Vemod och tacksamhet.

Det känns som att en dimridå har fallit, en ridå som suddat bort så mycket.
 
Visserligen är det en otrolig lättnad att vara fri venlafaxin, och jag upplever massa positiva förändringar kring känslolivet. Men just nu finner jag mig i en period där jag insett vad avsaknaden av det jag känner idag faktiskt inneburit. Hur venlafaxinets dimridå påverkat mig under 3,5 år. Jag känner sorg över all tid som försvunnit, dels pga min sjukdomshistoria, men också pga all medicinering. Samtidigt vore jag nog inte här idag utan den. En märklig blandning av både tacksamhet och vemod.
I början av utsättningen och 3 månader framåt påverkades jag väldigt negativt känslomässigt. Jag gick runt med ett ständigt ångestpåslag och var otroligt lättpåverkad på så vis att små saker kunde trigga självskadeimpulser och suicidtankar. Men med tiden avtog de och balanserades ut med känslovågor av de positiva slaget. När sommaren kom var det nästan så det tippade över åt andra hållet. Helt plötsligt kunde jag känna glädje över en ljum bris och solens strålar, till och med regnet kändes vackert. Ångesten var som bortblåst och de negativa känsloregistret visade sig mer i form utav irritation i olika former. De djupa dalarna blev allt grundare och de härliga topparna allt fler. 
Den sista månaden av utsättningen blev dock utmanande på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. De härliga topparna blev känsloexplosioner och de minsta av saker kunde få mig så rörd att jag inte kunde hejda gråten. Vissa saker kändes mer normalt, som att kram om min hund. Andra mer absurda, som att inte kunna hålla sig för gråt när V75 reklamen med Vinnie som är ensam på semestern går på tv.n! Jag som aldrig i hela mitt liv gråtit av glädje eller för att jag blivit rörd (mer än till Black Beauty när jag va liten). Jag har nog aldrig gråtit så mycket, utan att vara ledsen, som jag gjorde den månaden.
Att kunna uppleva glädje i det lilla igen gjorde att livet fick färg, stunder blev värdefulla och jag hittade tillbaka till den del jag tappat så länge; den sprudlande och levnadsglada Johanna. En del jag vet att jag inte är ensam om att ha saknat. 
Den fysiska oförmågan att känna tacksamhet och glädje i vardagens skönhet har påverkat hela min tillvaro och så även personen som stått mig närmst. Jag kan därför inte undgå att tänka på hur mitt tidigare förhållande skulle utvecklats om jag bara hade satt ut venlafaxin för 1 år sedan. Det gör ont att tänka på, för jag är väldigt säker på att det hade spelat en stor roll. Det gör sorgen på något vis ännu större. För det känns som att dimridån tagit ifrån mig den del av mig själv som var en av grundstenarna i förhållandet. Den äventyrslystna, fantasifulla, aktiva och drömmande personen som jag ändå är. Den delen som på något vis balanserade ut mina mardrömsliknande dippar av självdestruktivitet och ångest. För Borderline är inte en grå massa, det är svartvitt med euforiska toppar och sotsvarta dalar.
Men det var därför medicineringen sattes in, för att jag tappade mig i de svarta dalarna så hårt att ingen självdestruktivitet hjälpte, mer än den definitiva. Venlafaxinen tog bort de djupaste av mörkret men också livsgnistan och glädjen. Allt blev medelmåtta, för att bli hanterbart. Något jag behövde, men också som jag nu var redo att lämna.
Det är inte så att jag alltid är glad och positiv. Men när jag är det nu så upplever jag känslorna djupare och genuint. Jag låtsas inte längre, bara det är en känsla värd mer än något annat. Kanske är det också vägen till att kunna utrota den starka känslan av ensamhet och utanförskap jag alltid levt med. 
 
 
Vemod och tacksamhet. Så mycket förlorat, så mycket vunnet. Det enda jag kan göra är att blicka framåt och fortsätta upptäcka mitt nya jag.
 
 
 
 
 

Liknande inlägg

Anonym:

Så himla bra du skriver 💜Det berör och får mig att krama om dig härifrån. Tack för varje ord

Svar: Det betyder så mycket att få höra! Känner kramen ända hit. Kärlek till dig. 💗
Johanna

Anonym:

Så himla bra du skriver 💜Det berör och får mig att krama om dig härifrån. Tack för varje ord

Anonym:

Hittade din blogg av en slump när jag desperat sitter och googlar "Borderline" då jag efter många många års dåligt psykiskt mående börjar ana att det handlar om emotionell instabilitet, borderline. Det var väldigt härligt och befriande att läsa dina ord. Tack för det.

Anonym:

Sjukt bra blogg. Tack! Utreder mig för adhd men första delen visade borderline personlighet. Så..

Noomi:

Hej,
jag skulle gärna vilja komma i kontakt med dig. Jag hittar inte din mailadress på sidan, dock, så jag skriver här. Jag arbetar på ett socialt företag med inriktning mot kreativitet och skapande och jag skriver en artikelserie om psykisk ohälsa. Nu letar jag efter någon som vill bli intervjuad kring sin borderlinediagnos. Skulle du vara intresserad?
Hör gärna av dig till mig om du är intresserad.
Med vänlig hälsning,
Noomi.

tyra:

bra blogg! kram på dig

Kommentera inlägget här: