Kände sig utanför och osynlig

Detta är artikeln om mig som publicerades tidsskriften i ÅSS Emellan (nr4 2012) som är Svenska ångesttyndromsällskapets tidning. Detta nummer handlar om självskadebeteende och artikeln är skriven av Mona Ringebrand.

 

 
 

 


Johanna von Schedvin, snart tjugofem år utstrålar idag glädje och harmoni. Men Johanna har också erfarenhet av en tillvaro som präglats av ångest och under många år led hon av ätstörningar och skadade sig själv.

Johanna von Schedvin minns att hon redan som liten burit med sig en känsla av utanförskap
och en känsla av att vara smått osynlig. Hon upplevde att hon inte riktigt kunde göra sin röst
hörd i olika sammanhang och att hon ofta tänkte annorlunda än kompisarna. Samtidigt ville
hon vara till lags och vara som alla andra. Johanna är uppvuxen med föräldrar och en äldre
syster på en liten gård utanför Borås där det också fanns hund och häst.

I familjen talade man sällan eller aldrig med varandra om sina känslor. Var och en behöll
inom sig det som Johanna tror hade behövt delas med övriga i familjen.

– Det var hysch-hysch om allt sådant. Jag tror att mamma och pappa på det sättet ville skydda
oss från saker som kunde vara jobbiga, men i längden blev det fel.

Föräldrarna jobbade borta och när de kom hem trötta efter jobbet med långa restider blev det
mest fokus på sysslor hemma som inte barnen hade utfört.

– Jag behövde uppmärksamhet och beröm och inte fokus på det som jag inte hade gjort.
Jag var ändå så angelägen om att vara duktig och det var jag - i skolan också, men jag hade
behövt få höra att jag var en bra person

Började rispa sig
Fram till och med högstadiet fungerade allt bra i skolan för Johanna. I och med att hon
började naturlinjen på gymnasiet, splittrades klassen och det blev tomt och svårt att hitta nya
vänner. Skolan blev också svårare. Samtidigt flyttade systerns kurdiske pojkvän, som saknade
uppehållstillstånd, in hos Johannas familj. Det blev en turbulent tid. Pojkvännen tog mycket
plats och det blev mycket bråk mellan honom och systern. Johanna försökte att låtsas som
ingenting, gick undan och lyssnade på musik. Samtidigt mådde hon själv inte bra, hon kände
sig ensam i skolan, men jämfört med systerns pojkvän som saknade både land och hem hade
hon inga problem tyckte hon - med vilken rätt kände hon sig dålig, hon som hade både familj
och bostad?

Ensamhetskänslorna och ångest gjorde att Johanna började skada sig själv. Hon hade kommit
i kontakt med beteendet tidigare genom en kompis på högstadiet som mådde dåligt.

– Första gången jag rispade mig på underarmarna var efter ett gräl mellan min syster och mina
föräldrar. Jag kände mig maktlös och obetydlig och det blev bara ångest av alltihop. Det blev
som en ond cirkel där skadandet gav lättnad i stunden, men sedan blev det värre på lång sikt.

Kunde inte berätta
Johanna kontaktade kuratorn på skolan och berättade om hur hon mådde och kuratorn
uppmanade henne att berätta för sina ovetande föräldrar. Vid den tiden hade skadebeteendet
eskalerat och Johanna skar sig flera gånger om dagen. Hon klarade inte att berätta
för föräldrarna utan konfronterade dem genom att ha på sig en kortärmad jumper på
midsommarafton då familjen hade gäster.

– Jag hade någon slags tanke om att om jag gjorde så skulle det få tid att sjunka in hos mina
föräldrar innan vi pratade om det.

Föräldrarna reagerade med både bestörtning, ilska och förtvivlan och därför sade Johanna
att hon mådde mycket bättre och att hon redan hade slutat skada sig. Under sommarlovet
kort efter mådde hon också mycket bättre. Då släppte mycket av pressen från skolan, men
så snart hon började igen var skuldkänslorna och rädslan för att misslyckas tillbaka och
självmordstankar som hon haft tidigare återkom.

Johannas pojkvän var ett stort stöd och han kontaktade Borås ungdomsmottagning som
skickade vidare till psykiatrin vid första samtalet. Där fick hon fick reda på att även hennes
föräldrar var ditkallade.

– Där satt vi i en ring läkaren, kuratorn, en psykolog, jag och mina föräldrar. Min pojkvän
som var mitt enda stöd fick inte vara med. Alla frågade mig varför jag skar mig, men jag
kunde inte sätta ord på hur det var, jag hade inga svar att ge.

Johanna blev inlagd, fick antidepressiv medicin och gick i samtal, något som blev både
positivt och negativt för henne.

– Jag skadade mig mer på avdelningen än innan, panikångesten ökade och jag tappade
närminnet. Tills slut kunde jag till exempel inte räkna alls trots att matte varit mitt ämne, så
när jag blev lite stabilare började jag inte tvåan på natur utan istället i ettan på medialinjen.
Jag gick i samtal en gång i veckan, det var ok, men det tog lång tid för mig att börja prata.
Eftersom skrivande alltid fungerat bra för mig kom terapeuten och jag överens om att jag
skulle maila om det jag behövde prata om och det fungerade jättebra.

Ville bort från kaos och press
Under kommande vår började Johanna själv må lite bättre när det började bli trassel med
pojkvännen – och det ledde till att hon fortsatte att skada sig. Hon träffade en ny pojkvän och
i efterhand kan Johanna se att hon under åren bekräftat sig genom pojkvännerna – med dem
kunde hon tänka: ”jag duger ändå”.

Under första året på gymnasiet tog en kompis till Johanna från en tidigare klass sitt liv, en
förlust som drabbade henne hårt.

– Med honom, Simon, hade jag pratat mycket om självskadande eftersom han också hade
skadat sig. Hans död gav mig sorg. Men också skuldkänslor - jag visste ju hur han mådde,
jag hade inte lyssnat eller ställt upp tillräckligt på honom och jag borde ha sökt hjälp utifrån
tidigare.

När Johanna dessutom kort efter kamratens självmord skulle vara vittne i en rättegång för en
kamrat som blivit sexuellt utnyttjad av sin pappa blev allt bara för mycket för henne.

– Jag tog en överdos ångestdämpande och kom till sjukhuset för magpumpning. Egentligen
ville jag inte dö – bara komma bort från allt kaos och press. Efter att ha legat inne några dagar
lyckades jag trots allt vara med på rättegången där min pappa var med som stöd för mig.

Efter kamratens självmord försökte Johanna sluta att rispa sig. Hon slutade äta och utvecklade
en ätstörning.

– Jag slutade äta för att jag inte förtjänade det efter Simons död. Ett sätt att bestraffa mig utan
att någon såg. Det blev ett annat sätt att hålla kontrollen på – något jag kunde bli bra på, vara
duktig på.

Ätstörningarna fortsatte, och Johanna kom i kontakt med Ätstörningsenheten Vågen i Borås.

– Det fungerade jättebra för mig. Jag fick strikta order om att inte träna och så vidare. Att
mitt ätstörningsbeteende hade lett till att jag fått dåliga blodvärden och liknande blev ett slags
uppvaknande för mig. Efter en tid mådde jag riktigt bra tyckte jag – jag klarade skolan bra,
skulle ta studenten och jobbade på tre jobb samtidigt. Fortfarande försökte jag på olika sätt att
trycka undan allt.

Efter studenten åkte Johanna som volontär till Afrika, Tanzania, i några månader, en gammal
dröm om att få vara med och hjälpa människor på olika sätt.

– Det här blev den mest problemfria perioden i mitt liv och jag kunde verkligen njuta av tiden.

Fortsatte skada sig
När hon kom hem igen blev det bland annat problem i relation med pojkvännen och Johanna
som egentligen ville börja läsa till psykolog, en linje hon kommit in på under tiden i Afrika,
tog sitt studiemässiga andrahandsalternativ och började läsa grafisk design i Norrköping.

– Här spårade det ur ordentligt efter ett tag. Jag tappade gamla vänner och många studenter
var från Stockholm och det var status, mode och ideal som gällde - vad hade jag att delge
dem? Ska vi räkna ärr ihop, typ? Jag förstod också att jag inte heller kommit över Simons
död. Jag skar mig och tränade.

Genom Vågen fick Johanna kontakt med en ätstörningsenhet i Norrköping.

– Det var bra så till vida att man där koncentrerade sig på annat än bara ätstörningarna,
Samtidigt hade jag det jobbigt i min relation och turbulent i känslolivet. På hösten tog jag en
rejäl överdos lugnande och den här gången ville jag faktiskt inte överleva.

Landade i sig själv
Johanna sjukskrevs under några månader och en utredning gjordes. Den utmynnade bland
annat i diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning.

– För mig blev det bra att få en diagnos som kunde lära mig förstå mig själv och ge en
förklaring till mitt beteende. Det är svårt att försöka ändra på sig själv när man inte ens vet
vad man ska ändra på.

Efter det började Johanna snabbt må bättre och kunde sluta med självskadandet. Hon flyttade
från Norrköping tillbaka till Borås och bor nu på landet nära sina föräldrar, som hon fått ett
bättre förhållande till. Till en början gick hon i terapi två gånger i veckan, men det har hon
slutat med nu.

– Det har ju också varit ett jobbigt år med mycket att ta i och det har tagit tid för mig att
landa i mig själv och inte längre bara rusa på. Dramatiken kring krav, förväntningar och allt
jag borde, har jag fått lära mig att hitta verktyg för att klara av. I dag känns det som att jag
kontrollerar mitt liv på ett bra sätt.

Visst händer det någon gång att hon har en dålig dag då hon kan få tanken om att skada sig,
men de tankarna klarar hon av idag.

– Idag har jag ett vuxet perspektiv och litar mer på mig själv, säger Johanna von Schvedin.

Till ungdomar som skadar sig skulle hon vilja säga: sök hjälp direkt! Det går att få hjälp och
det går att bli bra.

 

Kategori: Diagnos Taggar: borderline, diagnos, skära sig, ångest;

Liknande inlägg

S.:

Ja visste aldrig att rättegången var så svår för dig..... <3 förlåt

Svar: Livet var svårt då hjärtat. Min ork försvann med Simon då. Jag är glad att jag kunde finnas där för dig i det svåra. <3
Johanna

Kommentera inlägget här: