Frågor och svar.

Jag vill gärna ha kommentarer och svarar gärna på dem. Allt från frågor och åsikter till kritik och komplimanger. Jag vill inte bara skriva om Borderline. Jag vill lyfta diagnosen, slå hål på fördomar och sprida kunskap. Därför ämnar jag att svara på de kommentarer jag får. Så skriv gärna!

 

Jag fick en kommentar på senaste inlägget ifrån en nära vän som löd:

Åh, vad gärna jag hade velat lyssna på din föreläsning!!! Kan tänka mig att åhörarna blev MYCKET berörda. Jag hoppas att jag får möjlighet att läsa din bok i alla fall, när den är klar. Du låter så oerhört stark nu, är du det? Är all ångest borta? Skär du dig inte längre, inte ens ibland? Hur är ditt förhållande till mat och träning idag? (Det är helt ok om du inte vill svara här på bloggen!) Det märks en otrolig skillnad på dig nu, du är målmedveten, fokuserad och har ett helt nytt driv, och det är helt fantastiskt och inspirerande att se - det ger hopp :) Kram!

 

Jag hoppas att få möjlighet att föreläsa för "öppen publik" där vem som helst kan delta. Men det kan säkerligen dröja lite. Först kommer jag att inrikta mig på psykiatrin och närliggande områden. Boken är för närvarandet vilande, då jag har mycket med skola och arbetet med SHEDO. Tanken är att fortsätta, och hinna i alla fall halvvägs, under slutet av november och december. Då jag inte pluggar. Boken är något jag själv ser blir verklig inom ett år. Men det kanske är lite överambitiöst. Oavsett (självklart!) kommer du få läsa den. Jag skriver inget som jag inte står för och kommer censurera de delar jag inte vill dela med mig utav. Tanken är att alla ska kunna läsa den oavsett relation till mig. 

Om jag mår dåligt idag... jag kan faktiskt med stolthet säga att jag inte haft en riktig "dipp" på över 3 månader. Jag känner mig stabilare i mig själv och tar bakslag på ett helt annat sätt idag än tidigare. När det gäller mitt självskadebeteende så är jag inte där att de är helt i mitt förflutna, inte än. Men det var länge sedan sist och det är inget jag tänker på som första utväg. Men det har varit en del av mig väldigt länge och kommer nog att finnas med i tankarna långt framöver. Dock främst som tankar och som sagt tidigare så är det "sunt" att tillåta sig själv att tänka på det utan att hata sig själv. För jag agerar inte efter tankarna. Men jag tänker inte lova eller säga att det inte kommer hända igen. Framtiden är oförutsägbar men jag har förutsättningarna och redskapen för att hantera det på ett annat sätt idag än tidigare.

Mitt förhållande till mat och träning finns också med, men mer i från perspektivet att jag tycker kost och träning är viktigt och intressant. Och för att jag vet hur mycket det påverkar mitt psykiska mående. Jag kan idag äta det jag vill utan att räkna kalorier och få ångest. Vissa dagar kommer tankarna på "omstart" och viktnedgång med hjälp av träning och minimiintag av kalorier, samt otillåtna hjälpmedel. Men så tänker jag tillbaka på hur jag egentligen mådde då. Jag mådde sämre när jag vägde 10 kg mindre än jag gör nu! Att se bra ut är viktigt för mig, på så vis att om jag trivs i min kropp mår jag bra. I slutändan är det dem som har en lysande personlighet som är vackrast, inte de med perfekt kropp. Vi är alla olika och att acceptera den vi är utan och innan är vad som speglar skönhet bäst. 

 

Jag hoppas att du fick svar på dina frågor. Om inte skriv igen! Ett stort tack för att du läser, men också för att du ser styrkan jag hittat och vill dela med mig utav. 

 

 

Inget är omöjligt, bara olika svårt.

Liknande inlägg

Camilla:

Tack för att du ville svara, och så här öppet. Jag är absolut nöjd :) Det krävs styrka för att våga blotta sig och berätta om hur man har eller har haft det - du är fantastisk och jag är så otroligt glad och stolt över att ha fått lära känna dig och ha dig i mitt liv! Och det på ett djupare plan än det rent artiga och ytliga som inte betyder ett skvatt. Det har berikat mig att få ta del av ditt liv, det har gjort att jag själv så smått har börjat öppna mig och faktiskt nu kan prata och berätta om mitt liv för dem som är intresserade. Det är den som vågar göra det fullt ut som är den starkaste av oss alla. Jag har barndomsvänner som jag vet har varit med om svåra och skrämmande upplevelser under sin uppväxt och tonårstid, men som än idag gör allt för att låtsas som om allt är bra. Jag vet inte hur jag skall bemöta sådant, då drar jag mig undan istället. Att våga visa att man har rädslor (som vi ju alla faktiskt har) är ju det finaste man kan ge till en vän. Att visa sig svag är starkt, modigt och något som verkligen inte alla vågar. Jag har kommit en liten bit på väg, men är inte ens i närheten av dig :) Nu har ju inte du och jag samma slags diagnos eller problematik, men jag skulle verkligen vilja vara lika grym som dig! Kram!

Kommentera inlägget här: