Tankefällor?

Ibland är det svårt att hålla skillnad på rätt och fel, sant och falsk. Alla har vi stunder då vi tvekar på val och bortval. Skillnaden för mig är att jag ibland inte vet om det jag känner i stunden är sant, eller om jag kommer ändra mig i nästa och det gör mig fruktansvärt osäker när det gäller skarpa val. Det kan säkerligen vara frustrerande att det tar tid innan jag kan ta ett beslut, men jag söker egentligen bara innerligt efter rätt lösning. För jag hatar de gånger då jag i efterhand inser att jag har valt fel, pga. att jag inte kunde reda ut mina känslor. Att jag inte alltid kan lita på mig själv har jag lärt mig genom åren. Men jag vet om det och tar det i beräkning när jag står inför viktiga val, dock garanterar det inte att jag vet när jag känner rätt. Om jag inte kan lita på mig själv hur ska jag då någon annan göra det? Samtidigt, älskar man någon så älskar man hela personen…?

 Jag kanske inte har tillräckligt med distans till det hela, och jag medger att det är svårt för mig, men är jag verkligen så dålig på att hantera och respektera andras känslor, som någon en gång sa till mig? För jag vill se mig som en omtänksam och sympatisk person, men kanske är det inte så jag uppfattas? Det är inte alltid lätt att tro på sig själv när man får hårda ord slängda i ansiktet. Jag minns ett bråk med en tidigare partner, där han sa rent ut till mig att jag hade fel, att jag är fel och tänker fel, för det finns ju på papper. Jag hade ju en diagnos, inte han. Och jag kan inte mer än att börja tro på orden när de slängs sådär rakt ut, från någon man håller av. Inte är det så konstigt att jag börjar tro att du har det bättre utan mig när jag inte har svar på dina frågor. För jag kan inte göra det som hänt ogjort.

Jag vill hålla fast i mig själv och tro på att jag har rätt i att tänka på mig, rätt att känna och att ställa krav på hur jag blir bemött. Men det är så lätt att falla tillbaka in i negativiteten, där jag inte har rätt till något alls. Där jag borde vara tacksam för det lilla och egentligen ta mig så långt ifrån dig som det går, för jag förstör dig. Älskar jag dig så borde jag gå, nu på en gång. Men jag kämpar emot tankarna som ettrigt tränger sig på, andas djupt och söker inåt efter vad, jag vill. För det är vad som räknas? Det svåra är att jag vet, att ibland tror jag att jag inte vill ha dig, som ett sätt att lura mig själv ifrån dig. Det är svårt att förklara, men för att göra det enkelt: det är lättare att hålla sig ifrån choklad om man säger till andra och intalar sig själv att det inte är bra för dig, att du är allergisk. Så jag tvekar, jag tvivlar på vad jag känner för dig, för oss, för allt… är borderline för mycket att lägga på någon? (för kanske är jag min diagnos som han sa) Kanske borde jag inte utsätta någon för en relation med mig? Nog må jag vara introvert och inte utåtagerande, men samtidigt så är det svårare att förstå det man inte kan se. Hur ska du kunna veta när det stormar och jag tappar mig själv, och är det verkligen okej att be dig plocka upp delarna var gång jag går i tusen bitar. Att jag om och om måste göra det, det är en sak, för jag har inget val.

Du har ett val, och jag är kanske inte ditt?

Kategori: Diagnos, Relationer; Taggar: borderline, diagnos, kärlek, tankefällor, älska, ångest;

Liknande inlägg

Kommentera inlägget här: