"Sommarlov"

Mycket har hänt sedan sist får jag nog säga. Dels klarade jag terminen utan rester trots ett tufft upplopp med omtenta, tenta och utsättningssymptom från h*vetet. Jag antar att jag plockade fram mitt driv, som alltid funnits där, det som trots alla motgångar gjort att jag tagit mig dit jag är idag. Det var en bedrift som behövdes för att jag skulle orka gå in i en ovis sommar jag haft många farhågor inför. Detta är nämligen första sommaren utan ett frekvent självskadebeteende eller partner... första sommaren ensam, frisk och stark, men o så skör. Ensam (men inte själv) kvar i Umeå i tre hela månader, utan en stabil vardag med studier och klasskamrater och utan min terapeut. Tidigare i vår avbröts vår kontakt då hon blivit befodrad och inte längre kunde bibehålla en god samtalskontakt oss emellan. Inget jag kunde påverka, men något som påverkade mina farhågor negativt inför sommaren. 
Men innan vi avslutade helt bad jag men terapeut att remitera mig till ASTA-teamet. De hade haft en besöksföreläsning på universitetet och berättat om sin verksamhet. För första gången i mitt liv kände jag att någon kunde sätta ord och ta i den del som jag fortfarande behöver bearbeta. ASTA-teamets patientgrupp är personer som varit utsatta för sexuellt våld och våld i parrelationer. Varpå våld inte enbart innefattar fysiska slag utan har ett brett spektra, bl.a. psykisk och ekonomisk misshandel. Remissen blev skickad och precis i början av sommarlovet blev jag kallad till ett bedömningssamtal. Den innefattade kort redogörelse av min bakgrund och anamnes samt två formulär: ett som utredde en eventuell PTSD (Posttraumatisk stressyndrom) problematik samt ett för depressiva symptom. En vecka senare fick jag återkoppling varpå berättade att testerna gett utslag förbåde PTSD och depression. Själv var jag något överraskad, men så här i efterhand tänker jag att det handlar om att jag levt med allt så länge. Jag blev dock nekad en plats hos dem nu till hösten pga hur jag hanterat vårens utsättning och stress som innehållit enstaka återfall av självdestruktivitet. För att få inleda en behandling hos dem är ett av kraven nämligen att patienten måset varit helt fri från självdestruktivitet i mins 6 månader. Trots förståelsen kring resonemanget blev jag arg och besviken. För hade det inte varit för utsättningen hade jag förmodligen inte haft något bakslag och kunnat påbörja terapin nu redan till hösten. Men så blev inte fallet. Men jag var välkommen att söka mig till dem när jag uppfyller kriterierna...
Jag blev tilldelad en ny terapeut som egentligen bara skulle fungera som ett stöd fram till påbörjan av behandling i höst, men som jag nu förmodligen kommer ha fram till våren nästa år.
Summa kardemumma var en start på sommaren med en sporadisk terapeut jag inte kände och nekande til behandling hos ASTA. Samtidigt som jag fortsatte sätta ut medicinen. Där och då kände jag mig uppgiven inför nekandet och frustrerad över att behöva börja om men en ny terapeut för att bygga upp ett förtroende etc. Tanken slog mig att bara lämna och gå där ifrån. Skriva ut mig från psykiatrin och fortsätta med medicinering. Något jag uppfattade som ett råd ifrån min nya terapeut, vilket inte bidrog till någon vidare aliansskapande oss emellan. Men istället för att göra detta tog jag ett annat beslut. Att fortsätta uttrappningen och ta en paus ifrån terapin. För det finns mycket bra med terapi, men det tar också väldigt mycket ork och engagemang att lämnaut sig så mycket och ofta till någon. Jag beslutade helt enkelt för att fokusera på återhämtning. Något jag inte vet när jag fick senast, mer än någon dag för att andas.
Juni fortsatte med sjukskrivning månaden ut. Jag sänkte då venlafaxinet från 75mg till 32,5mg/dag. Det stora hoppet beror på att doserna ser ut så och det är svårt att ändra. Jag hade då varit fri från symptom under en längre tid och trode någonstans att jag tagit mig genom det värsta, men ack så jag bedrog mig. Nu efteråt har jag fått veta att det oftast är som jobbigast i början och i slutet. Vilket ju säger sig självt i och med att sänkningarna är om 32,5mg varje gång vilket gör att den procentuella sänkningen ökar för varje gång. Juni månad innebar huvudvärk, yrsel, illamående, synrubbningar, trötthet och sömnsvårighet i 3 veckors tid. Till slut lättade det och jag tillät mig stå still på 32,5mg/dag i några veckor under tiden jag jobbade en del. I slutet av juli öppnade jag en kapsel och fann till min lycka att jag fått kapslar som innehöll 3 små tabletter istället för tusen små kulor. Och jag kunde påbörja en långsammare nedtrappning om 12,5mg. För en vecka sedan tog jag min sista dagliga tablett. Sen dess har jag tagit två doser om 12,5mg för att dämpa symptomen. Men nu har jag varit utan venlafaxin i 3 dagar och tror inte jag kommer behöva någon extra dos. Jag kommer förmodligen ha fortsatt symptom i en vecka till, men det är ändå över! 6 månader senare och jag är fri venlafaxin!
För att inte skriva ett än längre inläg så avslutar jag här, med tanken att skriva mer kring utsättningens påverkan kring känslolivet. Samt kring återhämtning och acceptans som varit mina två nyckelord sen här sommaren.