Tacksamhet.

Det är lätt att fokusera  på allt som varit smärtsamt genom åren. De minnena sitter oftast starkast. Vilket gör det lätt att glömma allt fint som också funnits längst vägen. Det finns så mycket jag är tacksam för och så många människor som nog aldrig kommer förstå hur stor skillnad de gjort för mig. Hur mycket deras ord och leenden har betytt. Det finns ingen tvivel hur stor inverkan dessa människor haft i mitt liv. Utan tvekan hade jag inte funnits här idag utan det stöd jag haft.
Jag har alltid varit min största fiende och rädsla. Trots många olyckliga händelser i mitt liv har det till sist alltid varit jag som skadat mig själv rent fysiskt. När jag hamnat i de situationerna där jag fullständigt tappat bort mig och självhatet slukat upp hela min tillvaro, har det många gånger funnits någon där för att rädda mig. Bara för att jag ofta känt mig fruktansvärt ensam innebär det inte att jag varit det. Det handlar mer om att jag inte tillåtit mig själv att ta emot hjälp eller be om den. Och en ensamhet som inte är fysisk.
Så, visst har mina förhållanden varit komplicerade, men också de viktigaste jag haft. För det finns ingen av de jag hållit av som aldrig funnits där och hållit om mig när ångesten slagit min kropp, de har plåstrat om mina sår och torkat mina tårar. Utan var och en av er är jag säker på att jag inte levt längre. Jag må ha många dåliga minnen som infekterat relationer genom åren, men jag kommer alltid att bära med mig det vackra som fanns. Hur ni om och om igen räddade mitt liv. Räddade mig ifrån mig själv. 
Jag vill försöka minnas det vackra, närheten och ömheten utan självhat och skuldkänslor. Jag vill samla på mig fler, tills de smärtsamma minnena inte längre tar över.
Sakta men säkert bleknar de bort... 

Liknande inlägg

Kommentera inlägget här: