Suicidförsök- och bedömningar

Det känns lite knepigt, jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till att vara/varit Borderline patient och nu psykologstudent, här i bloggen. Jag har vänt och vridit på det en hel del under dagen. Grundtanken är ju att bloggen ska informera och hjälpa personer som drabbats av borderline eller är anhörig. Att ge tips och råd och bidra med ett ljus i mörkret. För när det är svårt är det bäcksvart för de som lider utav en borderline problematik. Svart eller vitt.
 
Även om jag inte är helt hundra så tror jag att jag ska försöka vinkla inläggen på så vis att jag tar in mina nya kunskaper och refererar till tidigare situationer som patient. Att jag på något vis kan knyta samman och med insikten ifrån båda håll förhoppningsvis göra situationer och metoder mer förståeliga för så väl den drabbade som den anhörige. 
 
 
Idag hade vi en etik dag där vi har fått lära oss om och diskutera vad som gäller vid olika situationer inom yrket. Även idag kom just borderline upp på bordet. Vi fick olika situationer att diskutera kring, en grupp presenterade följande:

Du har en 19 år gammal kvinna i psykoterapi. Hon har starka konflikter med sina föräldrar och syskon. Din diagnos av patienten är "borderline". Vid behandlingens början ber patienten upprepande gånger om din försäkran att det som ni talar om aldrig skall komma till familjens kännedom. En dag berättar hon på vägen ut att hennes pojkvän har lämnat henne, att hon inte längre ser någon mening med livet och att du kanske inte kommer att se henne mer. Vad gör du?
 
Det hela startade en lång diskussion där fokus kom att handla kring huruvida man skulle fråga henne om hon skulle ta sitt liv eller om man skulle kunna få henne att tänka positivt på något vis. En del menade på att man kanske skulle lyfta det positiva och få henne att tänka på något annat, vilket är en fin tanke i sig, men som mer hör till terapin. I detta fall är det en akutsituation som måste bedömas ögona böj! Den unga kvinnan har indirekt meddelat dig att hon tänker ta sitt liv och du har ett ansvar som psykolog att utreda hur stor risken är att detta sker innan du låter henne gå. Hur gör man då det? För många verkade detta vara en främmande och svår situation, vilket det självfallet är. Men som psykolog är du ett instrument och en behandlare men uppgift att få din klient att må bättre och, om så är fallet, få personen att överleva. Att i denna situation tänka på vad som kan uppfattas som "på hopp" eller okänslighet är inte särskilt väsentligt. Om vi även tar hänsyn till den problematik som finns har vi en borderline patient som separerat från sin pojkvän. Jag har tidigare talat om hur separationsångest ter sig för denna patientgrupp och hur omöjligt det är att hålla fast i något hopp överhuvud taget i sådana situationer. Mitt antagande är att kvinnan högst sannolikt kommer försöka ta sitt liv i brist av att kunna reglera sina känslor. Det är helt enkelt outhärdligt för henne.
 
Själv har jag varit i liknande situationer. Det tillfälle som jag berörde i mitt senaste inlägg var ett sådant. En fantiserad separation och stämplingen av min diagnos drev mig till att inte orka leva mer. Så här i efterhand låter det helt fanatiskt, men i stunden var det min sanning, hur fel det än kan tyckas vara. Jag har även varit med om ett flertal suicidbedömningar, även fått vetskap om att LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) varit aktuellt om jag inte samarbetade. Att pressa en person i denna situationen kan verka hårt och oetiskt, men i ärlighetens namn var det fruktansvärd skönt. För det fanns någon som vågade lägga ordet i munnen, ordet "självmord", utan att överreagera. Någon som kunde se mig i ögonen och förstå att jag menade allvar utan att brusa upp och försöka stoppa mig. Någon som ändå lät mig ha min fria vilja, som lyssnade. Jag tänker att det är viktigt att förstå att som psykolog måste man kunna nämna alla termer, som i vanlig lekmäns samtal skapar starka reaktioner, utan att verka påverkad. Kunna säga, "våldtäkt", "självmord" och "misshandel" utan att ordet behöver vara laddat. Hur ska annars patienten kunna berätta hur hon känner i ord för dig om inte ens du vågar ta i det? 
 
Jag minns hur G en gång sa till mig att hon var orolig för om jag skulle klara helgen utan att hamna på sjukhuset. Hon fick mig att lova att ringa psykakuten om jag mådde dåligt och att jag skulle komma tillbaka på vårt avtalade möte nästa vecka. Kanske verkar det konstigt att släppa iväg någon som man misstänker kommer skada sig, men det är viktigt att låta patienten ta ansvar för sina egna handlingar och ge utrymme att förändras. Annars kommer vi bara hindra ett existerande beteende vilket endast skjuter upp konsekvenserna utav det. Att hon litade på mig så mycket att jag fick gå där ifrån bara genom att lova detta gav mig så mycket mer än vad någon slutenvård hade kunnat just då.
 
Jag tänker att det är skönt att veta, att du som lider utav borderline har möjligheten att använda din psykolog. Att du kan slänga vilka ord som helst på denne utan att konsekvenserna blir allvarligare än nödvändigt. Du har rättigheter och en fri vilja. Ingen kommer någonsin hindra dig med våld ifrån att skada dig själv, men de har verktyg att bidra med så att du kan hindra dig själv. Du behöver inte låsas eller ljuga, det är okej att känna. <3
 

Kategori: Psykologstudier Taggar: hjälpa andra, lyssna, psykolog, samtal, suicid, suicidbedömning, terapi;

Liknande inlägg

Helene :

Så levande, aldrig still i tanken. Så många funderingar och känslor. Välskrivet. Givande läsning.
Du är en intressant och klok tjej, alltid lika fin :) Kram på dig och stort lycka till :) / Helene

Svar: Tack så otroligt mycket! <3 (Skriv gärna bokstav för efternamn, känner fler Helene ^^)
Johanna

Ludmilla:

Vad intressanta erfarenheter och reflexioner du har. Att ha levt med diagnosen och sedan få perspektiv till den genom dina studier är guld värt. Slås inte ned när du stöter på fördomar om "borderlinepatienter" som finns inom sjukvården. Man har kommit så mycket längre idag med behandlingar och syn på validering, men många är kvar i det gamla tänket. Keep on the good work!

Svar: Tack så hemskt mycket! Det värmer och stärker. Och som du säger är det ett "gammalt tänk". Jag vill vad med och skapa det nya. :) Kramar
Johanna

Kommentera inlägget här: