Bakläxa!

Dags att ge mig själv en bakläxa! För det är inte alltid så lätt att leva som man lär. Trotts att jag vet att diagnosen inte är den jag är, blir det många gånger svårt att hålla fast i den friska delen och inte bli besviken på mig själv när känslorna rusar iväg. Det är så lätt att halka tillbaka i rollen där jag trycker ned mig själv och försöker göra mig så liten som möjligt för att inte såra någon. Istället för att ta den plats som är min. Jag behöver inte be om ursäkt för att jag känner som jag gör. Med en tidigare affektfobi ska jag vara stolt över det! Känslor kan inte vara "fel", ibland är det bara inte reglerade till situationen. Men affekten i sig har inget med instabiliteten att göra. Den hör till personen och är friskt och sunt. Det är proportionen av den som blir skev i och med bristen på affektreglering. Ett sandkorn kan tyckas stort som ett berg. 
 
Så jag får helt klart bakläxa i och med att jag tänkte att det vore bättre att trycka tillbaka känslorna eftersom jag visste att jag förstorade det hela. Istället borde jag accepterat det som var jobbigt och påminnt mig själv om att det inte är så farligt som det känns. Men också att det är okej att känna! 
 
Hög tid att påminna mig om orden från G:
"Det är okej att ha överdrivna, hemska tankar, men det är vad du gör med dem som är av betydelse." 
 
...och det är ju det vi gör som kommer avgöra hur reaktionen kommer se ut i framtiden.
 
 
 
 

Så nära... så långt bort.

Det förvirrar, så mkt. Diagnosen. Borderline. 
Att vara i ett förhållande och hamna i en dispyt, en återvändsgränd, ett hinder, en motgång, ett fånigt bråk. Kalla det vad du vill, för det spelar ingen roll. Var eviga gång ställer jag mig frågan: "Är det jag som vill detta, som känner så här? Eller är det bara min diagnos som spelar mig ett spratt? Kommer jag vakna imorgon och vilja sudda bort allt som jag sa? Det jag vill säga just nu?"
Jag känner mig så ensam nu, ensam i känslan. För jag kan inte låta den vara verklig fullt ut, inte mer än innanför revbensväggarna. Jag vågar inte släppa ut den. Jag vet att han inte förstår.
Kanske att det imorgon kännns bättre, att jag ser världen klarare och inte alls vill skrika på världen och dig som jag vill nu. Men om jag lyckas somna i natt utan att yppa en suck av det jag känner så kommer det bli fast innombords föralltid. Är det bättre?
Jag kan inte förvänta mig att du ska förstå, att du ska hantera det... men jag måste få ha mina utlopp. Jag måste få känna det som gör ont, även om det är fel... men jag vet att du inte kan....
 
 
 
... frågan är: vad gör vi nu?
 
 

Liknande inlägg

Hysteri och besatthet.

Risken för samsjuklighet för de som är drabbade av borderline är stor. Framför allt gällande beroenden som spelmissbruk, alkoholism, narkotikamissbruk men också ätstörningar. Det är ytterst sällan jag har träffat någon självskadare (utan att påstå att alla självskadare har borderline) som inte har fler symptom och då ofta i form utav alkoholmissbruk eller ätstörning. Vissa gånger både och. Det här med ”lagom” blir svårt att leva efter när världen tycks svart eller vit och känslor pendlar mellan topp och botten om vart annat. Bristen av impulskontroll i dessa lägen kan många gånger bli förödande och utvecklas till livslånga problem.
 
Själv utvecklade jag en ätstörningsproblematik ca 1,5 år efter att jag skadade mig för första gången. I ett försök att kontrollera mitt liv och mina känslor pressade jag mina motions- och matvanor till max och kunde finna ett lugn i att jag tog mig närmare målet var dag. Jag hade kontroll, målet var att vågen skulle visa mindre, nedåt utan stopp. Men den kontroll jag trodde mig ha visade sig senare kontrollera mig och jag blev stående med både självskadebeteende, självsvält och kräkningar för att kunna hantera livet.
 
Varför blir det såhär? Varför har vi som drabbats av Borderline större risk för att utveckla dessa destruktiva beteenden, och vad kan vi göra åt det?
 
För att göra något komplext, förståeligt skulle man kunna säga att de främsta orsakerna är: känslokaoset, den bristande impulskontroll och den återkommande ångesten som många gånger lockar till att självmedicinera med exempelvis alkohol. Men också den extrema viljan och självdisciplinen där emellan! Trotts att jag många gånger har tappat kontrollen och skitit i konsekvenser som följer mitt självskadebeteende, har det mellan kräkningarna och skärande funnits perioder då jag varit skarp, klarsynt och disciplinerad. Det krävs mycket för att orka med en universitetsutbildning samtidigt som du hetsäter upp det lilla studiebidraget du har, för att bara tömmas i toaletten. Ja det låter dumt men det krävs en himla massa jävla anamma för att träna 2 timmar om dagen och äta minimalt för att nå ett mål man tror gör en lycklig. Dessa egenskaper och svängningar i stämningsläget gör att det är som upplagt för att fastna i något form av beroende eller ätstörning. Och när man väl har fallit dit är det sjukt svårt att ta sig där ifrån igen.
 
Hos mig har det alltid funnits en stark vilja av att passa in och bli av med de ensamhetskänslor som plågat mig sedan jag var liten. I det samhället vi lever idag finns det tydliga ideal för att nå status, lycka, framgång och popularitet. Det viktigaste är att du är snygg och rik, med andra ord bli smal och få bra betyg! Kanske är det därför som det blev en sådan viktig del i mitt liv. När jag hittade träningen och självsvälten kunde jag för första gången känna mig stolt över mig själv inför andra. Endel såg upp till mig och tyckte jag var duktig som tränade så ofta… tills det gick överstyr. Men det förstod jag alldeles för sent.
 
Tyvärr är det ett större problem än de flesta vill erkänna, denna idealhysterin och besattheten av att bli den ”perfekta människan”. Det drabbar oss alla var dag i media runtomkring oss. Inte minst på facebook där alla ska lägga upp bilder på sina nyttiga maträtter och skriva hur mycket de tränat (även jag!). För att alla ska veta hur bra de är? För att få bekräftelse på att de duger i denna värld? För att inte tala om alla bilder med peppande texter som sprids. Allt för att du ska äta så lite som möjligt och träna så mycket det går? Visserligen finns det en gnutta sundhet i det hela, att träna, leva hälsosamt och peppa varandra men till och med det verkar gått över styr. För hur många gånger har man inte läst att någon varit och tränat när man själv inte orkat och fått dåligt samvete? Varför lyssnar vi inte längre på oss själva, på våra egna kroppar och förvaltar våra egna liv som vi själva vill ha de? Istället för att passa in i en mall vi ändå inte tycker något vidare bra om?
 
För er som lider av Borderline vill jag betona viken av kost och hälsa, på ett sunt och måttligt sätt. För mat, motion och sömn är A och O för ditt mående oavsett diagnos eller problematik. Vill du må bättre så börja där. Använd din jävla anamma som jag vet att du har och gör något produktivt utav det! Har du ångest så ut och spring! Blir det en mil så är det okej, men ät då där efter. Jag lovar att din sömn kommer bli bättre! Självklart finns det inga mirakelmetoder men det kan göra att känslostormarna blir något mindre, kanske till den grad att de blir hanterbara så du kan stå ut utan att skada dig. Tillsammans med en vettig medicinering kan det bli vägen mot stabilitet så att du kan börja jobba med dina känslor och lära dig att hantera dem för att sedan få det vi alla vill ha: ett normalt liv.