VI precis som NI.

Jag har det senaste drabbats av ångeståterfall, möjligen i brist på att sätta ord på känslor som jag inte kan tolka. Att leva tillsammans med någon man håller av blir svårt, när jag tänker på det så gör det mig ledsen för jag vill bara vara lycklig och göra honom det med. Men det är så det är, och så får det vara. 
 
Midsommar kom med panikångest i timmar, jag är glad att jag har så många fina vänner här. Både K och E fanns där med tröstande ord och kramar. Men ångesten var för tung och tjock för att de skulle nå igenom helt. Dagen efter vaknade jag och hade panik. Panik över att jag inte viste helt vad som hänt, jag minns ångest, destruktiva tankar och några få ord som lugnade det värsta. Efter att ha sett över min kropp och konstaterat att jag ändå var hel kunde jag pusta ut och krama om K. Jag önskar att jag inte behövde utsätta dig för detta, någonsin igen. "Förlåt" sa jag.
 
Trots att det var ett bakslag och kändes som att jag hade misslyckats så var det inte så. Jag hade hanterat det mer konstruktivt än många gånger förr. Gick och lade mig när jag började må dåligt, och även fast ångesten tog över och dissociationen tog vid höll jag mig kvar där, på sängen, tills det gick över 6 timmar senare. I det stora hela är det ett framsteg, för jag lät inte impulserna styra mig. Det går över.
 
Dagen efter fick jag ett uppmuntrande mail av E. Som en respons på mitt förra inlägg. En tröst på vägen och en påminnelse, som jag ofta glömmer när det blir svårt och de negativa tankarna tar över. Nämligen: att ha Borderline innebär inte att du är annorlunda egentligen. i grund och botten är vi alla de samma. Det är inte en diagnos som säger allt om dig, eller går att använda som någon manual. Den förklarar bara att vi har andra förutsättningar när det gäller tillgängligheten till känslolivet. E beskrev det på ett bra sätt:
 
...det är bara det att vissa färdigheter som andra fått naturligt under sin uppväxt, måste du kämpa dig till i vuxen ålder. Det tar lite längre tid och det är lite svårare. Men det går att ta sig hela vägen! Resan blir bara lite mer dramatisk, för du måste lära dig att handskas med vuxna känslor och vuxna problem medan de som får öva som barn har lite mindre känslor/problem att jobba med. Lite som att bli ikastad i en djup bassäng och vara tvungen att lära sig simma för att inte drunkna. Medan andra som barn får börja lära sig simma på den grunda delen.
 
Det säger ju sig självt att konsekvenserna av att misslyckas på djupt vatten blir något hårdare än om man kan stå på botten och ha en simlärare med sig. Jag vet allt det här och jag försöker att tänka på det. Ibland blir jag bara som en liten femåring. Sur och arg och trött på att behöva anstränga mig för att leva som alla andra. Men jag ger int eupp, jag kommer dit, det är bara att fortsätta kämpa. 
 
För egentligen är VI och NI inte olika. Och det går att hitta alla verktyg för att ta sig hela vägen fram. 
 
 
 
 

Samboliv

Sambolivet, en saga en önskan som blev sann. För som jag har längtat efter att ha honom här. Hela våren har vi levt i ett distansförhållande. Varje dag har varit fylld med "jag saknar dig" i sms och samtal. Ändå tog det mindre än två dagar för än det kröp intill mig igen. Osäkerheten och ångesten, den jag trodde jag hade kommit över. Kommit ifrån. "Älska" ett ord som betyder och ändå är som stoft. Jag önskar fortfarande att vi kunde vara vi. Men jag försvinner, in i mig själv. Kanske är det så att jag bara kan vara jag. Bara vara stark,själv. För det gör ont att andas i din närvaro, jag kan ju ha sönder dig, igen.
 
Att ha en diagnos... till en början hjälpte det mig, men idag kan jag se hur det skälper. För jag hör var och varannan dag hur våra egna föreläsare pratar om borderline på ett negativt sätt. Och jag märker att jag börjar analysera och se mig själv på samma sätt. När jag har en negativ tanke så tänker jag: "jaha, det är såhär det kommer vara och det är för att jag är störd och inte fungerar som normala människor"
 
Jag har aldrig kännt mig så frisk och stark som denna våren. Aldrig kännt mig så säker på vem JAG är. Jag har för första gången på riktigt länge kunnat säga att "jag mår bra" till folk och mena det. Vilken lycka! Det var år sedan, eller evigheter sedan jag kunde säga det helhjärtat till någon alls.
 
Men jag blir delad, svart och vit... precis som ni beskriver "oss". Vi som har borderline. För det är som att kastas till och från utan att få en syl i vädret, det är himmel eller helvete. Och jag vet att jag har varit här förut.
 
Så jag blundar och andas och hoppas att det går över. Men det gör ont. Precis som vanligt...
 
..Det är som att förlora allt du någonsin haft.

Liknande inlägg