När du ser det lilla barnet i dig.

Hur medvetet och säkert ett val än tycks vara så går det inte att komma ifrån det tomrum som uppstår när något väljs bort. Hela mitt liv har jag försökt fly ifrån eller fylla det med allt annat än tystnad och ensamhet. Ibland känns det som att jag tappat en bit av mig själv, samtidigt som att jag aldrig känner mig så konstant som utan tvåsamheten.

Konstant i tomheten, mitt bottenlösa hål. Det som aldrig gått att fylla. Men jag har försökt. På så många sätt.

Jag förstår nu, att det inte fanns något annat än destruktiviteten att ta till. Det finns så många historier jag skulle kunna berätta om just det. Om sprit, sex, självmord, övergrepp, tårar, spya, tabletter, svek, ångest och blod… De dagar som gjort mig till den jag är idag. På så vis spelar de roll, de spelar all roll.

Men nu handlar det om att bygga något nytt. Något så långt ifrån det som det bara går. Men det är inte alltid simpelt att förändra bara för att jag nu förstår varför. Varför jag gjort allt det där hemska mot mig själv. Det var helt enkelt lättare än att vara i tomheten och ångesten.

Min psykolog brukar ställa frågan: ”Vilken emotionell ålder tror du att du var i då?”. Utåt sett var jag nog mognare än många i min egen ålder. Jag hade upplevt saker som andra aldrig kommer behöva göra. Men inuti var jag bara en liten flicka som behövde trygghet. Ett behov som aldrig blev tillgodosett i mina ögon. Det var en del av vad som skapade tomheten jag fortfarande bär med mig. Just då var smärtan det tryggaste jag kunde få.

En del av mig tycker att detta borde vara lösningen. Insikten om varför allt blivit som det gjort. Jag har berabetat händelser och utvecklat färdigheter. Men faktum är att när tomheten gör sig påmind så spelar det mindre roll. För det är fortfarande det inre barnets behov av trygghet som aldrig blev tillgodosett. 

Ibland känns det bara svårare att förstå. För jag vet att jag aldrig kommer kunna förändra vad som varit, och aldrig kommer jag kunna ta bort tomheten som skapades. Kanske är det en sorg, över det som gick förlorat. Alla år som borde gett mig trygghet och kärlek, låtit mig vara tonåring med allt vad det borde innebära.

Det är ett glapp. En smärta. Något jag måste lära mig att leva med. Och jag vet att jag inte kan fly ifrån sanningen. Men den tomhet som följer orden; ”Du måste lära dig att trösta dig själv.” är väldigt närvarande.

 

 
 

Vissa dagar vet jag fortfarande inte hur man gör.

Ett steg i taget...