Så nära... så långt bort.

Det förvirrar, så mkt. Diagnosen. Borderline. 
Att vara i ett förhållande och hamna i en dispyt, en återvändsgränd, ett hinder, en motgång, ett fånigt bråk. Kalla det vad du vill, för det spelar ingen roll. Var eviga gång ställer jag mig frågan: "Är det jag som vill detta, som känner så här? Eller är det bara min diagnos som spelar mig ett spratt? Kommer jag vakna imorgon och vilja sudda bort allt som jag sa? Det jag vill säga just nu?"
Jag känner mig så ensam nu, ensam i känslan. För jag kan inte låta den vara verklig fullt ut, inte mer än innanför revbensväggarna. Jag vågar inte släppa ut den. Jag vet att han inte förstår.
Kanske att det imorgon kännns bättre, att jag ser världen klarare och inte alls vill skrika på världen och dig som jag vill nu. Men om jag lyckas somna i natt utan att yppa en suck av det jag känner så kommer det bli fast innombords föralltid. Är det bättre?
Jag kan inte förvänta mig att du ska förstå, att du ska hantera det... men jag måste få ha mina utlopp. Jag måste få känna det som gör ont, även om det är fel... men jag vet att du inte kan....
 
 
 
... frågan är: vad gör vi nu?
 
 

Liknande inlägg

Emma:

Man kramas... Håller tätt intill utan ord, tills det inte längre spelar någon roll att det bubblar och stormar känslor innanför revbenen... Han brukar göra så med mig, J, han håller tätt intill och klappar långsamt ner taggarna, paniken eller tårarna igen, gör mig lugn. De känslor som finns kvar lika starkt dagen efter brukar jag tolka som mer äkta än de som bubblade upp och gjorde mig blind just då. Kram gumman, jag tänker på dig!

Kommentera inlägget här: