Förändringarnas monster

 
 
 
Tiden har sprungit iväg och mycket har hänt. Livet innebär förändringar hela tiden, ofta blir det inte alls som man har tänkt sig. Men ändå rätt så bra? Dock innebär det ofta uppoffringar och är energikrävande. För mig innebär stora förändringar, positiva som negativa, att jag hamnar nära till dissociation, ofta trillar jag dit. 
 
 
 
Dissociation: För en person med Borderline personlighetsstörning handlar dissociation om en fragmenterad personlighet. Hon lämnar sitt medvetna jag och går in i ett främmande personlighetstillstånd. Ordet dissociation kommer från latinets dissociare; dis: "skilt åt" sociare: "att förena" och att dissociera innebär att "upplösa det som varit sammanhållet". Dissociation kan yttra sig på flera sätt men symptomen innebär alltid en störning i människans normala identitetsuppfattning, minne eller medvetenhet. Det här tillståndet kan komma plötsligt och vara ett längre eller kortare tag. Personen upplever att hon existerar utanför sig själv och har förmågan att observera sin egen kropp eller sitt eget psyke. Hon kan känna som om hon rör sig i en dröm eller film eller som att hon vore en robot. Personen behåller dock förmågan att uppfatta omgivningen på ett korrekt sätt - hon vet hela tiden att det bara är en känsla och att hon i verkligheten inte är en själlös robot - men upplevelsen är stark nog och varar tillräckligt länge för att orsaka starkt obehag. 
 
Denna fragmenterade personlighet bidrar bland annat till att personen kan växla mellan ex. impulsivt sexuellt beteende och svår skräck för sexualitet. Oftast vet patienten om dessa motsatta sidor, men fortsätter ändå att alternera mellan dem. Detta är en bidragande orsak till att Borderlinepatienter anses som manipulativa och oberäkneliga. Dock hanterats detta många gånger inte rättvist då personen ofta beskylls över att göra detta medvetet när det i själva verket är en av de symptomer som gör lidandet som störst för patienten. 
 
Det är just dissociationen, självskadandet och relationssvårigheter som karaktäriserar diagnosen (även om det inte är lika för alla). Diossociationen bidrar till patientens svårigheter att förhålla sig till andra människor - speciellt i nära relationer - då jag-bilden inte är stabil. Många gånger leder svår dissociation till just självskadande för att bryta detta tillstånd. 
 
 
 
När vi, jag hamnar i ett läge där jag ställs inför val eller stora förändringar är det som att trycka på en knapp och jag känner mig som den där roboten. Jag har inte någon kontakt med mina känslor och vet inte riktigt vad jag känner inför situationen. Det är svårt att orientera sig för jag hittar inte mig själv och vet inte vilket håll jag bör gå. Denna vilsenhet leder till ångest inför val, inför framtiden. För jag kanske väljer fel utan att veta om det. Många gånger tidigare när jag har försökt att förklara hur jag mår har jag sagt: "det är som att allt jag haft bara försvinner". Nu kan jag förstå vad den känslan kommer ifrån, att jag inte bara överdrivit och borde "bita ihop" som jag så många gånger fått höra. 
 
Även om jag vet att det bara är en känsla har jag inte kunnat lita på att min bedömning går att lita på. Det är till och med svårt att tro på sig själv även fast jag vet vad jag egentligen längtar efter när jag inte ens kan framtvinga en gnutta utav den känslan just då.
 
Hur gör man för att hålla sig fast i verkligheten när man står utom den, utan kontroll. Jag försöker andas, och tänka på helheten. För även om jag känner på ett visst sätt i stunden vet jag att den känslan inte komer bestå. Det är något jag kan vara säker på. Jag kan dock inte vara säker på att det jag längtat efter tidigare kommer komma tillbaka igen. Men jag hoppas alltid att det ska det. Och det hoppet får räcka för att inte agera på dissociationens förvirring. Många gånger handlar det om att härda ut i smärtan. Att stå kvar i nuet och inte försöka fly.
 
Tidagare hade jag förmodligen fragmenterat personligheten mer och följt känslan i stunden, jublat högt och kastat mig in i framtiden utan att titta bakåt. För att sedan befinna mig ensam och rädd i en främande omgivning när återvänt till mig själv. 
 
Idag kan jag acceptera att känslan är svår, men den går över och jag behöver inte agera på impulser och känslor utan finner en trygghet i att stå kvar i nuet. Jag kan sätta mig ned och andas och lita på att oavsett vad jag ställs inför så kommer jag klara av det. 


 
 
 
 
Kategori: Diagnos Taggar: borderline, dissociation, identitet, seperationsångest, sexualitet, verklighet;

Liknande inlägg

Kristoffer!:

Heja heja!

Anonym:

Jag känner igen mig i det och i mycket annat. Bra och uppmuntrande blogg. :)

Svar: Skönt att höra att den är uppmuntrande! Hoppas den kan bidra med något positivt. :) Kram
Johanna

Kommentera inlägget här: