Dissociationens skepnad.

 

"Orken har för länge sedan runnit ur min kropp och flutit ut på den kalla asfalten. Livet har blivit tomt och ödsligt sedan jag tappade bort de sista bitarna av mig själv. Vem du är har jag inget minne av. Möjligen att jag kan förnimma en glödande känsla när jag möter din blick, men den är för vag för att jag ska förstå dina tårar.

Förlorad?

Min kropp känns som seg kola, jag observerar omgivningen som om det vore en film jag sedan länge tappat handlingen på. Jag är inte med dig längre. Ljuden är dova, när de når mina öron har de fått samma sega, långsamma närvaro som jag själv. Jag vet att det hela är en illusion. Men det är som att ni är på en annan dimension och vi talar olika språk. Här behöver man inte tala. Det räcker att se och känna, tystnaden och ihålighetens sövande närvaro.

Jag vill inte tillbaka. Det gör ont att slungas in i handlingen jag inte längre förstår något utav. Jag faller hellre i en djup sömn. Tankarna är klarare här. Möjligen på grund utav deras frånvaro. Jag svävar utan samvete ifrån mig själv. Lämnar den del jag föraktar, även om det inte finns mycket kvar."

 

 
Kategori:

Liknande inlägg

Kommentera inlägget här: