Samboliv

Sambolivet, en saga en önskan som blev sann. För som jag har längtat efter att ha honom här. Hela våren har vi levt i ett distansförhållande. Varje dag har varit fylld med "jag saknar dig" i sms och samtal. Ändå tog det mindre än två dagar för än det kröp intill mig igen. Osäkerheten och ångesten, den jag trodde jag hade kommit över. Kommit ifrån. "Älska" ett ord som betyder och ändå är som stoft. Jag önskar fortfarande att vi kunde vara vi. Men jag försvinner, in i mig själv. Kanske är det så att jag bara kan vara jag. Bara vara stark,själv. För det gör ont att andas i din närvaro, jag kan ju ha sönder dig, igen.
 
Att ha en diagnos... till en början hjälpte det mig, men idag kan jag se hur det skälper. För jag hör var och varannan dag hur våra egna föreläsare pratar om borderline på ett negativt sätt. Och jag märker att jag börjar analysera och se mig själv på samma sätt. När jag har en negativ tanke så tänker jag: "jaha, det är såhär det kommer vara och det är för att jag är störd och inte fungerar som normala människor"
 
Jag har aldrig kännt mig så frisk och stark som denna våren. Aldrig kännt mig så säker på vem JAG är. Jag har för första gången på riktigt länge kunnat säga att "jag mår bra" till folk och mena det. Vilken lycka! Det var år sedan, eller evigheter sedan jag kunde säga det helhjärtat till någon alls.
 
Men jag blir delad, svart och vit... precis som ni beskriver "oss". Vi som har borderline. För det är som att kastas till och från utan att få en syl i vädret, det är himmel eller helvete. Och jag vet att jag har varit här förut.
 
Så jag blundar och andas och hoppas att det går över. Men det gör ont. Precis som vanligt...
 
..Det är som att förlora allt du någonsin haft.

Liknande inlägg

Kat:

Ibland känner jag mig obekväm på föreläsningarna. Som om jag inte passar in eller egentligen mer som att jag inte har någon rätt att vara där. Att bli hela tiden bli påmind om de brister man försöker gömma eller komma över i ett rum fullt av blivande psykologer gör mig tveksam till mitt val. Jag blir osäker på om mina problem kanske kommer att hindra mig från att hjälpa andra i framtiden. Ju mer jag tänker på det så känner jag hur jag inte kan hitta motivation till att hålla uppe en fasad och verka "normal". Det är alldeles för energikrävande så jag tystnar och drar mig undan allt mer när pressen blir för stor. Jag är bara trygg i mig själv men också utsatt. Helt omringad av mig. Det går en tid innan jag inte står ut längre (igen) och så flyr jag iväg till något annat som kan motivera mig för en stund. Jag hittar aldrig tryggheten eller ro men jag lär känna mig själv mer och mer. På något sätt är det lättare att acceptera den jag är och att le för mig själv för varje dag trots att inget egentligen förändras. Det svåra är bara att våga låta andra acceptera en också. Det som gör mest ont att inte kunna...
: )

Svar: Jag förstår hur du menar. Det går inte en dag utan att man måste närma sig själv, med fel och brister, på ett helt annat sätt än om vi hade läst något annat. Men samtidigt så tror jag att alla känner samma sak mer eller mindre. Ingen är helt problemfri, och tur är väl det? Men vi får inte heller glömma att det finns styrkor i svagheterna, och bara det att behöva konfronteras med dessa tankar och frågor kan så väl vara en fördel istället för en nackdel.
Att hitta tryggheten i sig själv, är väl just det jag försöker finna. Att slippa bli påverkad eller behöva distraheras av omvärlden. Men ju fler motgångar, reflektioner och utmaningar, desto närmare tror jag att man kommer sig själv. Även om det man finner inte alltid är så vackert som man önskar. Men ju mer vi medvetandegör självet desto närmare kommer vi självförverkligandet. Visst ligger det något i det? ;)
Yoanna

Kommentera inlägget här: