Nyårens eviga löften.

Så kom den sista dagen på året denna speciella dag.
(likt alla föregående år)
Folk samlas för att fira året som gått men framför allt de som komma skall.
För i framtiden spår vi lycka och önskar en bättre tid.
(men framtiden når vi aldrig)
 
För imorgon kommer du vara en bättre version av den du varit.
Du skall bli den du alltid velat vara på alla sätt och vis!
(för det du är idag duger inte alls)
Du lovar att äta bättre, träna mer och säger att det är för att du ska må bra.
För imorgon är dagen då du tar tag i ditt liv!
(alla vet ju att smalt är fint och gör en lycklig)
Och visst sa du det förra nyårsafton med, men det gilts inte nu.
Det hör till det förgångna och framtiden är din.
(precis som förra året)
 
Det är dags att passa på, äta gott och dricka skumpa.
För imorgon är det nya tag och socker och kolhydrater slängs i soporna
till förmån av grönsaker och protein.
(att hjärnan kräver kolhydrater spelar ingen roll)
Men ikväll får du unna dig allt du imorgon kommer ta avstånd ifrån.
(för egentligen vill du inte alls, men låtsas man så går det nog)
 
Nästa år kommer bli det bästa året någonsin!
(hur det nu kan bli det genom att börja med att ställa krav på dig själv?)
 
Kategori:

Min första egna artikel.


Då jag har fått många förfrågningar om vart man kan läsa artikeln jag skrivit har jag valt att dela med mig av den här. 

 

Vad fick dig att sluta skada dig själv?

”Vad var det som gjorde att du slutade skada dig själv?”. Det är en fråga jag fått många gånger. Men ändå är den alltid lika svår att svara på. För det finns inget konkret, bara diffusa ledtrådar om hur jag tog mig ur det jag bara kan benämna som ett rent helvete. Så till alla er som letar efter en lösning och ett svar som visar vägen kan jag dess värre inte leva upp till era förväntningar. Men det innebär inte att jag inte har en förklaring till varför jag sitter här idag. Min förhoppning är att den kan sprida hopp och fungera som en vägledning för de som är självdestruktiva idag och för deras anhöriga.

För mig var vägen ifrån mitt självskadebeteende lång och i perioder har jag fallit tillbaka, efter långa uppehåll. Men orsaken till återfall har varit olika med årens gång. Den största skillnaden har varit varför jag hållt mig ifrån självskadandet och hur eller om jag hanterat mina känslor på ett annat sätt.

En del verkar tro att det bara är att bestämma sig för att sluta skada sig själv, som en dålig vana som helt enkelt bör brytas. När jag första gången försökte sluta tänkte jag så, för jag hade alrig fått någon annan förklaring eller förståelse för varför jag självskadade. Jag klarade strax över 100 dagar innan jag drabbades av återfall till den grad att jag blev inlagd på barn- och ungdomspsykiatrins slutenvård.

Grunden till att kunna bryta ett självskadebeteende ligger i förståelsen för att det fyller en funktion. Något som behöver ersättas med andra medel och metoder. För att göra det krävs att man ransakar sig själv, de situationer och känslor som leder till självskadehandlingar.

När det är gjort börjar ett tungt arbete. För det är aldrig så lätt som att ”bara sluta”. Men det går.

För mig kom vändningen när jag fick min diagnos (emotionell instabil personlighetstörning) och insåg att känslor är vägledande och behöver upplevas, inte kvävas. Att det finns en funktion av att känna allt ifrån kärlek till rädsla och ångest på så vis att de ger oss ledtrådar om vad som är rätt och fel i livet. Men också att de kan hamna ur balans och bli missvisande om vi inte lyssnar till dem.

Med denna insikt kunde jag för första gången uppleva en stabil och realistisk framtidsvision. Först då kunde jag hitta tillbaka till saker som förgyller vardagen och börja leva igen. Med tiden har självskadebeteendet kommit att blekna bort i skenet av det liv jag idag lever, inte bara överlever.

 

Tips och råd:

1.     Förstå vad självskadebeteende fyller för funktion för dig.

2.     Ta reda på vad som utlöser självskadandet.

3.     Fin ett annat sätt att hantera det på.

4.     Hitta något som ger livet en mening. Tex: ridning, fotografering, resa, astronimi etc.,

 

Johanna von Schedvin
 
 

 

Liknande inlägg

Don't pull the trigger!

Jag har insett svårigheten i att uttrycka sig korrekt. Jag som ändå har något av en poetisk och målande ådra, ett behov av att formulera mig på ett visst sätt. I helgen fick jag många tankeställningar angående detta. Lite av ett "Aha-!" moment. För jag har inte tänkt så tidigare. Inte tänkt att det faktiskt spelar stor roll huruvida man förmedlar ett sätt att skada sig själv på eller du enbart definierar det som "en självskada". Jag har många gånger etsat ned målande bilder av olika situationer på papper för att förmedla, eller kanske mer ventilera, det som hänt. Utan att ens reflektera på att mottagaren utsätts för triggande material. Det sista jag vill är ju att leda in någon annan i mitt öde. Att plantera små frön till ett framtida självskadebeteende!
 
För egentligen handlar det ju inte om självskadan utan orsaken till att den uppstod. Vilket helt enkelt berör känslan i den stunden, så som om det är emotioner eller affekter som tar över så blir det ett sätt att hantera dem. 
 
Vad är då triggande material? Allt som fokuserar kring tillvägagångssätt angående en självskada; vad som används, hur det används, omfattning av skadan etc. 
 
Vilket blir så tvetydigt. För inom mig någonstans känns det fortfarande viktig att få benämna hur allvarligt det blev, för det är som ett kvitto på mitt dåliga mående. Att "så illa blev det, jag mådde verkligen dåligt." Vilket är en av myterna och fördomar kring självskadebeteende som jag också vill arbeta för att ändra på. För hur självskadan än tar sig i uttryck så är det aldrig den som skall avgöra huruvida en person mår dåligt eller inte. Och absolut inte vara avgörande för om han eller hon får vård! Det ska räcka med att man ber om hjälp, med att ett dåligt mående uttrycks. Men tyvärr så ser det inte ut så idag.
 
Idag finns det kriterier på undervikt för att får vårdas på en ätstörningsenhet. Själv ringde jag en gång i panik för att få bli inlagd på grund av, min då, mycket allvarliga bulimi. Men fick höra att jag inte kräktes tillräckligt många gånger om dagen för att bli inlagd! Hur skall detta leda till att de som lider mår bättre? Hur skall den som ber om hjälp må bättre om det som krävs är att må ännu sämre? Hur kan man känna sig sedd för den man är och respekterad för sina känslor när självskadan är det enda som värderas. Varför måste man försöka dö för att få hjälp att orka leva?
 
Med detta i bakhuvudet tänker jag att vården står för mycket av denna föreställning; att en mer omfattande självskada, lägre vikt eller mer frekventa kräkningar innebär ett allvarligare psykiskt tillstånd. För det är ändå de som sätter kriterierna för när en person har rätt att prioriteras i vårdkön. I det långa loppet leder det inte då bara till att dessa beteenden ökar? Jag har full förståelse för att det måste och faktiskt bör göras prioriteringar inom alla vårdgrupper, men kan det inte vara så att detta system är kontraproduktivt? För egentligen borde väl inte utvärderingen baseras på frågor om vikt och skador utan om psykiskt mående, suicidrisk och vilket socialt nätverk personen i fråga besitter? 
 
För i grund och botten handlar det om känslor, som styr dessa personers liv. Samtliga av dessa människor har rätt att få en vård som leder till ett minskat lidande och i slutändan att de kan leva ett liv där deras känslor istället vägleder dem.
 
Så vem du än är och vilken roll du än har, snälla, tänk efter en extra gång när du talar om självskadebeteende. För överallt finns de som har en dålig dag, genomlider ett trauma eller depression. Över allt finns de människor som är mottagliga för det fröet du förmodligen inte är medveten om att du sår.
 
Med denna insikt kommer jag att försöka vara medveten om risken av att yttra mig på ett triggande sätt. Vilket också kommer påverka min inställning och fortsatta arbete med boken. För mitt syfte och min önskan är att bryta fördomar och bidra till en förbättrad insikt om Borderline så väl som självskadebeteende och ätstörningar. Vilket i sin tur förhoppningsvis kan leda till en minskad förekomst av detta i vårt land.