Varför skriver jag om detta?

Endel kanske undrar varför jag överhuvud taget skriver denna blogg. Vilket är en väl befogad fråga. I första anblicken tycks den kanske inte vara mer än en "jag mår dåligt"-blogg med "tyck synd om mig"-känsla.Och det är helt okej, det är valfritt att läsa och öppet att tycka och tänka vad man vill om den. Men jag vill att ni ska veta varför jag skriver det jag gör.
 
För mindre än ett år sedan fick jag diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning, tidigare benämnt borderline. Diagnostiseringen vad själv vald och väckte många olika känslor inom mig. Det fanns en lättnad över att få det på papper och finna ord för det jag så länge plågats utav. Men också en ilska och uppgivenhet, för de har ju rätt, jag är inte normal. Men vad är normalt? För mig innebar denna, egentligen obetydliga, lilla benämning, en början till min sjukdomsinsikt och vägen mot en förståelse som kommit att göra mig friskare. Idag uppfyller jag inte på när alla kriterier för diagnosen som jag gjorde då, och NEJ en diagnos är inte huggen i sten, den kan skrivas av. Man kan bli frisk även på pappret. 
 
Men när jag började leta efter information om problematiken och andra i samma situation fann jag bara bloggar om hur elendigt det kan vara. Forum där pojk- och flickvänner bad om råd och hjälp. Jag vet inte hur många artiklar och inlägg jag kommit över där vi ses som hopplösa och manipulativa som man borde hålla sig långt borta ifrån. Men jag tror att jag pratar för de flesta som känner mig när jag säger att de inte alls känner igen mig i de där artiklarna. Men jag känner igen vart enda ord. Det som skiljer mig ifrån "mängden" är att jag är introvert, jag vänder känslor emot mig själv och håller mycket inom mig. Men jag lovar, det är lika stormigt och smärtsamt för det.
 
Det jag vill komma till är att det inte finns mycket skrivet om Borderline utifrån ett positivt perspektiv, där man ser friskfaktorer och inte bara riskfaktorer. Där invividen får synas mer än sjukdomen och där den friska delen får vinna. Det finns sätt att leva med det, men också att ta sig igenom och vidare mot ett normalare liv, om vi nu kan kalla det så.
 
Jag vill att denna blogg ska ge omgivningen större förståelse av problematiken och smärtan det innebär att lida utav en personlighetsstörning. Men framför allt ge dem som står mitt i det ett hopp och en hjälpande hand på vägen.
Kategori: Diagnos Taggar: borderline, diagnos, friskfaktorer, fördommar, kriterier, känslor, problematik, relation, riskfaktorer, självhjälp;

Utan att skära

Det är så lätt för er att vända ryggen till och vänta tills det är över. För det försvinner tids nog. Men i den stunden när andetagen inte räcker till och mina känslor krockar i varandra, så att jag inte får fatt i en enda. Då är det svårt att tro att det blir bättre. Svårt att sträcka efter någons hand, för i mina ögon finns det ingen jag håller av eller litar på. Och jag känner mig som en liten flicka, så skör och utsatt, alldeles ensam i ett brinnande helvete.

 

Vetskapen om att det blir bättre tröstar inte när det gör så olidligt ont att falla. För ju bättre det blir, ju högre man klättrar, desto längre är det till botten. Men jag vet att de inte förstår. Hur ska de som inte upplevt vändningarna förstå hur man kan tappa allt på två sekunder. Många kan nog förstå sig på tanken men inte känslan, tomheten som äter upp mig när ångesten river inanför bröstet, försöker riva sig ut. Hur lär man sig då att leva med det, att hantera det? Hur klarar man av att resa sig upp åter igen... utan att skada sig? För inte så länge sedan var det för mig en gåta. Idag vet jag att det går. Jag vet att det som upplevs som ett själsligt mord inte kommer att ta död på mig. 

Vad som hjälpt mig mycket i dessa stunder är något min psykolog (vi kallar henne G) sa till mig. 

Det är helt okej att känna, det är okej att tänka på att skada sig själv. Till och med att vilja dö. Tanken i sig kan vara läkande... Att blockera känslor, är däremot farligt. Det är inte vad du tänker och känner som definerar dig, det är vad du gör med dem. Och det är viktigt att känna, även när det gör ont.

 

Däremot önskar jag att känlorna inte var så starka eller så plötsliga. Men sakta men säkert lär man känna sig själv och hitta ännu oupptäckta vägar genom livet. För jag är ändå kvar, trotts all smärta finns det en övervägande skönhet i livet som jag vill ha mer utav. 

Kategori: Självskadebeteende Taggar: känslor, psykolog, självbild, självskadebeteende, ångest;

Liknande inlägg