Seperationsångest

Tanken är inte att det ska vara allt för personliga inlägg här, men det säger sig självt att det är svårt att komma ifrån. En diagnos är ändå rätt personlig och faktum är att den ter sig olika för alla även om den är den samma.
 
En sak som är ett stort problem för personer med Borderline är problematiken kring relationer och då primärt kärleksrelationer. Innan min diagnos förstod jag inte varför det alltid slutade i kaos för mig. Hur mycket kärlek och välvilja det än fanns blev det alltid fel och slutade med ångest, i den mängd att jag önskade att få dö. För inget kan få mig att tappa mig själv så fort och hårt som felsteg i relationer.
 
Ett av diagnoskriterierna lyder:
- gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer
 
Vidare upplever personer med Borderline seperationsångest kraftigare än den "normala" människan. Man brukar säga att man kan ta en vanlig, relativ svår och jobbig seperationsångest och multiplicera den med tio, så börjar man komma i närheten av vad vi, jag, upplever vid en seperation. Denna insikt är ytterliggare något som fått mig att i må bättre, för det faktum att det inte är normalt att må så dåligt i de situationerna ger mig hopp. Det behöver inte vara såhär jobbigt. Vi kan faktiskt lära oss att avdramatisera dessa situationer och få kontroll över våra känslor, men vägen dit är lång, min har bara börjat.
 
Just nu befinner jag mig i en prövning. Som jag inte vet hur den kommer sluta. Jag känner mig dock betydligt mer balanserad än tidigare i liknande situationer. Jag känner att jag ändå har lite kontroll över situationen, ångesten smyger i stället för att hoppa på mig, så jag hinner förbereda mig. 
 
Som ni kanske förstår så har jag nyligen separerat med min pojkvän. Vi har försökt flera gånger de senaste 5 åren. Saken är den att vi älskar varandra och känner varandra så väl att det alltid känns som hemma när vi omfamnar varann. Han har funnits där genom all misär genom åren och han är min bästa vän. Problemet är den att vi verkar vara för olika när det gäller värderingar och framtida mål. Jag har länge trott att det har varit en depression som tyngt honom, men efter denna sommaren så blir jag osäker. Det kan ju faktiskt vara så att han bara inte behöver mer för att känna sig tillfreds med livet. Jag där emot strävar alltid framåt och efter mer. Där glider vi ifrån varandra. Men det i sig hade väl inte varit hela världen, det som blir avgörande för mig är att han har svårt, eller som han uttrycker det: vill inte prata om känslor. Efter mina år i terapi har jag lärt mig att jag måste prata om vad jag känner för att hantera det. Om han inte kan eller vill det så krockar vi. Vilket resulterar i att samtliga diskussioner vi hamnar i blir till krig där någon måste vinna, det kan aldrig bara bli en diskussion eller dialog, där det finns stöttning och förståelse. För vi är för olika, och det är okej.
 
Men när han inte är här är det som att jag saknar en del av mig. Att jag älskar honom rår ingen tvekan på. Men vi kan inte leva tillsammans på det viset. Jag kan inte leva med någon när det samtidigt känns som att jag är ensam mot allt.
 
Seperationsångesten får mig att trilla ihop på köksgolvet och gråta tills det inte finns några tårar kvar, helst av allt vill jag springa tillbaka och be om förlåtelse, för i den stunden gör jag vad som helst för resten av mitt liv, bara du inte lämnar mig. Och gamla minnen trycker på, minnen om trasdocka och otillräcklighet. Men jag försöker tänka mig tillbaka till rummet med G. In i mentaliseringens land där jag förstår hur du tänker. Och jag vill inte såra dig. Du mår inte heller bra som det är.
 
Men vad jag önskar att du kunde älska dig själv och finna lycka. Att jag inte var så förtvivlat osäker på vad som är Borderline och jag. Att få vara säker så att du kunde känna dig trygg. 
 
För du är den finaste och vackraste människan jag någonsin fått äran att lära känna... <3
Kategori: Diagnos, Relationer; Taggar: diagnos, kriterier, känslor, kärlek, seperation, seperationsångest, älska, ångest;

Liknande inlägg

H:

du är underbar <3

En random läsare:

Du skriver otroligt bra måste jag säga! Av en slump sökte jag just på "borderline.blogg.se" och fick en träff! Blev riktigt nöjd med min spontana sökning! :)

Svar: Tack så mycket! Och roligt att du hittade hit av en slump. Hoppas den kan vara till hjälp för dig oavsett anledning till varför du hamnade här. Ta hand om dig / J
Thimotej

Kommentera inlägget här: