Medicineras normal.

Som patient inom psykiatrin, diagnoserad med en personlighetsstörning, finns det inte många fall där en farmakologisk behandling inte påbörjas. Många gånger har jag haft en negativ syn på medicinering vid psykisk ohälsa. Det kan ibland kännas som att behandla ett symptom istället för att fokusera på orsaken. Men visst fyller de en funktion. På sätt och vis har jag genom åren skapat en hatkärlek till alla recept, kapslar och piller. Att behöva medicin dagligen för att vara som "alla andra" skaver ofta på självkänslan. 
 
När jag för första gången kom i kontakt med psykiatrin var jag 16 år och blev inlagd på Barn- och Ungdomspsykiatrins slutna avdelning. Samma vecka påbörjade jag en behandling med antidepressiv medicinering av Fluoxetin som är ett SSRI preparat (selektiv serotoninåterupptagshämmare). Det påverkar balansen av vårt lyckohormon serotonin och faller därför under gruppen som brukar kallas "lyckopiller". Behandlingen var en följd av mitt tillstånd som ansågs vara depression/depressiv episod. Dock finns det en problematik kring dessa preparat då bieffekt vid in/utsättning bl.a. är en förhöjd suicidrisk samt nedstämdhet. Något jag fick erfara under de tre veckor jag låg inne. För att minska den ångest och hjälplöshet som uppstod pga Fluoxetinen fick jag ångestdämpande och lugnande i form utav Atarax i stort sett varje kväll. De gånger jag valde att inte ta det utvidgades istället streckkoden på mina armar som följd.
 
Men med tiden stabiliserades detta, dock enbart till det mående jag befann mig innan behandlingen om än något mindre kaotiskt. Men jag kunde inte svara på om det var inläggningen och den terapeutiska kontakten i sig eller om det var medicineringen som påverkat det. Vilket alltid är svårt att säga. Jag fortsatte att använda Atarax vid behov, men fann mig väldigt trött utan att bli av med ångesten och fick därför pröva ett antal andra preparat bl.a. Theralen och Propavan, var av den sistnämnda fungerade bäst för mig. Dock resulterade samtliga i en "hangover-effekt" vilket innebar att jag inte kunde ta dem senare än 21.00 för att hinna vara människa nästkommande dag. Detta blev svårt då jag inte gärna ville ta dem, pga biverkningarna, men insåg sent på natten när jag fortfarande hade ångest, att jag var tvungen att ta dem. Det hela gjorde det svårt att balansera medicinering med mående och skola. 
 
Under 1,5 år åt jag Fluoxetin dagligen, tills jag en dag var trött på det. Jag gick då i samtal på BUP (öppenvård) en gång i veckan och arbetade intensivt med registrering av automatiska tankar. Som jag då upplevde handlade om att, inte bara ändra mitt beteende, utan den jag var. Jag var trött på att inte duga eller passa in. På att behöva äta tabletter för att bli så som alla andra tyckte jag skulle vara. Så jag slutade. Det var efter den gången som jag insåg att medicinerna var min krycka och inte en lösning. Att jag behövde dem för att slippa alla berg och dalar som blev min vardag utan dem. Att jag inte kunde påverka mitt mående utan att först få kroppen i balans, biologiskt. För jag föll hårt den gången och tappade allt åter igen.
 
Långt senare slutade jag med tabletterna. Jag hade mått bättre under en längre tid och avslutat min kontakt med psykiatrin. Något jag önskar jag aldrig gjort. Då hade jag fortfarande inte fått någon diagnos utan ansågs vara färdigbehandlad för min depression. När jag ser tillbaka på situationen kan jag tycka att någon borde reagerat över det höga ångestpåslag jag levde med. Att jag hade många ångestattacker och att min problematik bottnade i något helt annat än "bara" depression.
 
När jag sedan föll nästa gång sökte jag till psykiatrin pga ätstörnings problematik och en ohanterlig ångest. Mitt första samtal var i mars och i maj diskuterades det om att sätta in SNRI preparat (selektiv serotonin- och noradrenalinåterupptagningshämmare). Ett preparat som påverkar, inte bara serotonin, utan också noradrenalin som är det hormonet som reglerar ångest. Då jag, av tidigare erfarenheter, visste att hösten är svår för mig och att jag tidigare drabbats relativt svårt av bieffekter önskade jag få påbörja och trappa upp doseringen över sommaren. Men detta nekades då jag skulle befinna mig på annan ort, och "för långt bort" ifrån min behandlare och ansvarig läkare. Istället blev jag ordinerad Atarax för att dämpa min ångest till en hanterbar nivå. Jag skulle ta 10mg 3ggr dagligen vilket innebar att jag i princip sov bort hela dygnet. Dock hade jag fortfarande hög ångest vid vaket tillstånd. Det var enbart som att skjuta upp det, i vissa fall slog det till och med hårdare när jag väl var vaken. Trots att jag beskrev detta som ett stort problem gjordes inget åt det. Så jag slutade helt enkelt med att ta dem. Vilket resulterade i en hemsk sommar.
 
När hösten tillslut var där hade jag gått ned mig så mycket att jag inte insåg vart jag befann mig. Jag var lycklig och sprudlande, men egentligen hade jag förträngt och agerat destruktivt och låtsats som inget alls. Jag sprang ifrån mig själv och vägrade stanna upp och reflektera. När jag väl återgick till mina terapisamtal sa jag att jag inte längre behövde dem. Tills två månader senare då jag kraschade och gjorde ett suicidförsök. 
 
Först efter det blev jag sjukskriven och påbörjade medicinering av SNRI-preparatet Venlafaxin, som är det jag fortfarande står på. Men ingen medicinering är utan biverkningar. SNRI-preparaten har tyvärr fler än SSRI. Insättningen av den blev lång och tung. Jag var trött och orkeslös i sinnet men rastlös i kroppen. Jag kunde ut och gå flera mil utan att för den delen kunna sova på natten. Det kröp i benen och jag hade svårt att fokusera blicken. Aptiten försvan och lusten att göra något alls var som bortblåst. Till en början saknade jag mina berg och dalar. Jag saknade känslan av eufori och nattsvart smärta. För då kände jag mig åtminstone levande. 
 
För att kunna sova fick jag fler mediciner, först Atarax, sedan Propavan. Men inget hjälpte. Jag ringde sköterskor och bad om att få något annat men de ville bara ge mig Theralen, vilket jag redan visste inte var någon idé. Men de erbjöd inget annat. En månad senare fick jag äntligen något som fungerade Sobril som är en bensodiazepin. Det är ett lugnande preparat som är narkotikaklassat och har en hög beroendeframkallande effekt. Under samma kategori finner man Rohypnol som även är en känd "våldtäktsdrog". Dock gav denna mig hemska drömmar och jag vaknade ofta utan att känna mig vidare utvilad. Då byttes den ut till Stilnoct, som också är en bensodiazepin. Nackdelen med denna är att om man inte går och lägger sig samtidigt som tabletten tas och försöker sova kommer man istället få ett rus och tänka oklart som inte alltid gynnar den "sjuka sidan". 
 
Det hela resulterade i ett beroende som senare kom att leda till ytterliggare ett suicidförsök. Med tanke på den höga samsjukligheten till missbruk som diagnosen Borderline innebär har jag svårt att förstå hur jag ändå fick tillgång till dessa preparat. Men kan också ser problematiken i det val man som psykiatriker står inför. Speciellt när jag som patient tryckt på att de "lättare" preparaten inte fungerade.
 
Idag står jag på 300mg venlafaxin/dag och känner mig välfungerande på dem. Dock behöver jag fortfarande tabletter för att sova på natten, men endast lättare preparat som Lergigan och Propavan. Trots att jag inte har något emot att ta tre tabletter om dagen så finns deten problematik jag inte kan komma ifrån. Och det är att jag är beroende utav dem. Det är omöjligt att sätta ut SNRI-preparat abrupt utan extrema utsättningssymptom som följd. Om jag missar en eller två dagar är det något jag märker av. Detta kan göra att jag känner mig låst och hindrad, men å andra sidan är det ingen uppoffring gentemot att inte stå på dem. 
 
Jag tänker att medicineringen ofta är en del som glöms bort när man talar om psykisk ohälsa. Att dess påverkan har en stor betydelse vars effekt bör belysas och finnas i åtanke när man som psykolog behandlar patienter. Men också att man som patient inte enbart behöver se till nackdelarna medicineringen kan innebära.Med åren har jag lärt mig att se det som en medicinsk krycka. Ett hjälpmedel som tillåter mig och behandlare att fokusera på orsaken då symptomer blir hanterbara. Men också att det inte är fel, svagt eller onormalt att behöva det. Vi är alla bara olika, rätt och slätt. Att det som sker i praktiken enbart handlar om att tillföra substanser som min kropp har svårigheter att reglera. Kanske är det inte konstigare än att behöva tillföra kroppen D-vitamin under vinterhalvåret?
 
 
 
 
 

Att välja (bort) ett liv.

Det är lätt att tro att vi väljer bort en relation men fortsätter livet som vanligt. Men egentligen är det hela det livet man går miste om. Den framtid man byggt upp tillsammans, de band som byggts upp ihop. Gemenskapen till andra. Kanske är det därför kärleksrelationer känns så mycket mer än andra. För det är familj, en relation som binder dig till många fler. Kanske är det inte konstigt att det gör ont när man då bestämmer sig för att gå skilda vägar. För allt rycks upp ifrån roten, och någonstans handlar det om att börja om. Försöka bygga sig det liv man önskar sig.
 
För det är väl egentligen vad det handlar om. Att de liv två individer tänker sig är för olika för att kunna forma det tillsammans? Vi har en målbild av den vi vill vara i en relation, det vi strävar efter. Om relationen inte tillåter dig att komma relativt nära den bilden av dig själv kommer du inte vara lycklig om du stannar kvar. Hur mycket kärlek som än finns mellan er. På så vis tror jag inte att kärlek övervinner allt.
 
Jag har fortfarande svårt för att tillåta mig själv att följa min egen väg. Svårt att gå ifrån den trygghet som omfamnats mig där jag stod. Men bara tanken av att framtiden inte skulle ge mer än vad som fanns där, fick mig att ovilligt gunga fram och tillbaka. För jag vet att jag inte kan stå still, jag vet att jag måste utvecklas, lära, upptäcka, uppleva och utmana mig själv konstant för att känna mig tillfreds. Men också för att balansera upp alla djupa dalar som varit. Så jag kan ge dem en mening och mig själv ett lugn.
 
Det fyller mig med sorg, att välja bort ett liv med dig. Men egentligen väljer jag bara mig själv. Jag väljer att leva MITT liv, det vi aldrig skulle kunna få tillsammans.
Kategori: Relationer Taggar: JAG, kärlek, livet, relation, sorg, tillsammans;

Liknande inlägg

Suicidförsök- och bedömningar

Det känns lite knepigt, jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till att vara/varit Borderline patient och nu psykologstudent, här i bloggen. Jag har vänt och vridit på det en hel del under dagen. Grundtanken är ju att bloggen ska informera och hjälpa personer som drabbats av borderline eller är anhörig. Att ge tips och råd och bidra med ett ljus i mörkret. För när det är svårt är det bäcksvart för de som lider utav en borderline problematik. Svart eller vitt.
 
Även om jag inte är helt hundra så tror jag att jag ska försöka vinkla inläggen på så vis att jag tar in mina nya kunskaper och refererar till tidigare situationer som patient. Att jag på något vis kan knyta samman och med insikten ifrån båda håll förhoppningsvis göra situationer och metoder mer förståeliga för så väl den drabbade som den anhörige. 
 
 
Idag hade vi en etik dag där vi har fått lära oss om och diskutera vad som gäller vid olika situationer inom yrket. Även idag kom just borderline upp på bordet. Vi fick olika situationer att diskutera kring, en grupp presenterade följande:

Du har en 19 år gammal kvinna i psykoterapi. Hon har starka konflikter med sina föräldrar och syskon. Din diagnos av patienten är "borderline". Vid behandlingens början ber patienten upprepande gånger om din försäkran att det som ni talar om aldrig skall komma till familjens kännedom. En dag berättar hon på vägen ut att hennes pojkvän har lämnat henne, att hon inte längre ser någon mening med livet och att du kanske inte kommer att se henne mer. Vad gör du?
 
Det hela startade en lång diskussion där fokus kom att handla kring huruvida man skulle fråga henne om hon skulle ta sitt liv eller om man skulle kunna få henne att tänka positivt på något vis. En del menade på att man kanske skulle lyfta det positiva och få henne att tänka på något annat, vilket är en fin tanke i sig, men som mer hör till terapin. I detta fall är det en akutsituation som måste bedömas ögona böj! Den unga kvinnan har indirekt meddelat dig att hon tänker ta sitt liv och du har ett ansvar som psykolog att utreda hur stor risken är att detta sker innan du låter henne gå. Hur gör man då det? För många verkade detta vara en främmande och svår situation, vilket det självfallet är. Men som psykolog är du ett instrument och en behandlare men uppgift att få din klient att må bättre och, om så är fallet, få personen att överleva. Att i denna situation tänka på vad som kan uppfattas som "på hopp" eller okänslighet är inte särskilt väsentligt. Om vi även tar hänsyn till den problematik som finns har vi en borderline patient som separerat från sin pojkvän. Jag har tidigare talat om hur separationsångest ter sig för denna patientgrupp och hur omöjligt det är att hålla fast i något hopp överhuvud taget i sådana situationer. Mitt antagande är att kvinnan högst sannolikt kommer försöka ta sitt liv i brist av att kunna reglera sina känslor. Det är helt enkelt outhärdligt för henne.
 
Själv har jag varit i liknande situationer. Det tillfälle som jag berörde i mitt senaste inlägg var ett sådant. En fantiserad separation och stämplingen av min diagnos drev mig till att inte orka leva mer. Så här i efterhand låter det helt fanatiskt, men i stunden var det min sanning, hur fel det än kan tyckas vara. Jag har även varit med om ett flertal suicidbedömningar, även fått vetskap om att LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) varit aktuellt om jag inte samarbetade. Att pressa en person i denna situationen kan verka hårt och oetiskt, men i ärlighetens namn var det fruktansvärd skönt. För det fanns någon som vågade lägga ordet i munnen, ordet "självmord", utan att överreagera. Någon som kunde se mig i ögonen och förstå att jag menade allvar utan att brusa upp och försöka stoppa mig. Någon som ändå lät mig ha min fria vilja, som lyssnade. Jag tänker att det är viktigt att förstå att som psykolog måste man kunna nämna alla termer, som i vanlig lekmäns samtal skapar starka reaktioner, utan att verka påverkad. Kunna säga, "våldtäkt", "självmord" och "misshandel" utan att ordet behöver vara laddat. Hur ska annars patienten kunna berätta hur hon känner i ord för dig om inte ens du vågar ta i det? 
 
Jag minns hur G en gång sa till mig att hon var orolig för om jag skulle klara helgen utan att hamna på sjukhuset. Hon fick mig att lova att ringa psykakuten om jag mådde dåligt och att jag skulle komma tillbaka på vårt avtalade möte nästa vecka. Kanske verkar det konstigt att släppa iväg någon som man misstänker kommer skada sig, men det är viktigt att låta patienten ta ansvar för sina egna handlingar och ge utrymme att förändras. Annars kommer vi bara hindra ett existerande beteende vilket endast skjuter upp konsekvenserna utav det. Att hon litade på mig så mycket att jag fick gå där ifrån bara genom att lova detta gav mig så mycket mer än vad någon slutenvård hade kunnat just då.
 
Jag tänker att det är skönt att veta, att du som lider utav borderline har möjligheten att använda din psykolog. Att du kan slänga vilka ord som helst på denne utan att konsekvenserna blir allvarligare än nödvändigt. Du har rättigheter och en fri vilja. Ingen kommer någonsin hindra dig med våld ifrån att skada dig själv, men de har verktyg att bidra med så att du kan hindra dig själv. Du behöver inte låsas eller ljuga, det är okej att känna. <3