Ett steg bakåt, två steg framåt.

Det är fortfarande sommar. En härlig sommar har det varit. Ibland känns det som att livet står still över ledigheten. Men i år har det skett mycket!
 
Äntligen har jag kommit igång med boken ordentligt. Med dryga 50 skrivna sidor börjar jag dock inse att den kommer dra iväg i sidantal. Det kommer bli mycket redigeringar och omskrivningsarbete när jag skrivit allt, innan den är redo att publiceras. Lite tråkigt att inse att det kommer ta lång tid, samtidigt som den verkligen måste få ta det. Det går inte hafsa ihop en bok som ska förmedla det jag ändå vill göra. Så den får ligga och gro ett tag till.
 
Jag har också tagit beslutet att registrera mig på Psykepedia. Det är "en agentur för Sveriges ledande föreläsare inom psykisk hälsa och ohälsa." Numera finns jag som med på hemsidan som en av deras talare, med inriktning på Borderline. En alldeles fantastisk känsla! Äntligen får jag ut och föreläsa mer! Kanske kan jag göra nytta, inspirera och informera! Men också lite läskigt. Kommer någon vilja boka mig? Tänk om jag inte orkar? Tänk om min föreläsning inte håller den standard som önskas? Hur det blir återstår att se, men jag är otroligt stolt över mig själv. Kicka gärna in på min presentation.
 
Många händelser i friskhetens tecken. Men inte att glömma det svåra i all framgång. För trotts att jag känner mig starkare och "frisk" om man nu vill kalla det så. Så finns det många svårigheter kvar. Sådant som jag inte riktigt tycks ta mig igenom, eller kanske snarare falla tillbaka till om och om igen. Panikångesten finns kvar stundvis, om än inte lika ofta eller intensivt så är den ändå inte borta och självmordstankarna dyker fortfarande upp ibland. Om jag ser till helheten är de bara stoft av vad som en gång var och kanske att jag skulle kunna bortse från det, men jag vill inte. Jag vill inte trycka bort mer eller låtsas som om allt är bra när jag vet att det inte behöver vara så. 
 
Första gången jag blev inskriven i psykiatrin var jag 17 år. det är snart 8 år sedan. Förra sommaren fick jag frågan om jag ville bli utskriven och bara ha en läkarkontakt genom vårdcentralen för medicineringen. Men jag var inte redo. Det var skrämmande på något vis att inte finnas kvar i deras papper. Jag har varit utskriven en gång under åren bara för att få ett rent helvete för att få hjälp när jag behövde det igen. Jag ville inte behöva gå igenom det en gång till. Först ville jag vara säker på att jag klarar av att stå på egna ben och jag är glad att jag tänkte så. För tack vare det kunde jag be om en remiss till vuxenpsykiatrin här i Umeå för att få en ny samtalskontakt i hopp om att kunna reda ut det jag och G aldrig fick tid för. Kanske kan jag få ordning på det sista kaoset för att verkligen kunna gå vidare och känna mig stark i mig själv. 
 
Så förra veckan var jag på utvärderingssamtal hos vuxenpsyks överläkare. Vid första anblicken fick jag en klump i magen. Han var gråhårig och verkade vara långt över pensionsåldern. Min erfarenhet av äldre läkare har inte varit den bästa kan man väl säga. Minns hur jag sökte hjälp på vårdcentralen i Norrköping för min bulimi och fick svaret: "Det är väl bara sluta att spy." Utan närmare diskussion lämnade han sedan rummet. Så mina förhoppningar om att få hjälp här sjönk genast till botten. Men jag kom att bli positivt överraskad. Till min förvåning verkade han förstående och ställde flera adekvata frågor för att få en så klar bild som möjligt av mig. Efter 45 min, utan att på något vis överdriva min situation (ibland behöver man ju vara döende för att få hjälp), sa han: "Självklart ska du ha en samtalskontakt, men det blir inte för än till hösten. Jag ska se vad jag kan hitta på." Kanske var det på grund utav min diagnos som han såg i remissen, i så fall är jag tacksam att den gett mig något mer än min egen insikt. Kanske är det tack vare den som andra kan förstå och som jag kommer få mer hjälp? Jag önskar att fler inom vården kunde se den på samma sätt och inte döma personen. För jag är inte min diagnos.
 
Jag gick där ifrån med ett leende och till skillnad ifrån tidigare förstagångs möten inom psykiatrin var jag fylld med förväntan. Jag tror att det här kommer att bli bra. 
 
 
 
Du behöver inte lösa allt idag,
det räcker med ett litet steg i rätt riktning
för att vara påväg...
 
 
 

Liknande inlägg

Kommentera inlägget här: