Utan tvåsamheten.

Knappt ett halvår har gått, som singel, utan tvåsamheten. Det längsta perioden sedan mitt första riktiga förhållande för 10 år sedan. Ena dagen känner jag mig självständig och stark, för att dagen där på känna mig så liten, skör och ensam. Jag vet att det tar tid, men jag önskar att det gick fortare.
Märkligt nog talar jag sällan om de kärleksrelationer jag haft, vilket på sätt och vis är paradoxalt då det är vad som anses mest problematiskt för de som drabbats utav Borderline. Kanske är det just därför, för att det är så komplext och svårt att förklara. En gång fick jag en fråga av en åhörare efter en föreläsning; "Har du någonsin varit kär." Jag tänkte efter och började med; "Det beror ju på hur man ser det. Jag vet inte." Hon svarade kort: "Tack, då har jag fått mitt svar."  
Allt med kärleksrelationer blev fel för mig redan från början. Mitt första riktiga förhållande var präglat av mina ångestattacker och mitt självskadebeteende. Visst fanns det många andra stunder, men det är ändå svårt att bortse från. Han var den första personen som fanns där för mig när livet var svårt, något som var väldigt ovant för mig. Så istället för att ta till mig hans ömhet växte skuldkänslor inom mig. Det kändes som att jag bara tog och tog utan att kunna ge något tillbaka, mer än rent kroppsligt. Vilket kom att påverka mig länge, det gör det fortfarande, om än betydligt mindre. Men någonstans där började det och med tiden var det den enda bekräftelsen jag kunde ta till mig. Mitt självhat var så stort att det enda jag kunde se att någon ville ha av mig var min kropp. 
Det gjorde att jag hamnade fel mer än bara en gång och den lilla självkänsla jag en gång i tiden hade trasades sönder bit för bit tills det inte fanns något kvar. Till slut var det enda som gjorde att jag kände mig betydelsefull även det som gjorde som ondast... jag kände mig som en trasdocka och helt apatisk inför vad som hände. Allt var bättre än att vara själv i ångesten med självskada som den enda lindringen. Kanske är det där jag kan se uttrycket: "I hate you don't leave me" som så ofta används för att illustrera problematiken för de som drabbats av Borderline. För jag kan inte minnas att jag någonsin hatat någon annan än mig själv. 
När jag ser tillbaka på allt så fylls jag av både sorg och stolthet. Sorg över att behövt utstå så mycket smärta, över att jag aldrig kände mig älskad för den jag är. Men också stolthet över att jag idag inte tillåter mig att behandla mig själv illa längre. Vilket är anledningen till att jag idag står ensam och för första gången i mitt vuxna liv lever det på egen hand, för mig själv. 
Jag önskar att det vore så enkelt som att bara inse sitt eget värde och finna lyckan i det, men sanningen är den att en stor del av mig vill tillbaka. Tillbaka in i den enda trygghet jag upplevt, i någon annans famn. Många gånger samma famn som känslomässigt slog mig om och om igen genom att utnyttja mitt desperata behov av närhet till sin egen fördel. För den smärtan kan jag hantera, den kan jag leva med. Men också en smärta jag aldrig var ensam i. En ond cirkel men ändå inte tröstlös. Mitt förnuft vet att det är fel väg, men mina känslor och kroppsminnen säger det motsatta.
Det är svårt att stå kvar i de beslut jag fattat för min egen skull, för det finns ingen annan som bekräftar att det är rätt. Ingen annan som kan få mig att må så bra som du. Du utnyttjade aldrig min kropp... men istället förbi såg du många gånger min skörhet. Jag försökte sätta gränser och respektera mig själv, lyssna till mina känslor och behov och sluta ignorera dem. Men när jag till slut klarade av det släppte du min hand och gick åt ett annat håll. Det är så svårt att inte känna mig värdelös, omöjlig och krävande när den människan jag älskade vände mig ryggen då jag slutade försumma mig själv. När det enda jag krävde var trygghet.
Men jag har inte fallit sönder, jag lever mitt liv och jag tar mig sakta framåt. Och jag kan nog säga att jag övervunnit separationsångesten som tidigare lett till besök på akuten pga självskador och överdoser. För den var så stark och smärtsam att jag kunde göra vad som helst för att den skulle försvinna.
Jag tänker inte säga att det inte längre gör ont. För det gör det, otroligt ont. Men det jag vill dela med mig utav är att vägen för att må bättre och leva sitt eget liv inte är enkel. Och på sätt och vis är den svårare än att stå kvar i helvetet. För vi är vanemänniskor och det tar tid att lära om. Men det går och det är värt det. 
Jag lovar, ångesten blir mindre. Den följer i sin tur av ensamhet och den där välbekanta känslan av ihålighet och tomrum. Men det är just det som behövs, ett tomt rum där du kan skapa din egen framtid.
 
 
 
 
Dagboken strax efter seperationen: 
 
 
"Idag är en sådan där dag när allt känns som förr i tiden. 
En sån där dag när tårarna trycker på utan anledning. 
När livet känns fruktansvärt svårt. 
För ensamheten äter upp mig... 

...att leva utan en tvåsamhet har jag aldrig vetat hur man gör. 
Kanske att det går vissa dagar. 
Men de andra då? 
När man faller? 
Hur gör man när ingen finns där för att hålla ihop dig, 
och du inte längre har vitrockar eller kedjetäcken? 
Och samtalen blir allt mer sällan... 

...man gör inget alls. 
Utan faller och hoppas att det inte gör för ont. 
Att du inte är så trasig efteråt att det inte går att ta sig upp igen. 


Here we go..."

Liknande inlägg

Kommentera inlägget här: