Psykolog eller patient?

Kan man ha rollen som psykolog samtidigt som man identifierar sig som patient? Hur gör man när en situiation gör att du går ifrån att vara objektiv till att återkoppla till egenupplevda upplevelser? Är det erfarenheter som hjälper eller skälper?
 
Det är knappt ett år sedan jag vaknade upp tidigt på morgonen, illamånde och ångestfylld, på en kall och hård sjukhussäng. Dropp i armen och rödgråtna föräldrar sittandes intill mig. Känslorna stormade inom mig och yrseln var påtaglig. Aldrig har jag mått så dåligt fysiskt och psykiskt tidigare. Aldrig trode jag att jag skulle önska att jag blivit magpumpad, inte efter den där hemska första gången. Aldrig igen sa jag. Men ändå var jag där. Diagnosen hade slagit mig hårt i magen genom andras fördommar och kommentarer. Min röst blev inte hörd, jag var bara min diagnos.
 
Nu läser jag till psykolog, studerar och förbereder mig för att bli den jag sett upp till som mest i mitt liv. En utbildning som kommer ge mig färdigheter och kunskap för att läka och stötta. Jag är lycklig, för jag har hittat rätt, jag har funnit mig själv. Men någonstans tänker jag att andra inte tycker att det är okej att bli psykolog om man själv har haft en diagnos. Är det så? 
 
Men jag vill tänka att det är erfarenheter som kommer gynna mig i framtiden. Att min förmåga att sätta mig in i patientens situation är större än hos många andra. För jag har själv varit patient i flera år. Under den tiden då jag suttit mittemot en av de där allvetande, de där som har kunskap om människans själ, som sägs kunna förstå vad du känner, har jag många gånger kännt mig missförståd. Jag har tänkt på hur många ord som tycks komma ifrån böcker, teori helt utan någon erfarenhet eller praktisk förståelse. Jag minns hur jag hatat dessa människor för att de verkar ha lösningar som inte går att applicera. Men också hur jag kommit att beundra dem för den kunskap som lärt mig att hantera mig själv. Min förhoppning är att kunna bygga ett förtroende til mina patienter genom min egen vetskap om hur livet kan verka omöligt att leva.
 
För vist är det så, att vi som sett döden i vitögat av egen fri vilja, aldrig blir de samma igen. Och visst är det så att ingen annan kan förstå hur det är att se allt i svart om de inte, någon gång, sett döden som den enda utvägen. 
 
Jag vill tro att det hjälper, inte skälper. Att det hela handlar om min osäkerhet i vilken roll jag har i situationen, då jag tidigare haft många motgångar, men jag får inte glömma att jag faktiskt övervunnit dem. Jag måste försöka se mitt förflutna med andra ögon. För visst kan jag, genom den, bli till en förebild. Bevisa att ingenting är omöjligt, bara olika svårt.
 
 
 
 
 
Kategori: Taggar: borderline, erfarenheter, patient, psykolog;

Liknande inlägg

Tove:

Lycka till Johanna och tro på dig själv! Jag håller mina tummar! Kram

Svar: Tack Tove! :)
Johanna

Kommentera inlägget här: