Utsättning av Venlafaxin.

Ungefär 2 månader innan jag fick min diagnos 2011 sates jag på SRNI preparatet Venlafaxin (efexor). SRNI står för Serotonin-Norepinephrine Reuptake Inhibitors (selektiva serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare). Serotonin är den signalsubstansen som även påverkas vid SSRI (Selective Serotonin Re-uptake Inhibitors = selektiva serotoninåterupptagshämmare) behandling, vilket är den vanligaste antidepressiva lägemedelsgruppen. Noradrenalin är den signalsubstans som påverkar ångestnivån. Insättning av Venlafaxin gjordes, i samband med sjukskrivning, efter tredje besöket på akuten (pga självskada/överdos i samband med högt alkoholintag) inom loppet av en 1års period. Då jag tidigare stått på SSRI (Fluoxetin) utan någon större förbättring togs beslutet att Venlafaxin var lämpligast att pröva. Själv så var jag inte i ett läge där det spelade någon som helst roll vad de ordinerade, så länge de fanns en chans att det skulle få mig att må bättre. Utan tvekan godtog jag förskrivningen och påbörjade min upptrappning av medicineringen.
Det tog närmare 6 månader för mig innan jag stabiliserades på dosen 300mg/dag (maxdos: 375mg/dag). De första månaderna upplevde jag biverkningar som illamående, dimsyn och ostadighetskänsla. Men det jobbigaste var rastlösheten i kroppen. Trots att jag var psykiskt helt slut och inte ville något annat än att sova så gick det inte. Det stack, kröp och krampade i musklerna dygnet runt. I försök att utmatta min kropp gick jag timslånga promenader i mörkret i decemberslasket. Det blev nog 1-2 mil per dag. Trots det sov jag inte bättre. Men läkarna menade på att detta var normalt och fortsatte höja dosen. Istället fick jag andra preparat mot biverkningarna för att kunna sova under tiden min kropp skulle vänja sig vid Venlafaxinet. Då fick jag, utöver mina tidigare tabletter mot ångest (propavan och lergigan) ytterligare sömn- och insomningstabletter Sobril och Stesolid som båda är Bensodiazepiner och mycket beroendeframkallande (rohypnol tillhör denna grupp och är frekvent på svarta marknaden för sina rus och som våldtäktsdrog). Med tanke på att diagnosen Borderline innebär en risk för komorbiditet med bl.a. missbruk känns detta beslut ytterst tveksamt. Jag var ovetandes om dess påverkan och tacksam över att de fungerade. Men snart upptäckte jag vilka andra effekter de hade om jag inte försökte sova vid intag av tabletterna. Jag kan inte säga med säkerhet, men jag vet att den medicinkarusellen jag var i påverkade att jag senare kom att planera och genomföra det mest "lyckade" suicidförsöket i mitt liv. En upplevelse jag aldrig mer vill vara med om och som jag bara kan tacka min okunskap kring läkemedel för att jag är här idag (och en viss person som inte längre finns i mitt liv), då två av de preparat jag tog slog ut varandra. 
Denna händelse var min vändning, mitt uppvaknande och mitt i all misär och ren och skär skräck fann jag min styrka till att ta mig dit jag är idag.
Det jag med detta vill belysa är hur fel det kan bli när läkemedel skrivs ut utan ordentlig uppföljning och i vissa fall övervakning. Personligen anser jag att jag borde varit inlagd tills dess att min medicinering stabiliserat sig. Men det är lätt att säga nu. Jag misstror inte vården för att inte vilja det bästa, men jag tror att konsekvenser många gånger ses på för lättvindigt. Jag är inte emot mediciner, misstolka mig inte, men jag vill se all farmakologisk behandling som en krycka för att få ett stabilare mående för att i sin tur kunna arbeta med det psykiska. Det är inte en fristående lösning. Målet bör vara att alla patienter ska ha så lite medicinsk behandling som möjligt.
Nu 3,5 år efter första tabletten Venlafaxin har jag och min terapeut beslutat att min samtalsterapi skall avslutas. Men ingen nämner något om  min medicinering. I ärlighetens namn har jag inte träffar min läkare i Umeå, jag vet inte vad hen heter eller om jag ens har någon. Nu när jag faktiskt har de verktygen jag behöver och tagit mig så här lång tänker jag att jag inte längre skall behöva mina tabletter. Ytterligare en anledning till att jag vill sätta ut Venlafaxinet är att jag i julas fick sova utan någon nattmedicin i nästan 1 veckas tid! Något som inte har hänt på många, många år. Jag insåg då hur mycket jag tappar både i tid och mående av att behöva sova på tabletter. För det gör att dygnet förlorar nästan 4h och att vakna pigg och allert finns inte i min värld. Vilken känsla det var att få göra det igen, det går inte beskriva! Då mina insomningstabletter fortfarande används för att dämpa biverkningarna venlafaxinen ger mig i form av sömnproblem så var lösningen enkel; nämligen avsluta den medicinska behandlingen också. 
Jag började göra lite efterforskning om venlafaxin för att lära mig mer om hur det påverkar kroppen och hur olika individer påverkats av utsättningen. Till min förskräckelse fann jag åter igen (precis som när jag första gången letade info om Borderline) endast negativa beskrivningar om hur jobbigt och vissa gånger omöjligt det varit. Allt ifrån de som inte klarat bli av med preparatet till kommentarer som "det är ett rävgift, hade aldrig stoppat i mig det om jag visste hur det skulle bli". Jag fann till och med en artikel där läkaren Sven Ternov, som själv stått på Venlafaxin, fått en tankeställare när han fick biverkningar vid utsättningen. Han menar att det som förskriver preparaten har alldeles för lite kunskap; "Patienterna frågar om man kan bli beroende av SSRI och vi svarar troskyldigt nekande. Vi borde upplysa dem om att de kan få det mycket besvärligt den dagen som de försöker sluta." (Dagens Apotek, 2013) Jag fick ingen information alls om vad det var för medicin jag fick när venlafaxin skrevs ut till mig första gången. Det ska inte vara patientens ansvar att kräva information, det ska ske av ren rutin.
Med lite mer kunskap om vad jag kunde förvänta mig av utsättningen så kontaktade jag min terapeut med önskan om att träffa en psykiatriker. Detta visade sig inte vara så lätt som jag hoppades. Psykiatrin är bra på många sätt och vis men tyvärr finns det även brister var av en av dem är kontakten mellan terapeut och läkare. Min terapeut svarade på mitt mail att vi kunde diskutera en möjlig utsättning under samtalet kommande vecka. För min del var det ingen diskussion utan något jag redan beslutat mig för. Visserligen bör det finnas en dialog kring det, men inte en ifrågasättning av huruvida jag bör sluta med medicineringen. Så jag ringde till receptionen och bad om att få prata med ansvarig psykiatriker och får till svar att det enda de kan göra är att lägga en förfrågan till min terapeut som sedan får ta ställning till om en förfrågan ska skickas till en läkare (då jag inte hade någon annan ansvarig än min terapeut) för att sedan kanske få ett samtal om en månad!
Då jag insåg att det skulle komma att ta tid innan jag kunde få råd tog jag beslutet att påbörja nedtrappningen på egen hand. För att se hur kroppen reagera halverade jag dosen, vilket självfallet inte var det bästa beslutet jag gjort i mitt liv. Förmodligen påverkade irritationen över psykiatrins hantering av mitt ärende mig och gjorde att jag kände att jag var tvungen att ta saken i egna händer. (OBS! Råder ingen till att trappa ned någon medicinering utan råd ifrån läkare, och aldrig i så stor dos på en gång!) De symptom jag upplevde var: illamående, trötthet, yrsel, synrubbningar, dimmsyn, huvudvärk i alla dess former och en känsla av seghet. Efter några dagar insåg jag att symptomen blev allt sämre och att jag inte skulle klara av det, varpå jag ökade dosen till 225mg. 
Veckan där på berättade jag för min terapeut att jag redan börjat trappa ned. Hon sa att det bara var att känna sig fram och inte göra det för fort. Därefter frågade hon om jag kunde tänka mig någon annan medicinering om jag inte lyckades sätta ut Venlafaxinen. Vilket gjorde mig än mer irriterad! Visserligen är det ett alternativ, OM jag inte klarar sätta ut det! I detta läget borde hennes mål vara att stötta mig och fokusera på att ta mig igenom utsättningen, inte börja diskutera nya läkemedel... men så var det tyvärr. Hon informerade om att jag skulle få en läkare som ansvarade över utsättningen, men att hon var sjuk för närvarande. Jag suckade lite för mig själv när jag gick där ifrån, men orken att driva saken framåt var borta. Utsättningen tog ut sin rätt. 
Efter 3 veckor på dosen 225mg började symptomen avta. Den veckan när jag kom till samtalet verkade terapeuten orolig och berättade att hon pratat med läkaren och fått information om att Venlafaxin är det som är svårast att sätta ut och att det kan vara riktigt jobbigt med symptomen. Hon sa även att jag absolut inte skulle sänka med mer än 37,5 mg per gång, en gång i veckan, om ens det. Äntligen, tänkte jag. Hon förstod. Men jag har ännu inte träffat någon läkare.
För snart en vecka sedan sänkte jag ytterligare 37,5mg och ligger idag på 187,5mg. Även denna gång återkom utsättningssymptom så fort jag sänkte, men jag känner mig något bättre redan. Illamående och huvudvärk känns dock som något jag får leva med ett tag, dess värre. Men jag är glad att det ändå går så bra som det gjort hittills. Det jobbigaste är dock inte de fysiska utsättningssymptom utan de psykiska. För varje sänkning upplever jag ett ökat ångestpåslag och jag faller tillbaka i gamla tankemönster. Känslor av värdelöshet och skörhet där jag tar åt mig minsta lilla har blivit allt vanligare igen. Jag har haft ångest av att vara i skolan, att prata med människor och helst av allt velat ligga kvar i sängen vissa dagar. Men jag vet att det hela har att göra med den obalans av signalsubstanser som min kropp för närvarande är i. Att det kommer klinga av med tiden. Det blir bara sjukt jobbigt när jag upplever sorg och smärta åter igen över saker som jag bearbetat. 
Men som avslutning på detta långa inlägg så måste jag berätta det positiva. För samtidigt som jag upplevt dippar igen så är de hanterbara och de toppar jag fått tillbaka gör det hela värt det. För första gången på länge känner jag glädje, tacksamhet och lycka av livets små ting. Som att mitt känsloregister är tillbaka. Jag längtar så efter att bli klar med utsättningen och få gråta och skratta igen. Att få njuta av livets alla sidor till fullo, utan att vara känslomässigt hämmad som jag inser att medicinerna faktiskt inneburit. De har fyllt sin funktion i mitt liv, de har varit en krycka i mitt kaos. Nu är det dags att gå vidare och leva livet igen.
 
  
 
 
 
 

Referenser:
Dagens Apotek (2013). Varning för SSRI:s utsättningssymptom. Hämtad 2015-03-02, från http://www.dagensapotek.se/debatt/varning-for-ssris-utsattningssymtom/

 

 
 
 

Liknande inlägg

Anonym:

När jag läser om borderline så träffar alla punkter rätt, även om t.ex. självskadebeteende inte gäller längre, har det ändå pågått i 2års tid. Jag har tänkt på detta länge (sedan självskadebeteendet dök upp), men hur ska man gå till väga sen? Jag vet att man kan gå till psykratrin och få en bedömning och få diagnosen borderline. Men samtidigt får det mig att tvivla på att göra det, tänk om man har fel? Tänk om man inte har borderline. Då skulle jag tycka och känna mig liten, tyckt det var pinsamt och känna mig konstig för att tros ha borderline, fast än jag inte har det.

Svar: Vad glad jag blir när du skriver att du inte längre skadar dig själv! Riktigt bra kämpat, det är inte lätt att ta sig ur, du ska vara stolt över dig själv.
När det gäller diagnoser finns det många för och nackdelar med det. Men det första jag funderar kring när jag läser det du skrivit är om du har någon kontakt med psykiatrin idag? Om du har det tycker jag att du ska ta upp dina tankar och funderingar med din behandlare. Om inte så kanske det finns ett behov av att prata med någon? I så fall råder jag dig att kontakta vårdcentralen för att få ett samtal där. Det är nämligen den vägen alla måste gå för att till slut få en kontakt inom psykiatrin.

Men vidare till dina funderingar kring om du är drabbad av Borderline eller inte. Många gånger kan man känna igen sig i en diagnos. När man kollar efter finns det ofta ett flertal kriterier ur olika diagnoser som man kan känna igen sig i. Det som gör att en person blir diagnostiserad är när kriterierna uppfylls till en så hög grad att det hämmar personens funktion i vardagen. Kort och gott behöver man inte ha en diagnos bara för att man känner igen sig i kriterierna. Vilket kan vara bra att veta. Men om du misstänker det skall du absolut kontakta vården och få hjälp och stöd kring dina funderingar. Och oavsett diagnos eller finns det stöd att få av vården när man mår dåligt.

Mina erfarenheter är att en diagnos kan både hjälpa och stjälpa. Så fundera kring vad du skulle kunna vinna av att få en. Kanske räcker det med stöd och råd. Men om du vill göra en utredning och får diagnosen Borderline kom ihåg:

Diagnosen är inte den du är,
det är ett verktyg för att bli den du vill vara.

Lycka till!
Johanna

Anonym:

Svar på din kommentar:

Jag har fick akut tid på BUP föra snart två år sen. Och har gått där, men sedan har jag känt att jag inte har tid att sitta och prata med någon om mina problem och egentligen har vi aldrig pratat om det jag kanske egentligen mådde dåligt för. I höstas så hade jag ingen lust att prata med någon längre, jag kände att det räckte. Så kontakten jag hade tyckte det var okej, och att jag skulle vänta till vuxenpsykiratin eftersom jag fyllde 18år i sommras.

Ibland vill jag prata med någon och ibland inte. Jag har en pojkvän som är ganska svartsjuk av sig och det gör ganska mycket med tanke på att ibland blir jag ledsen och då kan jag verkligen brista ut i gråt för jag är ledsen osv.
Men jag vet inte om det är något man borde gå och prata med någon eller inte. För det är även också problem mellan min pojkvän, men oftast kan jag inte diskutera med honom om saker då han inte vill prata alls om när han blir svartsjuk eller så "löser" vi det, vi säger förlåt sen går vidare utan att vi pratat om det riktigt ordentligt.

Så tacksam för jag fått svar! Lättad.<3

/ M

Svar: Du säger att du skulle vänta tills du kunde få en kontakt inom vuxenpsykiatrin då du fyllde 18 i somras? Men vad jag förstår har du ingen kontakt där idag? Vad hände?
Huruvida du bör gå i samtal eller inte är helt upp till dig. Men personligen tror jag att ALLA har nytta av att gå i terapi, det är utvecklande oavsett problematik. Dock förutsätter all form av terapi att man har en egen motivation till det. Så känner du inte för att prata med någon kommer det säkerligen inte heller hjälpa dig så mycket. Dock kommer motivationen alltid att variera, vissa gången känner jag inte heller för samtal men går ändå. Ibland är det också just de där dagarna som det behövs.

Gällande din situation med din pojkvän förstår jag att det måste vara jobbigt att ha det så. Dock är man alltid TVÅ i en relation, vilket innebär att när det inte fungerar är det bådas ansvar och orsak. Vad du bör göra i detta läge är inget jag kan ge något råd om, för det är din egen känsla som måste styra. Dock kan jag råda eller tipsa om parterapi. Så vitt jag vet finns det familjeterapi att tillgå i samtliga kommuner. De är inriktade på just relationer och då även par i alla åldrar och situationer. Jag har själv gått i detta med en dåvarande pojkvän och känner att det var riktigt givande. I huvudsakligen så får man hjälp i att kommunicera och reda ut saker och ting. Kanske skulle detta vara något för er?

Styrkekramar!
Johanna

Kommentera inlägget här: