Att be om hjälp

När jag hade min föreläsning i veckan slog det mig hur otroligt svårt det var för mig att över huvudtaget antyda att jag behövde hjälp. Att överhuvudtaget ta plats var så skrämmande att jag hellre skadade mig själv tio tusen gånger än att ta den platsen jag faktiskt förtjänade (som många också säkert hade velat ge mig).  Under föreläsningen kom jag om och om igen in på att "jag ville inte vara i vägen" "jag förstörde bara" "jag kände mig svagare än alla andra". Jag minns hur jag hela tiden såg ner på mig själv för att jag inte klarade av det andra människor gjorde. Vilket, med facit i hand, inte är så konstigt. 16 år med ett flertal motgångar, krissituationer och ett ansvar som ingen borde behöva ta på sig, tillsammans med den diagnosen jag faktiskt hade redan då, var det inte så konstigt. För i mig stormade, redan väldigt starka, känslor än starkare än hos den "normala" tonåringen. Egentligen behövde jag ju all hjälp jag kunde få, men utan insikt eller förståelse i att jag hade det svårare än många andra såg jag mig istället som svagare. Det var så självhatet började växa och den onda cirkel som kom att omsluta mig så länge blev större och större.
 
Idag förstår jag styrkan i att be om hjälp. Men också att jag varit stark som kunnat ta mig där ifrån när cirkeln blivit så stor som den gjorde. Den knuffade alla mina nära och kära och det vackra i värden så långt bort att det enda som existerade var att överleva i mörkret som omslöt mig. Förra helgen lyssnade jag på Sofia Åkerman när hon föreläste om Självskadebeteende. Hon sa något som kändes så sant, även om det kanske inte är det: Att ta sig ifrån ett redan långt gånget självskadebeteende eller ätstörning kräver 10 gånger så mycket än vad en "normal" person behöver tillföra för att ta sig där ifrån. Att vara skör, känslig eller att ha en psykisk sårbarhet innebär också en otrolig styrka och drivkraft, om vi lär oss att använda den rätt. Många framgångsrika personligheter i historian har också haft någon form utav psykisk sårbarhet. Många menar att Marilyn Monroe uppfyllde alla kriterier för Borderline, trots att hon aldrig blev diagnostiserad. (kanske inte det bästa exemplet, men jag gillar det, hennes utstrålning och entusiasm förklarar mycket)
 
Jag menar inte att det ska ses som något att sträva efter, det jag vill peka på är att alla nackdelar har sina fördelar. Och jag väljer att aktivt se det jag har, inte det som fattas mig. Jag väljer att inse mina svagheter så jag kan ta tillvara på mina styrkor. Som "normal" med ett starkt och "friskt" psyke behöver man inte aktivt välja för att klara av vardagen. Men för oss finns risken att tappa allt, om vi inte gör det.
 
Exempelvis har Borderline en hög samsjuklighet till beroendediagnoser. Som narkoman eller alkoholist med en Borderline störning är risken för att dö i självmord 60% till skillnad från "bara" 10-20% utan ett missbruk. Det är skrämmande höga siffror. Men jag förstår det fullt ut, från mitt perspektiv är det relativt goda odds, om jag jämför med hur fruktansvärd det kan kännas ibland.
 
Men som sagt, alla är olika. Precis som att alla inte är estetiska eller matematiker så är vi alla olika på känsloplanet med. Men det är upp till var och en att göra vad vi vill med det. Jag ser det som en utmaning. Jag har varit nere i mörkret, jag har insett hur jag fungerar och att jag får leva med det här. Men det är just det, det går att leva med det, det går att vända det till det positiva.
 
Det svarta kan bli vitt. Vad vill du?
...det är värt det.
 
Kategori: Föreläsningar Taggar: JAG, be om hjälp, berättelsen, föreläsning, styrka, ätstörning;

Liknande inlägg

Maria:

Älskade unge, det som gör mig mest ont är att vi inte vet/har kunskap hur många unga som har någon form av diagnos, men vad är egentligen "normalt"? Jag vet inte svaret, men jag ska försöka att möta människor med en annan insikt. Det borde vi alla göra, åtminstone försöka, för vi är bara människor och det blir fel ibland.

Svar: Den normala normen (som jag brukar kalla det) finns nog egentligen bara på papper. "Normalt", är svårt att ta på. Alla är vi ju normala? Eller kanske onormala? Men just diagnoser, många uppfyller vissa kriterier här och var. Det är oftast bara mänskliga faktorer som vi alla delar. Dock när de blir så "extrema" så att de hindrar individen att leva sin vardag fullt ut, blir det väl till vad vi kan kalla det "onormala".
Visst finns det många, med och utan vetskapen om sina problem. Och problem det har vi alla. Jag tror att men en insikt i att vi alla är just olika och har olika referensramar kan man bemöta sina medmänniskor med respekt och kanske en hjälpande hand i de flesta fall. Istället för med dömande förakt inför det som är främmande för oss. Vi kan lära så mycket av varandra.

Vi lever alla på samma jord, där alla egentligen har samma mål.
Att älska och bli älskade. <3
Thimotej

Camilla:

Åh, vad gärna jag hade velat lyssna på din föreläsning!!! Kan tänka mig att åhörarna blev MYCKET berörda. Jag hoppas att jag får möjlighet att läsa din bok i alla fall, när den är klar. Du låter så oerhört stark nu, är du det? Är all ångest borta? Skär du dig inte längre, inte ens ibland? Hur är ditt förhållande till mat och träning idag? (Det är helt ok om du inte vill svara här på bloggen!) Det märks en otrolig skillnad på dig nu, du är målmedveten, fokuserad och har ett helt nytt driv, och det är helt fantastiskt och inspirerande att se - det ger hopp :) Kram!

Camilla:

Vill förtydliga att det ger hopp om mig själv - inte om dig :)

Kommentera inlägget här: