Unified Protocol.

Från min startdos på 300 mg venlafaxin per dag är jag idag nere på 112,5. De fysiska symptomen har avtagit och nu mer känner jag endast av det i form av illamående några dagar efter en sänkning. Imorgon blir en sån dag, dags för 75 mg. Då är jag nere på så pass låg dos att den inte längre har någon ångestreglerande effekt! Jag är både stolt och glad över att ha kommit så här långt. Men det har inte varit helt smärtfritt.
Om jag ska försöka beskriva skillnaden känslomässigt så skulle jag vilja likna medicineringens funktion med ett bolltäcke. Det håller på något sätt ihop känslolivet och dämpar det så att det inte blir kaos. Intensiteten i känslor, både positiva och negativa, blir starkare. Våren har varit en stor prövning, som jag ändå tycker mig klarat av. Dock inte helt felfritt. Det är lätt att hamna tillbaka i gamla mönster och tankebanor vilket gjort att jag tillsammans med min terapeut beslutat att flytta fram min utskrivning. Jag behöver mer stöd tills dess att jag känner mig stabilare igen. Men också då jag har svårt att hantera och reglera alla känslor. Att bara vara ledsen, rädd, arg etc. med den intensitet som de har är svårt och det blir lätt ångest istället. 
När jag påbörjade medicineringen befann jag mig i botten och mådde riktigt dåligt. Alla dessa känslor påminner om hur det var då. Jag behöver helt enkelt lära känna och lära om mig själv utifrån vart jag är nu. För mig är det inte redskapen som är problemet, de har jag. Problemet är förmågan att kunna vara i en känsla rent fysiologiskt utan att automatiskt undvika eller "omvandla" det till ångest.
Förhoppningsvis kommer jag därför att få gå i gruppterapi utifrån något som heter Unified Protocol. Det är en KBT-baserad terapi för behandling av ångest, depression och annan problematik som är knutet till emotioner. Terapin fokuserar på just känslomässigt undvikande och bristande känsloreglering.
Jag tror det är dags att lämna teori och ord för att fokusera på känslor. Läskigt, men det innebär förmodligen bara att det är precis vad jag behöver.
 
 
 

Prostitution i Sverige?

Länge har jag funderat och velat skriva om detta, men inte vågat. Rädslan för era reaktioner och dömande blickar har hindrat mig. Men med tiden inser jag att de som inte förstår får fråga och de som tittar snett och inte frågar behöver jag inte ha att göra med. För jag ska inte behöva skämmas för det jag varit utsatt för eller mitt agerande som respons på det. Många saker ångrar jag, men det går inte att ta tillbaka. Jag vet att jag inte är ensam och någon måste våga bära rösten för oss som trasats. Vi har en rätt att tala, berätta om det som inte får ske.
Detta ämne har varit på tapeten det senaste året i och med medias bevakning av våldtäkter och brist av påföljder, samt genusdiskussionen som finns runt vart och varannat hörn på webben. Det är ett ämne som ligger tätt intill huden hos många drabbade av Borderline, så även mig.
Kampanjen Fatta, dokumentären "16 och prostituerad" i Verkligheten i P3 och författaren Caroline Engvall  är några av anledningarna till att vill lyfta detta ämne; Sexuella övergrepp och Prostitution av unga i Sverige. Något som de flesta inte tror finns men som faktiskt är både vanligt och lättillgängligt i vårt land. Något som uttalas med avsmak och avsky för många. Som för mig mest är laddat med ångest och smärta.
Ytterligare en anledning till att beröra detta är en förfrågan som jag fått angående om sex bör räknas som självskadebeteende? Först bör jag förtydliga att sex inte innefattas i dagens begrepp "självskadebeteende" som syftar till att åsamka den egna kroppen skador. Men det kan ändå ses som ett beteende i självskadande syfte. För mig har det absolut varit självdestruktivt i många avseenden, men det är en komplex fråga.
Just prostitution handlar många gånger om att återupprepa övergrepp, antingen för att bekräfta tanken om att man inte är värd mer eller också för att återuppleva trauma. Att till exempel iscensätta ett tidigare övergrepp för att, till skillnad från tidigare, ha kontroll över situationen. Dock leder det till vidare bekräftelse om värdelöshet och upprepade trauma, det är på så vis en psykologisk mekanism som är kontraproduktiv. Men i stunden kan det kännas som det enda som kan lösa kaoset inombords av tidigare sexuella övergrepp.
Jag kan tänka mig att det för gemene man känns absurt. Men att återuppleva trauman är en del av bearbetningsprocessen som jag talat om i tidigare inlägg. Att få vara i samma situation men ta kontroll över den gör att det är enklare att reda ut situationen, acceptera och gå vidare. Att få ett början och ett slut på vad som skett. Saken är den att det inte finns någon kontroll vid prostitution, den är enbart inbillad, fiktiv.
Jag hade tur det året jag föll in i detta svarta hål av självdestruktivitet. För jag hamnade aldrig i någon livshotande situation. Hade det skett fanns det ingen räddning, för ingen visste vart jag befann mig. Långt inne tror jag att det fanns en önskan om att hamna där, för att aldrig återvända. Så på så vis är jag tacksam, samtidigt som jag känner stor sorg över ärren det gett mig. De själsliga som alltid kommer finnas kvar. Alltid.
Ändå minns jag lyckoruset över tresiffersedlarna i byrålådan, som egentligen endast var ångestdämpning. Sanningen var den att min självkänsla var i botten... det blev mitt nya sätt att hantera ångesten som inga tabletter kunde döva. Dagarna bestod av mailande till män som ville ha mig... på alla sätt man kan föreställa sig. De viktiga var just det, att de ville ha mig. För på så vis bekräftade mig. För allt självskadebeteenden fyller en funktion; jag dög och var åtrådd. Om så än bara min kropp, så var det mer än den tomhet och ångest som fyllde min vardag.
Det var mitt undvikande. För egentligen behövde jag bearbeta det trauma som jag upplevde några år tidigare. Den kvällen i stadsparken, som jag ännu har svårt att prata om. Det är märkligt hur en annan individ kan ta ifrån en så mycket på en och samma gång... hur han kunde säga; "berätta inget för något" och gå där ifrån som om inget hade hänt... men jag försöker att lägga ordet i min mun; våldtäkt, det var vad det var. 
Det jag idag reflekterar över och som gör mig som mest upprörd, är inte dagens våldtäktsstatistik utan hur lätt det var att sälja sexuella tjänster. Det finns inga spärrar eller några som helst svårigheter i att annonsera om sexuella tjänster på nätet idag. Oavsett om du är 12 eller 25. Men det som upprör mest är efterfrågan... som är sjukt stor. 
Så till alla som befinner sig i den situation jag fastnade i... det leder inte till mer än misär och du är värd så mycket bättre! Det som hänt tidigare kommer aldrig bli ogjort, och det kommer alltid att göra ont. Den eller de gånger som någon tog din värdighet, din själ. Den dagen kommer inte försvinna, rättfärdigas eller mildras genom att du själv utsätter dig för det om och om igen. De har ingen rätt, för alla pengar i världen, att nyttja din kropp. Den är din och ingen annans. Det som kan hela är ömhet och förståelse, någon som ser dig, bekräftar dig utan krav. För du är värdefull.
 
 
 
 
Du är perfekt precis som du är. <3
 
 

Liknande inlägg