Läker tiden alla sår?

För ett tag sedan fick jag uppleva en så kallad flashback för första gången på länge nu. Det var en helt vanlig kväll utan några som helst spår av ångest i kroppen. Jag låg i soffan med hund och man och såg ett av snitt på en serie. Visserligen var det ett känsloladdat avsnitt som jag även i vanliga fall skulle kunnat fällt en tår till, eller två. Men det blev mer än så.
 
Händelsen i avsnittet; huvudrollen kände sig skyldig till en familjemedlems död och gav därför upp lyckan med dem han älskade för att skona dem ifrån sig själv. Han iscensatte sin egen död och flyttade sig långt där ifrån, för ett liv i misär.
 
Det hela triggade först igång förlusten av Simon och alla skuldkänslor jag länge bar över hans suicid. Om detta vore allt hade jag nog inte tappat bort mig som jag gjorde. Men när huvudrollen bestämde sig för att skona sina nära och kära ifrån sig själv blev associationerna för många och för starka.
 
Åter igen befann jag mig på toaletten och pillade ur alla små vita för att snabbt skölja ned dem utan att hinna ändra mig. Den gången ville jag aldrig dö. Men jag kände mig starkt tvingad till att inte förorsaka någon annan smärta igen och inte göra samma misstag som jag gjorde med Simon. Jag var inte värd att leva.
 
Tankarna flög runt i huvudet och scener ur den perioden flimmrade förbi som på en filmduk. Från minnesstunden i aulan till överdos och akuten. Alla dessa starka känslor av ångest, skuld, självförakt och en fruktansvärd panik över att min död var den enda lösningen.
 
Det tog närmare en timma innan tårarna lämnade mina kinder och andningen blev normal igen.
 
Det är redan 7,5 år sedan det hände. Ändå upplevde jag det lika starkt som då. Frågan som jag då ställde mig; "läker tiden verkligen alla sår?". Jag vill tro det, jag vill finna en skillnad på då och nu, framsteg. Så insåg jag, att hade det varit för bara 2 år sedan skulle denna situation förmodligen dragit mig ned i en spiral hela vägen till fullblodsångesten jag fruktar som mest. Förmodligen hade jag utökat streckkoden, om inte på armen så på benet. Och jag hade antagligen velat dö, om så bara för en stund.
 
Om tiden läker alla sår, ja det är svårt att svara på. Men jag vill tro att alla sår kan läkas om de tas om hand på rätt sätt. Om de får vårdas och plåstras om. Om vi får tillåtelse att erkänna att de finns och att det faktiskt gjorde fruktansvärt ont. Först då kommer det kunna läka. Möjligtvis kan ärret strama ibland och synas för resten av ditt liv. Men skillnaden är att det inte kommer begränsa dig, utan i bästa fall berika. 
 
Hade jag inte fått möjligheten till samtal där jag ältat om och om igen om hur värdelös jag var och hur jag förstörde Simons chans att överleva den mörka period han faktiskt genomled. Då hade jag aldrig insett att jag egentligen var en värdefull person i hans liv och att jag gjorde allt jag kunde med den vetskap och förmåga jag besatt i stunden. 
 
Såret kommer aldrig att läka ut till den grad att det inte längre syns, känns, i kroppen. För smärtan lämnade kvar en saknad som ingen kan fylla. Men saknaden är det som gör oss alla männskliga, den visar på sympati och möjligheten att älska. Jag vill aldrig sluta sakna honom, för jag vill för alltid ha honom i mina tankar.
 
Med denna insikt vet jag att jag kommer ta mig igenom alla flashbacks som kommer i framtiden. För även om jag inte kan kliva ur känslorna i stunden kan jag samtidigt intala mig själv om att de är fel. För jag gjorde allt jag kunde...