Normer och acceptans

Idag var första dagen på en 2 dagars Internkonferens i skolan med gruppdynamik i fokus. Det har varit en energikrävande dag med många nya insikter om mig själv och lärdomar kring hur grupper fungerar. I kontrast till den emotionella storm, som jag någonstans hade förberett mig på, var jag lugn och hade en behaglig känsla då jag, tillsammans med min grupp, begav mig till återsamlingen i helklass för en timmas slutreflektion om dagen. Efter ett tag tog diskussionen vid i hur normerna ser ut i klassen vilket väckte något mer hos mig. Många uttryckte svårigheten i att vara sig själva och känna att det är okej. Det gör mig väldigt ledsen att vi inte kan vara så accepterande mot varandra att folk slipper dölja sidor och åsikter de har. Så nu när jag kommit hem kände jag att jag behövde få skriva av mig alla de tankar och åsikter kring detta som väckte något starkt hos mig.

 

Rent uppriktigt så bryr jag mig inte om du är svart eller vit, muslim eller kristen, höger eller vänster, mm. Jag lägger istället en stor vikt i att veta det, för då kan jag förstå dig mer. Och jag ser upp till dig som står för din sak, oavsett om jag delar din åsikt. Än mer till dig som kan ta in någon annans utan att kritisera och nedvärdera.

Måste allt hela tiden vara rätt eller fel? Kan det inte bara vara olika? Kan vi inte försöka lära oss av varandra istället? Jag hoppas att de flesta ändå vill tänka och se det så och jag vet att det är lättare sagt än gjort.

Som många tog upp så finns det alltid outtalade normer i alla grupper, normer som kan vara svåra att bryta. Jag menar inte att det är enkelt att vara den som "sticker ut" och stå upp för det. Inte alls. Men alla har vi en lika stor del i de normer som skapas och det är just det som händer: normer skapas och omformas hela tiden. Om vi nu alla vill vara öppna och accepterande kring allas åsikter, varför är det då inte den norm som (uppenbarligen inte) existerar i vår klass? Varför ändrar vi då inte på den? Varför tar vi inte upp det vi tycker och reder ut det jag många gånger tror handlar om misstolkningar? 

Jo, för det går emot normerna; "Så gör man inte här?"

Och visst, vi behöver inte förändra de normer som existerar, vi kan fortsätta rätta oss efter dem. Några passar in och några blir nedtryckta och får inta plats i den. 

OM... det inte vore så att vi faktiskt alla skulle bli psykologer. I mina ögon måste man som en bra psykolog känna sig säker i sig själv ta plats och inte bryta ihop av kritik. Men kanske framför allt låta andra ta plats utan att döma, utan att värdera personens åsikter. Utan att dra slutsatser i förhand. Din uppgift är för det mesta att agera bollplank och allt din klient säger måste vara okej, du ska bara hjälpa till att vända och vrida på hens sanning så att hen kan se den med andra ögon.

Så hur i hela fridens namn ska du kunna hjälpa någon att se med andra ögon om du inte kan göra det själv?

 

 
 

Det är ingen dans på rosor...

Från ett tidigare liv i total kaos befinner jag mig idag någon helt annan stans. Jag är inte längre självdestruktiv eller känner mig totalt förlorad i livsspelet. Men det innebär inte att allt är bra.
 
Ibland får jag panik över att prata om vad som varit, det jag tagit mig igenom. För någonstans tänker jag att alla andra tror att det betyder att mitt liv idag är bra, näst intill perfekt. Misstolka mig inte, jag är långt ifrån vart jag varit och jag befinner mig på en plats jag trivs och vill vara på. Vilket jag aldrig tidigare i livet gjort. Men samtidigt så är det otroligt läskigt. För det innebär inte att allt är enkelt, att livet är som en dans på rosor. För det är något livet aldrig kommer vara. Jag tänker att det inte är det för någon. Ändå tror jag att det är lätt att läsa eller höra min historia och någonstans tolka det som att allt är bra nu. Att jag är symptomfri från mina tidigare plågor.
 
Låt mig säga så här; det stämmer inte. Mitt liv är inte perfekt eller alltid underbart. Men det är långt ifrån vad det en gång varit. Många kanske tänker: "men du har kommit långt ifrån att vilja dö, att skada dig själv för att hantera ångest och du är ju så sjukt stark i dig själv?!". Det är i själva verket inte helt sant. 
 
Efter att den senaste veckan haft dippar djupare än på länge var det med en blandad känsla jag läste om mig själv i gårdagens tidning. För artikeln visar en del, den delen jag absolut vill dela med mig utav, den som kan ge så mycket hopp i det mörker som många andra genomlever just nu. Det jag var i innan. Men samtidigt så ser jag att det bara är en del av mig, inte helheten. För mig är det viktigt att jag får fram det, för jag är inte bara en lycklig historia.
 
Jag är mänsklig, som alla andra och min resa handlar mindre om hur mitt liv har förändrats och mer om hur jag hanterar och agerar i de stunder som är svåra.
 
För ångesten, ensamhetskänslorna och självmordstankarna finns kvar. De hälsar på titt som tätt och jag tror att det kommer ta många år än innan de inte är en del av min vardag, även om jag är på god väg. Skillnaden, som jag också försökte få fram i artikeln, är att vändningen kom när jag insåg att jag behövde känna mina känslor. Tillåta dem att komma så jag kunde hantera dem istället för att drabbas av en panikattack.
 
För många låter det kanske konstigt att inte kunna känna sina känslor, men för mig har det sedan länge varit en naturlig försvarsmekanism. När ledsamheten, sorgen, ilskan mm tryckte på har min kropp automatiskt stängt av för att slippa hantera känslor jag aldrig lärt mig reglera. De gånger det inte hänt har det eskalerat det till ångestattacker och min lösning var att skada mig själv. Så i många år har jag hindrat mig själv från att känna den äkta känslan och jag kan fortfarande finna mig i situationer när jag inte vet hur jag över huvudtaget ska få fram den. Många gånger kan jag inte ens urskilja vilken känsla det rör sig om.
 
Allt detta gör mig ambivalent inför att "tillfriskna", att bli utskriven ifrån psykiatrin och stå på egna ben. För jag har fortfarande mycket att lära och jobba på. Jag misslyckas fortfarande och hamnar i stunder där jag bara ser självmord som enda utvägen.
 
Skillnaden är inte att jag aldrig mår dåligt längre. Skillnaden är hur jag hanterar och tänker kring och i situationen. Även fast jag i de stunderna tappar alla känslor och hopp så kan jag i logiken hålla mig kvar. Jag kan förbereda mig för ett helvete innan det slår över mig, för jag känner igen tankemönster idag som leder mig dit. Även om jag inte alltid kan parera dem. 
 
Men viktigast av allt är inte att jag ser mönster innan det sker utan att jag i efterhand kan ta mig upp igen. Istället för att bryta ihop av besvikelsen över att det hänt åter igen så kan jag analysera situationen, lära mig från den och klappa mig på axeln efteråt. Sakta men säkert går det åt rätt håll. Men det finns ingen quickfix för det här, det är en lång resa med konstant kämpande och lärande.
 
Men det är värt varenda steg.
 
 
alla har vi en mörk och svår sida vi alla mår bäst av att acceptera och lära oss leva med
för det är för alltid en del av dig
och du är inte en sämre människa för det
bara mänsklig
 

Liknande inlägg

Artikel i Västerbotten-kuriren