Relationsträsket.

Så var jag där igen. I relationsträsket. Som slingriga knotor växer det runt mig och håller mig fast. Barken skär in i min kropp, knyter åt mina lungor och lämnar mig helt utan sikt.
 
Det gör ont!
 
Denna gången har jag länge och väl övervägt mitt beslut för att inte hamna här. Men det tycks vara oundvikligt. Hur gör man för att hantera det man inte kan känna? Det som bara blir ångest tills känslorna slås av? För det är enda sättet att överleva utan rakblad? Affektfobi. Det är svårt trots verktyg. För jag måste lära om, allt. Ibland känns det som att treva i mörkret utan att ens veta vad det är jag söker. 
 
Jag blundar, andas och räknar till tio, tusen gånger om. Jag vänder på tankar till det positiva och trycker bort alla katastrofieringar kring värdelöshet, ensamhet och självskada. "Jag är värd! Det är mitt liv!" Jag kämpar, men aldrig har jag kännt att vinsten blivit min. I relationsträsket är jag alltid förlorare, hur väl jag än väljer. För det finns inga rätta vägar. Oavestt vad jag väljer så kommer Lilith alltid hånskratta och anklaga mig.
 
Det är svårt att döda fienden och själv överleva, om fienden är du. Istället måste du tämja den, och då krävs det att du ta dig riktigt nära, äckligt nära. Öga mot öga.
 
Jag vet att jag hittar tillbaka, som alltid. Och jag vet att jag tycks hopplös och självömkande för stunden, men ibland kanske det är okej att erkänna när livet tycks svårt. Kanske är det okej att sörja när man inte finner sina känslor. När inget verkar vara sant och man tappar fotfästet. När man kan känna glädje mer värt än livet självt och tomhet och sorg svartare än natten. När allt man har kan blåsas bort på en sekund och du står kvar med bara frågor. Frågor om vem du är, vad du känner, tycker och vill... 
 
...samtidigt som du möts av en hel hop frågande ögon: Hur vill du ha det nu!?
 
Om jag det ändå viste. Men jag kan inte lita på mina känslor. Inte i detta läget. Det är det ända jag vet med säkerhet... om jag gjorde det vore livet bara lyckorus och glassplitter. Och helt ärligt så är jag trött på att gå sönder om och om igen. Och att såra så många på vägen...
 
Så hur gör man? Jag vet inte, men jag prövar mig fram och försöker att i varje val vara medveten. Att alltid stå bakom mitt belsut och påminna mig själv om vad som gjorde att jag fattade det. Men också tillåta mig själv att ta felsteg, och inse att jag gjort mitt bästa. Att försöka se helheten och helatiden påminna mig själv om att det är mitt liv. Sakta men säkert är det ett steg i rätt riktning. Strunta i om andra springer förbi! Det är ditt liv, din väg och ditt mål som räknas. Idag, imorn, alltid.
 
 
 
älskade 
jag kommer alltid vara en sådan som känner med vågorna 
vindarna jordskreden innanför bröstet 
jag kommer alltid vara en sådan 
som skrattar hejdlöst tills luften tar slut 
jag kan aldrig blomma längs väggarna 
jag står med händerna utsträckta mot himlen mitt i rummet och 
jag slår mig blodig mot asfalten 
faller tiotusen meter innan jag går sönder i en explosion som fyller en himmel 
eller i alla fall en horisont som ett stjärnfall fast det går bara att se om man tittar riktigt noga om man vågar stanna tills nästa dag om man vågar möta tårarna och känner hur hjärtat slår 
på riktigt 

älskade 
jag kommer alltid vara en sådan som stormar en
sådan som gråter tills allt tar slut och bara då vet jag att jag har levt och jag kommer aldrig rycka på axlarna åt livet 
jag kommer leva på kanten vid smärtan där allt är som allra vackrast 
kanske vågar du inte orkar du inte men se mig i ögonen stanna kvar och 
jag ska leva lite lugnare om du vill jag ska stanna upp och reflektera mig i solskenet från dina ögon om du lovar att inte släppa min hand när jag skakar när jorden under dina fötter känns sådär osäker 
älskade stanna kvar vid min horisont och jag ska visa dig en värld som kanske gör ont ibland men även asfalten betongen är vacker när det skymmer
 
- Tove Meyer, 2010, Sockerdricka
 
 
Kategori: Diagnos, Relationer; Taggar: borderline, dikt, relation, seperation, tro på sig själv, värdelöshet;

Liknande inlägg

Tove:

Yoanna!
Jag hittade min dikt här och blev så glad. Vilken underbar illustration, är det du som har gjort den?

Svar: Hej Tove! Vad kul att du hittade hit. Älskar den dikten, den talar verkligen till mig, eller kanske åt mig. Skriver du fortfarande? :) Nej dess värre inte min illustration, men tyckte den passade. :) Kram
Yoanna

Kommentera inlägget här: