Frågor och svar.

Jag vill gärna ha kommentarer och svarar gärna på dem. Allt från frågor och åsikter till kritik och komplimanger. Jag vill inte bara skriva om Borderline. Jag vill lyfta diagnosen, slå hål på fördomar och sprida kunskap. Därför ämnar jag att svara på de kommentarer jag får. Så skriv gärna!

 

Jag fick en kommentar på senaste inlägget ifrån en nära vän som löd:

Åh, vad gärna jag hade velat lyssna på din föreläsning!!! Kan tänka mig att åhörarna blev MYCKET berörda. Jag hoppas att jag får möjlighet att läsa din bok i alla fall, när den är klar. Du låter så oerhört stark nu, är du det? Är all ångest borta? Skär du dig inte längre, inte ens ibland? Hur är ditt förhållande till mat och träning idag? (Det är helt ok om du inte vill svara här på bloggen!) Det märks en otrolig skillnad på dig nu, du är målmedveten, fokuserad och har ett helt nytt driv, och det är helt fantastiskt och inspirerande att se - det ger hopp :) Kram!

 

Jag hoppas att få möjlighet att föreläsa för "öppen publik" där vem som helst kan delta. Men det kan säkerligen dröja lite. Först kommer jag att inrikta mig på psykiatrin och närliggande områden. Boken är för närvarandet vilande, då jag har mycket med skola och arbetet med SHEDO. Tanken är att fortsätta, och hinna i alla fall halvvägs, under slutet av november och december. Då jag inte pluggar. Boken är något jag själv ser blir verklig inom ett år. Men det kanske är lite överambitiöst. Oavsett (självklart!) kommer du få läsa den. Jag skriver inget som jag inte står för och kommer censurera de delar jag inte vill dela med mig utav. Tanken är att alla ska kunna läsa den oavsett relation till mig. 

Om jag mår dåligt idag... jag kan faktiskt med stolthet säga att jag inte haft en riktig "dipp" på över 3 månader. Jag känner mig stabilare i mig själv och tar bakslag på ett helt annat sätt idag än tidigare. När det gäller mitt självskadebeteende så är jag inte där att de är helt i mitt förflutna, inte än. Men det var länge sedan sist och det är inget jag tänker på som första utväg. Men det har varit en del av mig väldigt länge och kommer nog att finnas med i tankarna långt framöver. Dock främst som tankar och som sagt tidigare så är det "sunt" att tillåta sig själv att tänka på det utan att hata sig själv. För jag agerar inte efter tankarna. Men jag tänker inte lova eller säga att det inte kommer hända igen. Framtiden är oförutsägbar men jag har förutsättningarna och redskapen för att hantera det på ett annat sätt idag än tidigare.

Mitt förhållande till mat och träning finns också med, men mer i från perspektivet att jag tycker kost och träning är viktigt och intressant. Och för att jag vet hur mycket det påverkar mitt psykiska mående. Jag kan idag äta det jag vill utan att räkna kalorier och få ångest. Vissa dagar kommer tankarna på "omstart" och viktnedgång med hjälp av träning och minimiintag av kalorier, samt otillåtna hjälpmedel. Men så tänker jag tillbaka på hur jag egentligen mådde då. Jag mådde sämre när jag vägde 10 kg mindre än jag gör nu! Att se bra ut är viktigt för mig, på så vis att om jag trivs i min kropp mår jag bra. I slutändan är det dem som har en lysande personlighet som är vackrast, inte de med perfekt kropp. Vi är alla olika och att acceptera den vi är utan och innan är vad som speglar skönhet bäst. 

 

Jag hoppas att du fick svar på dina frågor. Om inte skriv igen! Ett stort tack för att du läser, men också för att du ser styrkan jag hittat och vill dela med mig utav. 

 

 

Inget är omöjligt, bara olika svårt.

Att be om hjälp

När jag hade min föreläsning i veckan slog det mig hur otroligt svårt det var för mig att över huvudtaget antyda att jag behövde hjälp. Att överhuvudtaget ta plats var så skrämmande att jag hellre skadade mig själv tio tusen gånger än att ta den platsen jag faktiskt förtjänade (som många också säkert hade velat ge mig).  Under föreläsningen kom jag om och om igen in på att "jag ville inte vara i vägen" "jag förstörde bara" "jag kände mig svagare än alla andra". Jag minns hur jag hela tiden såg ner på mig själv för att jag inte klarade av det andra människor gjorde. Vilket, med facit i hand, inte är så konstigt. 16 år med ett flertal motgångar, krissituationer och ett ansvar som ingen borde behöva ta på sig, tillsammans med den diagnosen jag faktiskt hade redan då, var det inte så konstigt. För i mig stormade, redan väldigt starka, känslor än starkare än hos den "normala" tonåringen. Egentligen behövde jag ju all hjälp jag kunde få, men utan insikt eller förståelse i att jag hade det svårare än många andra såg jag mig istället som svagare. Det var så självhatet började växa och den onda cirkel som kom att omsluta mig så länge blev större och större.
 
Idag förstår jag styrkan i att be om hjälp. Men också att jag varit stark som kunnat ta mig där ifrån när cirkeln blivit så stor som den gjorde. Den knuffade alla mina nära och kära och det vackra i värden så långt bort att det enda som existerade var att överleva i mörkret som omslöt mig. Förra helgen lyssnade jag på Sofia Åkerman när hon föreläste om Självskadebeteende. Hon sa något som kändes så sant, även om det kanske inte är det: Att ta sig ifrån ett redan långt gånget självskadebeteende eller ätstörning kräver 10 gånger så mycket än vad en "normal" person behöver tillföra för att ta sig där ifrån. Att vara skör, känslig eller att ha en psykisk sårbarhet innebär också en otrolig styrka och drivkraft, om vi lär oss att använda den rätt. Många framgångsrika personligheter i historian har också haft någon form utav psykisk sårbarhet. Många menar att Marilyn Monroe uppfyllde alla kriterier för Borderline, trots att hon aldrig blev diagnostiserad. (kanske inte det bästa exemplet, men jag gillar det, hennes utstrålning och entusiasm förklarar mycket)
 
Jag menar inte att det ska ses som något att sträva efter, det jag vill peka på är att alla nackdelar har sina fördelar. Och jag väljer att aktivt se det jag har, inte det som fattas mig. Jag väljer att inse mina svagheter så jag kan ta tillvara på mina styrkor. Som "normal" med ett starkt och "friskt" psyke behöver man inte aktivt välja för att klara av vardagen. Men för oss finns risken att tappa allt, om vi inte gör det.
 
Exempelvis har Borderline en hög samsjuklighet till beroendediagnoser. Som narkoman eller alkoholist med en Borderline störning är risken för att dö i självmord 60% till skillnad från "bara" 10-20% utan ett missbruk. Det är skrämmande höga siffror. Men jag förstår det fullt ut, från mitt perspektiv är det relativt goda odds, om jag jämför med hur fruktansvärd det kan kännas ibland.
 
Men som sagt, alla är olika. Precis som att alla inte är estetiska eller matematiker så är vi alla olika på känsloplanet med. Men det är upp till var och en att göra vad vi vill med det. Jag ser det som en utmaning. Jag har varit nere i mörkret, jag har insett hur jag fungerar och att jag får leva med det här. Men det är just det, det går att leva med det, det går att vända det till det positiva.
 
Det svarta kan bli vitt. Vad vill du?
...det är värt det.
 
Kategori: Föreläsningar Taggar: JAG, be om hjälp, berättelsen, föreläsning, styrka, ätstörning;

Liknande inlägg

Nej. Jag är inte bitter.

Jag har sedan några månader varit Lokalrepresentant för Shedo i Väst. Arbetet där ger mig otroligt mycket, på så vis att jag kan ta tillvara på mina erfarenheter och vända åren som varit till något positivt. Jag känner verkligen att jag har hittat rätt. För er som inte vet det så läser jag just nu upp betyg för att komma in på psykologlinjen. Om jag för ett år sedan inte hade en aning om vad jag ville göra så vet jag nu med säkerhet. Oavsett om jag kommer in eller inte så är det det här jag vill göra. Jag vill dela med mig av mina erfarenheter, men också lära mig mer om, egentligen allt, men främst det som rör självskadebeteende och ätstörningar. 
 
En del i mitt "arbete" är SHEDO. Genom organisationen sitter jag med i NSPHiG (Nationel samverkan för psykiskt hälsa i Göteborg) och har hittills varit på 3 möten samt representerat SHEDO på bokmässan i Göteborg. Där träffade jag många andra insatta ifrån flera organisationer inom psykisk hälsa och träffade bla en psykiatriker som ställde frågan till mig:
 
- Vad tycker du om psykiatrin?
- Ja, jag tycker den är bra. Men visst finns det många fel och brister. Men jag tror att det mesta beror på resurs och kunskapsbrist. Därför vill jag vara med och göra den bättre.
- Du klarade testet. 
- Va?
- Ja, om man är bitter över psykiatrin har man inte kommit tillräckligt långt. Jag tror att du kommer bli en bra psykolog.
 
Det ligger något i det han sa. Jag har mött många som haft det svårt, som känner sig svikna av psykiatrin och fortfarande hyser ag och en bitterhet gentemot den. Jag kan inte säga att jag är nöjd med all den vård jag har fått. Men jag har förståelse till att den felar ibland. Jag vet att det finns en stor kunskapsbrist inom just självskadebeteende och jag kan ibland känna med dem som får ansvaret över dessa patienter. För de har aldrig fått kompetensen att hantera det. Och det är sällan enkelt att hantera någon som skadar sig själv. 
 
Hade jag varit bitter så hade jag inte kunnat bidra med mycket för att göra den bättre. Det är vad han menade, och jag anser att han har rätt. Vidare hade jag inte önskat bli psykolog om jag inte stod på psykiatrins sida så att säga. Min förhoppning är att den ska utvecklas till det bättre och att jag ska få vara en del i den processen.
 
Genom SHEDO har jag också fått möjligheten att fullfölja en av mina drömmar. Att få föreläsa, om mig själv. Igår  fyllde jag 24 år och firade med premiären för min historia "För att överleva". Jag var jätte nervös men efter några minuter släppte det och rullade på riktigt bra. Jag tror jag lyckades fånga publiken, de följde mig i min berättelse och mötte mig med chockade, sorgsna och glädjande miner. Ingen verkade titta på klockan utan fängslade av min historia. Dock fick jag inte så många frågor efteråt och en av dem bad om ursäkt för det genom att förklara att de var så tagna av berättelsen att de helt enkelt inte hittade ord just då. Jag ser det som ett gott betyg och jag är nöjd att jag fick samtliga att le innan jag avslutade. Jag hoppas innerligt att jag får fortsätta att dela med mig på detta sätt många fler gånger.
 
Så, om jag är bitter? Nej, jag är tacksam. För jag är här idag och det har jag ändå psykiatrin att tacka för, och G. Så nej, jag är inte bitter! Jag är inspirerad och taggad. Det finns så mycket att göra och jag är redo att hugga in!
 
 
Slide nr 1 i min presentation...