Medicineras normal.

Som patient inom psykiatrin, diagnoserad med en personlighetsstörning, finns det inte många fall där en farmakologisk behandling inte påbörjas. Många gånger har jag haft en negativ syn på medicinering vid psykisk ohälsa. Det kan ibland kännas som att behandla ett symptom istället för att fokusera på orsaken. Men visst fyller de en funktion. På sätt och vis har jag genom åren skapat en hatkärlek till alla recept, kapslar och piller. Att behöva medicin dagligen för att vara som "alla andra" skaver ofta på självkänslan. 
 
När jag för första gången kom i kontakt med psykiatrin var jag 16 år och blev inlagd på Barn- och Ungdomspsykiatrins slutna avdelning. Samma vecka påbörjade jag en behandling med antidepressiv medicinering av Fluoxetin som är ett SSRI preparat (selektiv serotoninåterupptagshämmare). Det påverkar balansen av vårt lyckohormon serotonin och faller därför under gruppen som brukar kallas "lyckopiller". Behandlingen var en följd av mitt tillstånd som ansågs vara depression/depressiv episod. Dock finns det en problematik kring dessa preparat då bieffekt vid in/utsättning bl.a. är en förhöjd suicidrisk samt nedstämdhet. Något jag fick erfara under de tre veckor jag låg inne. För att minska den ångest och hjälplöshet som uppstod pga Fluoxetinen fick jag ångestdämpande och lugnande i form utav Atarax i stort sett varje kväll. De gånger jag valde att inte ta det utvidgades istället streckkoden på mina armar som följd.
 
Men med tiden stabiliserades detta, dock enbart till det mående jag befann mig innan behandlingen om än något mindre kaotiskt. Men jag kunde inte svara på om det var inläggningen och den terapeutiska kontakten i sig eller om det var medicineringen som påverkat det. Vilket alltid är svårt att säga. Jag fortsatte att använda Atarax vid behov, men fann mig väldigt trött utan att bli av med ångesten och fick därför pröva ett antal andra preparat bl.a. Theralen och Propavan, var av den sistnämnda fungerade bäst för mig. Dock resulterade samtliga i en "hangover-effekt" vilket innebar att jag inte kunde ta dem senare än 21.00 för att hinna vara människa nästkommande dag. Detta blev svårt då jag inte gärna ville ta dem, pga biverkningarna, men insåg sent på natten när jag fortfarande hade ångest, att jag var tvungen att ta dem. Det hela gjorde det svårt att balansera medicinering med mående och skola. 
 
Under 1,5 år åt jag Fluoxetin dagligen, tills jag en dag var trött på det. Jag gick då i samtal på BUP (öppenvård) en gång i veckan och arbetade intensivt med registrering av automatiska tankar. Som jag då upplevde handlade om att, inte bara ändra mitt beteende, utan den jag var. Jag var trött på att inte duga eller passa in. På att behöva äta tabletter för att bli så som alla andra tyckte jag skulle vara. Så jag slutade. Det var efter den gången som jag insåg att medicinerna var min krycka och inte en lösning. Att jag behövde dem för att slippa alla berg och dalar som blev min vardag utan dem. Att jag inte kunde påverka mitt mående utan att först få kroppen i balans, biologiskt. För jag föll hårt den gången och tappade allt åter igen.
 
Långt senare slutade jag med tabletterna. Jag hade mått bättre under en längre tid och avslutat min kontakt med psykiatrin. Något jag önskar jag aldrig gjort. Då hade jag fortfarande inte fått någon diagnos utan ansågs vara färdigbehandlad för min depression. När jag ser tillbaka på situationen kan jag tycka att någon borde reagerat över det höga ångestpåslag jag levde med. Att jag hade många ångestattacker och att min problematik bottnade i något helt annat än "bara" depression.
 
När jag sedan föll nästa gång sökte jag till psykiatrin pga ätstörnings problematik och en ohanterlig ångest. Mitt första samtal var i mars och i maj diskuterades det om att sätta in SNRI preparat (selektiv serotonin- och noradrenalinåterupptagningshämmare). Ett preparat som påverkar, inte bara serotonin, utan också noradrenalin som är det hormonet som reglerar ångest. Då jag, av tidigare erfarenheter, visste att hösten är svår för mig och att jag tidigare drabbats relativt svårt av bieffekter önskade jag få påbörja och trappa upp doseringen över sommaren. Men detta nekades då jag skulle befinna mig på annan ort, och "för långt bort" ifrån min behandlare och ansvarig läkare. Istället blev jag ordinerad Atarax för att dämpa min ångest till en hanterbar nivå. Jag skulle ta 10mg 3ggr dagligen vilket innebar att jag i princip sov bort hela dygnet. Dock hade jag fortfarande hög ångest vid vaket tillstånd. Det var enbart som att skjuta upp det, i vissa fall slog det till och med hårdare när jag väl var vaken. Trots att jag beskrev detta som ett stort problem gjordes inget åt det. Så jag slutade helt enkelt med att ta dem. Vilket resulterade i en hemsk sommar.
 
När hösten tillslut var där hade jag gått ned mig så mycket att jag inte insåg vart jag befann mig. Jag var lycklig och sprudlande, men egentligen hade jag förträngt och agerat destruktivt och låtsats som inget alls. Jag sprang ifrån mig själv och vägrade stanna upp och reflektera. När jag väl återgick till mina terapisamtal sa jag att jag inte längre behövde dem. Tills två månader senare då jag kraschade och gjorde ett suicidförsök. 
 
Först efter det blev jag sjukskriven och påbörjade medicinering av SNRI-preparatet Venlafaxin, som är det jag fortfarande står på. Men ingen medicinering är utan biverkningar. SNRI-preparaten har tyvärr fler än SSRI. Insättningen av den blev lång och tung. Jag var trött och orkeslös i sinnet men rastlös i kroppen. Jag kunde ut och gå flera mil utan att för den delen kunna sova på natten. Det kröp i benen och jag hade svårt att fokusera blicken. Aptiten försvan och lusten att göra något alls var som bortblåst. Till en början saknade jag mina berg och dalar. Jag saknade känslan av eufori och nattsvart smärta. För då kände jag mig åtminstone levande. 
 
För att kunna sova fick jag fler mediciner, först Atarax, sedan Propavan. Men inget hjälpte. Jag ringde sköterskor och bad om att få något annat men de ville bara ge mig Theralen, vilket jag redan visste inte var någon idé. Men de erbjöd inget annat. En månad senare fick jag äntligen något som fungerade Sobril som är en bensodiazepin. Det är ett lugnande preparat som är narkotikaklassat och har en hög beroendeframkallande effekt. Under samma kategori finner man Rohypnol som även är en känd "våldtäktsdrog". Dock gav denna mig hemska drömmar och jag vaknade ofta utan att känna mig vidare utvilad. Då byttes den ut till Stilnoct, som också är en bensodiazepin. Nackdelen med denna är att om man inte går och lägger sig samtidigt som tabletten tas och försöker sova kommer man istället få ett rus och tänka oklart som inte alltid gynnar den "sjuka sidan". 
 
Det hela resulterade i ett beroende som senare kom att leda till ytterliggare ett suicidförsök. Med tanke på den höga samsjukligheten till missbruk som diagnosen Borderline innebär har jag svårt att förstå hur jag ändå fick tillgång till dessa preparat. Men kan också ser problematiken i det val man som psykiatriker står inför. Speciellt när jag som patient tryckt på att de "lättare" preparaten inte fungerade.
 
Idag står jag på 300mg venlafaxin/dag och känner mig välfungerande på dem. Dock behöver jag fortfarande tabletter för att sova på natten, men endast lättare preparat som Lergigan och Propavan. Trots att jag inte har något emot att ta tre tabletter om dagen så finns deten problematik jag inte kan komma ifrån. Och det är att jag är beroende utav dem. Det är omöjligt att sätta ut SNRI-preparat abrupt utan extrema utsättningssymptom som följd. Om jag missar en eller två dagar är det något jag märker av. Detta kan göra att jag känner mig låst och hindrad, men å andra sidan är det ingen uppoffring gentemot att inte stå på dem. 
 
Jag tänker att medicineringen ofta är en del som glöms bort när man talar om psykisk ohälsa. Att dess påverkan har en stor betydelse vars effekt bör belysas och finnas i åtanke när man som psykolog behandlar patienter. Men också att man som patient inte enbart behöver se till nackdelarna medicineringen kan innebära.Med åren har jag lärt mig att se det som en medicinsk krycka. Ett hjälpmedel som tillåter mig och behandlare att fokusera på orsaken då symptomer blir hanterbara. Men också att det inte är fel, svagt eller onormalt att behöva det. Vi är alla bara olika, rätt och slätt. Att det som sker i praktiken enbart handlar om att tillföra substanser som min kropp har svårigheter att reglera. Kanske är det inte konstigare än att behöva tillföra kroppen D-vitamin under vinterhalvåret?
 
 
 
 
 

Liknande inlägg

Sofie Strand:

Hejsan, jag har startat en grupp på facebook där vi som mår psykiskt dåligt ska kunna prata med varandra helt ostört från andra, det är bara dom som är med i gruppen som ser vad som skrivs, ingen annan, Just nu är gruppen sluten så man kan se vilka som är med men inte vad man skriver, men när tillräckligt många är med blir gruppen hemlig o då kan ingen hitta den... Länken till gruppen är http://www.facebook.com/groups/215845745228013/http://www.facebook.com/groups/215845745228013

Kommentera inlägget här: