Utskrivning... !

Då var det snart dags. Efter att ha gått i terapi till och från i närmare 10 års tid ska jag snart bli utskriven ifrån psykiatrin. För gott? Visst är det helt fantastiskt att jag har tagit mig så här långt, som ett kvitto på att jag faktiskt tillfrisknat ifrån min diagnos. Trots att jag inte tycker om begreppet frisk i förhållande till psykisk problematik. Men någonstans är det väl vad min behandlare ändå bedömer att jag är. I alla fall tillräckligt frisk för att klara mig på egen hand.
Det är helt klart en milstolpe i mitt liv som jag länge trodde att jag aldrig skulle kunna uppnå. Alldeles för länge förväntade jag mig inget annat än att mitt liv skulle sluta med suicid. Precis som statistiken visar. Men nu står jag här, med bara några enstaka månader kvar. Till sommaren ska min samtalskontakt avslutas. Mina journaler kommer att paketeras och arkiveras och jag kommer inte längre vara en patient på ångestmottagningen. Endast Johanna, psykologstudent.
Lycka och glädje, visserligen, men inte bara. Med utskrivningen följer en påtaglig oro och rädsla. För trots att jag idag inte känner något behov av samtalen har det alltid varit min livlina. Så många gånger förr har mitt liv vänt på en sekund och jag har fallit så hårt att utan dem vore jag inte här idag.
Under alla dessa år har mina terapeuter varit min trygghet och frizon. Jag kanske inte alltid förstått det i stunden, men jag vet idag att utan dem hade jag inte varit här. Jag kan inte tacka dem nog. J som var den första vuxna människan som kunde se, bekräfta mig på ett sätt jag kunde ta till mig. När jag, ångestfylld, självskadande och suicidal 17 åring, blev inlagd på BUP. A som förstod mina svårigheter i att känna och uttrycka affekter och såg igenom mitt skal. Mobila teamet som kom till mig varje eftermiddag för att checka av min dagsform när allt var som värst under tiden i Norrköping. G som ringde mig på bussfärderna mellan Borås och Norrköping när jag var på väg till henne under min sjukskrivning, bara för att försäkra sig om att jag skulle komma. Hon som så många gånger tagit ned mig på jorden efter självskada och överdoser och på ett, nästan magiskt sätt, fått mig att tro på livet igen. C som hjälpt mig att hitta styrkan i mig själv för att stå på egna ben hela denna höst när mitt liv förändrades så abrupt.
Uppbrottet ifrån varje terapeut har en sorg i sig, om än olika starka. Att det nu är ett definitivt avslut, innebär att jag också måste paketera alla samtal och personer som haft en stor del i mitt liv. 
Jag frågade min terapeut vad som händer om jag skulle behöva samtal igen? Hon sa att jag under ett års tid har möjlighet att höra av mig och få en samtalstid när som helst. Det blir helt enkelt ett års "prövotid". Fånigt nog känns det guld värt just nu. Bara att jag vet att det finns någon där om jag skulle behöva betyder så mycket. Jag vet att jag har de verktyg jag behöver. Att jag kommer klara mig utan samtalen. Men det innebär inte att rädslan försvinner. Hur livet än formas det kommande året kommer detta innebära en mental prövning. Jag måste tro på mig själv och att jag klarar mig på egna ben. Motbevisa rädslan och bli fri på riktigt.