Utan att skära

Det är så lätt för er att vända ryggen till och vänta tills det är över. För det försvinner tids nog. Men i den stunden när andetagen inte räcker till och mina känslor krockar i varandra, så att jag inte får fatt i en enda. Då är det svårt att tro att det blir bättre. Svårt att sträcka efter någons hand, för i mina ögon finns det ingen jag håller av eller litar på. Och jag känner mig som en liten flicka, så skör och utsatt, alldeles ensam i ett brinnande helvete.

 

Vetskapen om att det blir bättre tröstar inte när det gör så olidligt ont att falla. För ju bättre det blir, ju högre man klättrar, desto längre är det till botten. Men jag vet att de inte förstår. Hur ska de som inte upplevt vändningarna förstå hur man kan tappa allt på två sekunder. Många kan nog förstå sig på tanken men inte känslan, tomheten som äter upp mig när ångesten river inanför bröstet, försöker riva sig ut. Hur lär man sig då att leva med det, att hantera det? Hur klarar man av att resa sig upp åter igen... utan att skada sig? För inte så länge sedan var det för mig en gåta. Idag vet jag att det går. Jag vet att det som upplevs som ett själsligt mord inte kommer att ta död på mig. 

Vad som hjälpt mig mycket i dessa stunder är något min psykolog (vi kallar henne G) sa till mig. 

Det är helt okej att känna, det är okej att tänka på att skada sig själv. Till och med att vilja dö. Tanken i sig kan vara läkande... Att blockera känslor, är däremot farligt. Det är inte vad du tänker och känner som definerar dig, det är vad du gör med dem. Och det är viktigt att känna, även när det gör ont.

 

Däremot önskar jag att känlorna inte var så starka eller så plötsliga. Men sakta men säkert lär man känna sig själv och hitta ännu oupptäckta vägar genom livet. För jag är ändå kvar, trotts all smärta finns det en övervägande skönhet i livet som jag vill ha mer utav. 

Kategori: Självskadebeteende Taggar: känslor, psykolog, självbild, självskadebeteende, ångest;

Liknande inlägg

H:

<3

Kommentera inlägget här: