Perspektiv

Under alla år så har skrivandet varit en ventil för mig. När känslorna varit för mycket, när ångesten hoppat på mig, så har jag skrivit för att försöka få ut allt. Ibland går jag tillbaka och läser gamla dagboksinlägg... förut läste jag och kunde flytta mig tillbaka till den sekunden och återuppleva det, som en sorts bearbetning. Att få tänka och må dåligt över det under kontrollerade former. Men jag märker en tydlig förändring under de senaste månaderna. Idag när jag läser så blir jag tårögd, för jag vill så gärna hjäla till, för jag vet att det jag inte hade behövt må som jag gjorde. Jag vet att det finns  många som mår så idag, och jag vill hjälpa. Att vara lokalrepresentant i Shedo är något som ger mig den möjligheten. Jag vuille skriva mer om detta, men insåg att jag redan gjort den en gång i våras, då skrev jag det här:
 
 
Det gör mig så arg. Alla blodröda nätter i rakbladets famn, alla kvällar jag dränkt med alkohol. Dagar av hetsande och kräkningar och de då jag har tränat tills det bara är blodsmak kvar.  Allt för att springa ifrån det som varit, ifrån minnen och ångesten som flåsar mig i nacken.

Jag blir så arg när jag tänker på vad jag gjort mot mig själv, på hur mycket stryk min kropp har fått utstå. Hur många gånger har jag inte vaknat mitt i natten av bröstsmärtor för att mitt hjärta inte orkar. Sprungit tills jag nästan stupat eller trillat omkull för att min syn varit så dimmig och balansen inte närvarande. Hur många gånger har jag gråtit när jag särat på benen för att få försvinna ifrån min kropp för en stund? Ta mig, ta hela mig och lämna inget kvar, för jag vill inte, jag orkar inte mer.

Jag önskar, å vad jag önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och förklara och trösta. Berätta för Johanna 5, 10 och 15 år. Att det inte var hennes fel. Att det är okej att må dåligt, att vi alla känner ångest och att ingen är perfekt. Att det är starkt att erkänna sina svagheter och att be om hjälp. Att världens eländen inte är hennes börda att bära, att den kan vara vacker, o så vacker. Jag önskar att jag fick förklara för henne att det viktigaste är att hon är lycklig och tar hand om sig själv, inte alla andra och hela världen. Att hon inte behöver lägga skulden för andras smärtor på sig själv, att det aldrig var hennes fel… att hon inte kunde rädda Simon från snaran han själv hängde sig i.

Jag blir arg, för att jag har känt mig tvungen att hela tiden fly, för att jag aldrig fått älska mig själv. För att jag bara målat över min spegelbild, som inte är perfekt, men ändå kan vara vacker. För att jag kladdat och kladdat och hatat och hatat och aldrig varit nöjd… för att vår värld gör detta mot så många hela tiden. Våldtar barn och slänger dem i dikena innan de ens fått en chans.

Jag blir arg för jag vet att endel ser mig, analyserar och tror. Arg för de verkar så säkra på att det dom ser och tycks veta om mig är sanningen. När de egentligen bara ser fragment utav en helhet större än de kan tänka sig. Arg för att jag ibland aldrig får en chans att bevisa att jag inte alls gömmer rakblad under kudden och skriver texter till döden (längre). För att de inte vet vad det innebär men dömer ändå. För ibland tycks vara så svårt att bli sedd för den jag är.

För jag är stark.

 

 

 

 

Kategori: Självskadebeteende Taggar: erfarenheter, sexualitet, självbild, självhjälp, självskadebeteende;

Liknande inlägg

Kommentera inlägget här: