En uppväxt med borderline.

Vissa dagar, som idag, är det mer uppenbart än andra. Uppenbart att min uppväxt inte varit som normen. I alla fall inte utifrån mitt perspektiv, min värld. Idag var jag och min andra hälft hos ett annat par, för att umgås och ha det trevligt. Vi halkade in på samtal om vilka vänner vi haft och har idag. Kanske var det bara min egen uppfattning av det hela, men någonstans kände jag mig... hur ska jag säga... annorlunda. 
 
De vänner jag har idag, är jag innerligt tacksam för, men de är inte de som varit starkast från början. De som betydde mest i tonåren, de där åren som sätter en hel del spår, är inte där idag. Som han sa: "Nä, de är ju döda eller borta på ett eller annat vis". Visst har han rätt, och det gav mig sorg. En sorg jag förmodligen alltid bär med mig, men som blev så uppenbar. 
 
I mångt och mycket är jag alltid redo för att mina rötter skall slitas upp och jag blir stående ensam på en främmande plats, igen. Där bara jag, mitt förflutna, ångesten och mina framtidsdrömmar och naiva rus finns. Sällan vågar jag släppa in någon, på det vis att jag värderar vänskapen mer än strumporna som kommer bort i tvätten. För jag vill inte knyta an känslomässigt igen, till något eller någon som kommer försvinna i nästa stund. Det har hänt en eller två gånger för mycket. 
 
De vänner jag idag värderar högst, de jag inte vill förlora, har på ett eller annat sätt hamnat i mitt liv genom tråkigheter. För jag har alltid varit den som lyssnat. Inte är det det att de inte finns där för mig, mer att jag aldrig har tagit plats. Jag vet inte hur man gör. Jag vill kunna, på ett balanserat sätt. Men någonstans blir det alltid obalans, när jag väl öppnar dörren så svämmar det över och helt plötsligt har jag nog slängt alldeles för mycket på någon som kanske hade klarat hälften. För mig är det vardag med självmord, överdoser, blodiga armar och spya i toaletten. Vi är alla olika?
 
Så när vi satt där och berättade om minnen från gymnasiet, med all dess charm och snedsteg inser jag själv att jag har svårt att finna ett enda minne av lycka. Jag minns L och vår relation, hur jag spenderade eftermiddagarna i hans säng i ångestattacker och alla nätter av rakbladssömn. Och jag tänker: "om jag bara hade sluppit det, då hade jag varit som alla andra." Men det är nog det, att jag inte var som alla andra, inte då heller. Att jag hade en inre kamp att kämpa att bekämpa, som ingen såg. Det innebär inte att jag är, eller var svagare, bara annorlunda.
 
Många gånger känner jag att jag förlorat några av de bästa åren av mitt liv. Att jag har så mycket att ta igen. Men jag försöker tänka att; livet är inte vad som varit eller vad som kommer. Det är här och nu. Idag kan du förändra allt!
 
Nothing will change if you keep doing the same thing.