? 
 
 
 
 

Liknande inlägg

Kommentera inlägget här: