På gränsen mellan Liv och Död.

Jag fick förfrågan att föreläsa på en konferens om Suicid och Suicidprevention till hösten. Det är ett ämne som är så viktigt, vilket inte gjorde det svårt för mig att tacka ja. Ett ämne som är svårt att prata om, men som också måste få ord. Varje år tar ca 1500 svenskar livet av sig och ungefär tio gånger så många försöker. För att inte tala om hur många som lever med självmordstankar dagligen. Det finns många förebyggande insatser som skulle kunna göras för att minska dessa siffror. Men samhället prioriterar inte problemet kring psykisk ohälsa. Trots att självmordsförsök och självmord kostar, enligt Räddningsverket, 5,5 miljarder kronor varje år. Varje suicid vi kan förebygga motiverar en satsning på 18,68 miljoner kronor. Ändå görs inget åt detta. (A Skogberg, 2012)
 
Minst sagt det är ett ämne värt att tala om och kring. Något vi alla borde veta mer om och framför allt inte blunda för det som sker runt omkring oss var dag. Men vad gör man åt det? Hur kan vi förebygga detta och hjälpa de omkring oss som mår dåligt? Vad gör vi när det händer? Hur möter man någon som önskar att avsluta sitt liv för att det inte finns någon annan väg ut? Eller när någon överlevt ett försök? Vad säger man till den som ligger på en sjukhussäng med dropp i armen och är fylld av ångest och hopplöshet? Hur möter man någon i kris när man själv precis hamnat i en? Vad gör man som överlevare, och hur går man vidare? Hur kan man få sina nära och kära att förstå? Vad säger man till de frågande rödgråtna ögon som stirrar på en med frågetecken?
 
Jag ser denna chans att få föreläsa som en möjlighet att bidra med några svar och kloka ord. Åtminstone kunna dela med mig av mina egna erfarenheter om hur det kan vara att leva med självmordstankar. Hur det är att överleva självmordsförsök och stå på gränsen mellan liv och död. Men också hur man kan hitta tillbaka till livet.
 
Jag skulle gärna vilja veta vad ni skulle vilja höra? Om det finns någon viktig aspekt som jag bör lyfta fram? Erfarenheter som är värda att belysa? Eller bara något speciellt ni tror att just jag skulle kunna bidra med.
 
Tack på förhand.
 
 
 
Dagboken. Då.

Chock.

Jag minns hur jag sprang i mörkret i skogen. Paniken hade slagit in och
jag flydde ambulanser och vitrockar ut i mörkret. Jag minns hur jag föll
i leran hur grenarna piskade mitt ansikte när jag i ren och skär panik
sprang så fort jag kunde. Men jag försökte bara springa ifrån mig själv.

Jag nådde ljuset, tomma gator mitt i natten. Sakta gick till dig.
Du den enda, splittrade, trygghet jag kände till i en stad full av obefintliga
leenden. Armar täckta av blod och jord. Jag såg ut som ett slagfält.
Och det var precis så jag kände mig. Bara det att ingen sida vann.
Stirrandes rakt ut i tomma intet staplade jag tillbaka till mer ångest.
För jag fick ju inte dö...

Tillbaka till dig, tillbaka till vitrockar och kalla britsar och dom sydde
ihop mig. I alla fall det yttre. Resten lämnades kvar bakom stygnen,
tillbaka tryckt, kvävt. För väl på psyket kunde jag inte förklara något
alls. Vad är det som är svårt att förstå? Jag vill inte leva mer. Rädda mig.

Så efter några timmar i ett sockerbitsrum, sovandes på en hård soffa,
gick jag där ifrån. Ensam. I kylan. Hem till en nedblodad lägenhet.
Bakfull och trasigså jävla trasig, låg jag på alla fyra och skrubbade blod.

Jag hittade tabletterna när jag städade. Fan vad jag önskar att jag
hade tagit dom, precis som du trodde. Men om jag tar dom sen.
Då finns du ialla fall inte där och räddar mig. Nästa gång kanske
döden får rädda mig iställeträdda mig ifrån mig själv.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Referenser:  När någon tar sitt liv. Alfred Skogberg. 2012