Traumabearbetning.

När jag upptog en samtalskontakt här i Umeå var avsikten från början att arbeta med trauma. Detta med anledning av att jag känner att det finns händelser i mitt liv som fortfarande tar för stor plats och är svåra att hantera till och från. Jag har bestämt mig för att inte bortse från detta utan reda ut dem så gott det går. Det är något jag anser är nödvändigt för att jag ska må bra men också för att bli den psykolog jag vill vara.
 
Först bör vi reda ut vad ett trauma egentligen innebär. Wikipedias beskrivning av trauma är följande:
 
"En traumatisk händelse kännetecknas av att en individ försätts i en eller flera situationer som är överväldigande och upplevs omöjliga att påverka samt utgör en stor psykisk påfrestning för individen. En traumatisk händelse kan vara en enstaka dramatisk händelse såsom vid stora olyckor och katastrofer, men också en del av ett återupprepat mönster av traumatiska situationer, så som misshandel i hemmet. En händelse är i sig inte traumatisk men upplevelsen och tolkningen av densamma definierar den som sådan. Detta gör att även händelser så som skilsmässa eller uppsägning från arbete vilka jämförda med en jordbävning ter sig mindre dramatiska för en enskild individ, kan vara av traumatisk art."
 
Huruvida en person utsätts för ett trauma grundas alltså inte i händelsen i sig, utan i själva verket personens upplevelse av den. Stort som smått har ingen betydelse, det är alltid individens reaktion och känslor som definierar ett trauma.
 
Vidare finns det flera typer av trauman och olika sätt att behandla dem på. Jag vill därför understryka att detta enbart är min upplevelse av den behandling jag genomgår.
 

 
Idag är jag 25 år fyllda, det har redan gått 9,5 år sedan jag var på mitt första terapisamtal. Under många år har jag övat på att prata om mina känslor. Till en början hade jag mycket svårt att uttrycka mina i ord över huvudtaget. Att skriva gick bra, men när jag skulle få fram orden i tal fastnade de på tungan. Det tog närmare 5 år innan jag lyckades prata utan att få tunghäfta. Tidigare hade det alltid varit terapeuten som styrt samtalets gång. Hur som helst. Som ni kanske förstår så är det idag inte någon ovana eller något främmande för mig att prata om saker som skett eller om mina känslor, även om det fortfarande kan vara svårt. Därför kom det lite som av en chock hur gamla mönster väcktes till liv och känslokaos jag förträngt åter bubblade upp och bosatte sig i min kropp.
 
Skillnaden på de samtal jag har idag och de jag tidigare haft är tidsperspektiv och fokus. Innan har allt handlat om nuet. Hur jag mådde i stunden och i mångt och mycket att hantera och överleva livet. Nu behöver jag inte längre vägledning i vardagen, istället ligger fokus på att tala om vad som varit. Visst har jag gjort det förut, när de skett och diffust nämnt de på vägens gång. Men jag har aldrig stannat upp och förflyttat mig tillbaka i tid och rum till en av de situationer som varit känslomässigt plågsamma och outhärdliga. Det krävs mycket mod och styrka att frivilligt försätta sig i ett tillstånd som varit bidragande orsak till suicidförsök. För i bakhuvudet finns det en medvetenhet om smärtan som väntar och en rädsla över att slinta snett och inte ta sig upp igen.
 
Denna rädsla gjorde att jag under förra veckans samtal berättade att jag inte längre hade någon önskan om att fortsätta behandling. Jag ansåg det onödigt och jobbigt att gräva i något när jag inte vet kommer leda till något gott. Efter att ha bollat denna tanke fram och tillbaka frågade min terapeut: "Det kan inte vara så att du är rädd för att må dåligt igen?" Hon träffade mitt i prick. Jag var livrädd för att tappa allt jag byggt upp och falla tillbaka ned i den avgrund jag kämpat mig ur. Med den insikten, och en klump av rädsla kvar i magen, kom vi fram till att det inte är onödigt utan nödvändigt, just utav den anledningen. Om det som väntar får mig att vända på klackarna och springa åt andra hållet, så är det mer än värt att bearbeta. Jag vet att det är vad som krävs för att besegra det, det finns igen annan väg.
 
Många hade nog valt att vända och gå sin väg, tänkt att det inte är värt besväret. Så varför utsätta sig för detta? För mig är det helt enkelt så att dessa situationer påverkar mina tankemönster och känslovärld än idag till den grad att jag känner mig begränsad av dem. Jag är trött på att inte kontrollera mitt eget liv och jag vet att jag kan ändra på det.
 
Så vad gör man sedan när man sitter där i stolen mitt emot, när alla känslor vaknat till liv och vill ta över? Den största skillnaden från när det skedde och där i rummet är att du inte är ensam. Det finns en medmänniska som kan spegla dina känslor och hjälpa dig att sätta ord på vad du upplever. Men också någon som kan se på situationen utifrån och förklara verkligheten så att du själv kan se den. Terapeuten hjälper dig att ta ett steg bakåt, för att du ska kunna observera dig själv i situationen och förstå varför det blev som det blev. Att kartlägga händelseförloppet och få sätta ord på det som hänt är en del av bearbetningen och bidrar till lättnad. Denna förståelsen över traumat kan i sin tur hjälpa dig att definiera dina känslor så att de går att hantera. Att få se händelsen med klara och inte enbart genom traumatiserade ögon gör det hela mindre kaotiskt och mer hanterbart. Därefter finns det vanligtvis behov av att tala om skam och skuld som är vanligt förekommande känslor i sammband med ett trauma. Med hjälp av ett utifrånperspektiv och terapeuten kan ni tillsammans klargöra att du inte har något skuld i vad som hänt, inte heller behöver känna skam inför det. 
 
Inget trauma kommer försvinna ur minnet eller helt sluta göra ont, men de kan bearbetas till den grad att de inte längre är ett hinder för dig i vardagen. Så att de inte tar över. Du kommer aldrig kunna kontrollera dina känslor, men de behöver inte kontrollera dig.