Normer och acceptans

Idag var första dagen på en 2 dagars Internkonferens i skolan med gruppdynamik i fokus. Det har varit en energikrävande dag med många nya insikter om mig själv och lärdomar kring hur grupper fungerar. I kontrast till den emotionella storm, som jag någonstans hade förberett mig på, var jag lugn och hade en behaglig känsla då jag, tillsammans med min grupp, begav mig till återsamlingen i helklass för en timmas slutreflektion om dagen. Efter ett tag tog diskussionen vid i hur normerna ser ut i klassen vilket väckte något mer hos mig. Många uttryckte svårigheten i att vara sig själva och känna att det är okej. Det gör mig väldigt ledsen att vi inte kan vara så accepterande mot varandra att folk slipper dölja sidor och åsikter de har. Så nu när jag kommit hem kände jag att jag behövde få skriva av mig alla de tankar och åsikter kring detta som väckte något starkt hos mig.

 

Rent uppriktigt så bryr jag mig inte om du är svart eller vit, muslim eller kristen, höger eller vänster, mm. Jag lägger istället en stor vikt i att veta det, för då kan jag förstå dig mer. Och jag ser upp till dig som står för din sak, oavsett om jag delar din åsikt. Än mer till dig som kan ta in någon annans utan att kritisera och nedvärdera.

Måste allt hela tiden vara rätt eller fel? Kan det inte bara vara olika? Kan vi inte försöka lära oss av varandra istället? Jag hoppas att de flesta ändå vill tänka och se det så och jag vet att det är lättare sagt än gjort.

Som många tog upp så finns det alltid outtalade normer i alla grupper, normer som kan vara svåra att bryta. Jag menar inte att det är enkelt att vara den som "sticker ut" och stå upp för det. Inte alls. Men alla har vi en lika stor del i de normer som skapas och det är just det som händer: normer skapas och omformas hela tiden. Om vi nu alla vill vara öppna och accepterande kring allas åsikter, varför är det då inte den norm som (uppenbarligen inte) existerar i vår klass? Varför ändrar vi då inte på den? Varför tar vi inte upp det vi tycker och reder ut det jag många gånger tror handlar om misstolkningar? 

Jo, för det går emot normerna; "Så gör man inte här?"

Och visst, vi behöver inte förändra de normer som existerar, vi kan fortsätta rätta oss efter dem. Några passar in och några blir nedtryckta och får inta plats i den. 

OM... det inte vore så att vi faktiskt alla skulle bli psykologer. I mina ögon måste man som en bra psykolog känna sig säker i sig själv ta plats och inte bryta ihop av kritik. Men kanske framför allt låta andra ta plats utan att döma, utan att värdera personens åsikter. Utan att dra slutsatser i förhand. Din uppgift är för det mesta att agera bollplank och allt din klient säger måste vara okej, du ska bara hjälpa till att vända och vrida på hens sanning så att hen kan se den med andra ögon.

Så hur i hela fridens namn ska du kunna hjälpa någon att se med andra ögon om du inte kan göra det själv?

 

 
 

Liknande inlägg

Anonym:

Kan en person har borderline utan att ha utsatts för trauman i tidig barndom så som övergrepp, och att i flera aspekter, men inte alla, ha haft en bra barndom?

Svar: Det finns inget belägg för att någon som drabbats utav Borderline måste varit utsatt för trauma i tidig ålder. Däremot är det väldigt vanligt. Viktigt också att förstå att et trauma är olika för alla. Det du inte ser som ett trauma kan vara det för mig. Det beror helt och hållet på den egna upplevelsen. Läs mer om det i bloggen: traumaberabetning.
Dock, för att utveckla den sorts problematik som diagnosen innebär har personen blivit utsatt för psykisk misshandel eller försummelse på ett eller annat vis. Det är dock viktigt att förstå att det inte alltid behöver handla om medvetet agerande, utan kan ändå upplevas som misshandel för den drabbade.

Det finns inget riktigt svar på vad som är orsaken till att någon drabbas av Borderline. Men man tror att det ofta finns en ärftlig sårbarhet som i kombination med yttre omständigheter (uppväxt etc.) kan leda till att problematiken utvecklas.

Så som svar på din fråga; ja man kan drabbas av borderline trots bra barndom, utan trauman.
Johanna

Kommentera inlägget här: