Nostalgi.

Minnen och nostalgi, känslor som berusar och får mig att längta, tillbaka till en annan tid och plats. Men nostalgin är ofta inte mer än fragment av en helhet. Den speglar bara det vi vill minas sällan verkligheten... att längta tillbaka eller längta efter något nytt? Att inte våga släppa taget om det som varit och de band man en gång knutit, även om de för länge sedan slets itu. Är det en nostalgi och ett minne som jag åtrår eller är det en framtid jag vill bygga?
 
Länge skrämde tanken mig, om att du bara var fragment av det vi en gång hade. Att vägen vi kan gå tillsammans alltid har samma slut och att jag egentligen bara vill ha det vi förlorade. Så jag tog ett steg tillbaka och byggde upp min mur, stadigt, runt omkring mig. För denna gång tänkte jag inte slås till marken eller bli lämnad ensam med min ångest. Kanske var det inte så länge sedan vi delade samma vardag, men tro mig när jag säger att jag inte är den samma. För jag är mig själv nu, och jag har huvudrollen i mitt liv. Du finns i mitt liv för att jag vill ha dig här... med de orden insåg jag att inga murar behövs. Om den dagen då vi inte kan gå samma väg kommer, må så va. Men en relation måste vara ömsesidig, annars är det ändå inget att att hålla fast vid. Men framtiden kan vi aldrig förutspå. Den slår alltid lika oväntat hur förbered man än tycks vara.
 
G sa ibland: "Nostalgi är som att rota i soporna och återanvända något man redan har slängt."
 
Kloka ord, som tåls att tänka på både en eller två gånger. Och det har jag gjort, jag har vänt och vridit på mina känslor för att inte missa något. För att inte behöva stå där ensam och trasig på grund utav att jag inte kunde förstå mig själv, som så många gånger förr. Jag har funderat och vägt fördelar mot nackdelar. Längtande försvunnit in i känslorna, suktat och saknat föra att sedan tryckt bort dem för att se dem på avstånd och försöka förstå. Så att mitt val förblir samma oavsett framtid. Så att jag inte ändrar mig. För visst kan man falla utan att ångra sig. Om man är säker på varför man väljer det man gör. Eller kanske än viktigare, om man vet att man väljer. För allting här i livet handlar om val och bortval, som ingen annan än du själv tar.
 
De må vara dumdristigt, oförståeligt och korkat i andras ögon. Men om det är rätt för mig här och nu, på riktigt, inte utav impuls, vad spelar deras tankar och åsikter då för roll? Om jag imorgon kan förlora och falla till marken men ändå le, för det var värt det. För jag valde det jag ville ha, inte det jag borde välja. 
 
Jag vet skillnaden nu. På nostalgins lyckliga men flyktiga framtid och stundens verklighet. Jag vill inte gå bakåt, nej. Jag vill gå framåt. Med dig.
 
 


Det är alltid svårt för personer med borderlineproblematik att veta om en känsla är äkta. Visserligen är väl en känsla alltid vad den är, men huruvida den leder dig rätt på sikt. Jag har fortfarande svårt att tro på mig själv och vad jag känner, för jag vet att mina känslor är impulsiva och stormiga. De är som en tonåring utan en tanke på konsekvenser, de lever bara för stunden. Många gånger förstör de mest, leder mig vilse... ...det är då man måste vara starka. Våga stanna upp och se helheten inte bara situationen i stunden. Om du lyckas göra detta kommer du också kunna välja rätt, och på så vis stå fast vid ditt beslut.

 
 

Liknande inlägg

Kommentera inlägget här: