Att våga ha fel

Ingen är perfekt. Ändå verkar människan ofta tänka att hennes värderingar och idéer är de korrekta. Att det vi tolkar in av en situation är det faktiskt sanna, även om vi egentligen vet att så inte är fallet? En tanke och uppfattning följs av en känsla som, många gånger, har en förmåga att styra vårt förnuft. För om vi inte har något konkret som kan bevisa motsatsen kommer vi att se känslan och tanken som den korrekta. Möjligen att vi kan förstå att någon annan inte ser det på samma sätt, men sällan är vi villiga att vända och vrida på en situation för att inse att vi själva kan ha fel. Varför?
 
Att vi tycker att vi själva har rätt är säkerligen utav ren självbevarelsedrift och möjligen även för att inte tappa respekt och status (som den sociala varelse vi ändå är, utan andra existerar inte JAG:et). Självklart ska vi känna efter vad vi själva vill, tycker och tänker, men inte utan att ta hänsyn till andra. Att lära sig att parera känslor och situationer, stanna upp och tänka efter, ta ett steg tillbaka och försöka se det med andra ögon. Kan inte det får oss att växa som människor än mer? Borde inte den förmågan värderas högre än den som alltid "vinner" ett argument. Ges inte mer respekt och acceptans till den som kan lyssna, ta in och värdera andras känslor likväl som sina egna?
 
Människan har så lätt för att döma andra och bekräfta oss själva. Att bli denna självsäkra person som tror på sig själv, är svårt för  mig. Främst för att det är så otroligt svårt för mig att hitta mitt JAG. Jag kan finna delar, små pusselbitar av det jag vill se som mig, men de flyter ofta runt i ett kaos. Svåra att få tag på för att få en helhetsbild. Kanske är det också därför som jag kan uppfattas som en driven och engagerad person. För jag vill så innerligt finna den jag är. De bitar jag hittar håller jag hårt i och försöker bygga något större utav.
 
Men jag har lärt mig att hantera känslan av vilsen het. Den har varit med mig så länge nu. Kanske är till och med den en egen liten pusselbit. Som jag har pratat om tidigare, så försöker jag vända på det som kan uppfattats som hinder, till möjligheter. I detta fall så är det svårt. Men jag har valt att se det som en upptäckt. För jag kommer finna mer av mig själv med tiden, och vem vet egentligen helt vem man är eller kommer vara om tio år? Livet är konstant under förändring.
 
Men för att komma till det jag egentligen ville få fram. Så vill jag säga att jag önskar att fler vågade inse sina brister, för det är styrka att vara svag. Att vara envis och vägra ge sig (i olika situationer) kommer inte leda till något bättre i längden. Framför allt inte för personen i fråga. Det är den som är öppen för andras åsikter och kunskap som växer mest.
 
Varför måste vi stämpla allt med rätt eller fel? Istället för att inse att vi alla är olika och se möjligheterna i att lära av varandra?
 
Rätt eller fel, måste vi välja?
Kategori: Taggar: JAG, borderline, erfarenheter, konflikt, personlighet, självbild, tro på sig själv;

Alla Helgona

Alla helgons dag. De dödas dag, när kyrkogårdar runt om i landest lyser som aldig förr. Då vi tänker på och minns våra älskade, de som lämnat oss. Alla helgona, en tung och sorgsam dag, som egentligen är väldigt vacker. För visst vill vi minnas.
 
Döden, så naturlig men så skrämmande. Ovisheten, men framförallt ensamheten. För i döden finns det igen återvändo. Seperationsångest, utan förvarning försvann du. Aldrig någonsin i mitt liv har ångesten förlamat och fyllt mig med panik lika hårt och snabbt som den dagen. Den veckan, det året. Det var som om marken under mig försvann och syret blev så trögflytande att det vägrade föras ned i mina lungor.
 
Det tog mig 5 år att förlåta mig själv. Att tillåta mig själv att tänka på ditt leende och din varma famn utan att hata mig själv, utan att känna mig tvingad till att skada mig. För ångesten och hånskratten trängde in under huden och jag var inte värdig att leva. Jag hade gjort allt, ALLT för att få dig tillbaka. Men du är borta, för all framtid. 
 
Men jag har insett, till slut, att det inte var mitt fel. Och att självhat och klander inte gynnar någon, alldra minst dig. Det var trotts allt ditt val, även om du förtjände all hjälp i världen, den du aldrig fick. Oavsett hur högt jag skriker eller hur innerligt jag önskar, så kommer du inte komma tillbaka.
 
Men jag kan ge ditt liv, din död en mening. Genom att göra allt jag kan för att rädda de i samma sitts. Länge ville jag istället följa dig, ta mig till andra sidan för att leta upp dig och krama mig fast för alltid. Men jag vet bättre. För jag har mött döden, öga mot öga på en sjukhusbritts allt för många gånger för att fortfarande romantisera den. Döden kommer tids nog och egentligen önskar jag att ingen någonsin behövde känna som vi gjort, eller ta det beslut du tog. Ingen ska behöva se döden som enda utvägen. För det är vad självmord handlar om, att det inte finns någon annan väg ut ur smärtan.
 
Jag vill ge fler en annan väg.
 
Världen är hemsk, men enbart därför är den också innerligt vacker.
Som att ett ljus endast lyser i mörker. 
 
Jag tänker på dig idag med ett leende på läpparna och gråten i halsen. För minnena med dig och bilden av ditt leende väger tyngre än sorgen som finns kvar. Du förblir alltid i mitt hjärta. Simon <3
 
 
 
 
 
Kategori: Taggar: rädd, saknad, saknas, seperation, seperationsångest, självmord, sorg, ångest;

Liknande inlägg