Att lära sig att gräla

Något som är karakteristiskt och känt för  relationer där någon part har Borderline, är att relationen ofta är turbulent och ostabil. Det är vanligt med gräl och bråk som många gånger spårar ur, men också stunder fyllda med kärlek till den grad att det näst intill är perfekt. Berg och dalar, precis som livet tenderar att vara för personer med Borderline personlighetsstörning. 
 
Anledningen till att gräl och bråk är så vanligt tror jag mig vara på grund utav missförstånd. Men också för att personen med Borderline upplever situationen starkare, men framför allt mera hotfull, än sin partner. Ett gräl om något oväsentligt kan bli droppen som gör att bägaren rinner över. Personen med Borderline har lätt att tappa  sig själv i denna stund, då hon har svårt att reglera känslor och förstå dem fullt ut. Istället rasar allt omkring henne. Många gånger brukar jag beskriva svårigheterna med Borderline just som så;
 
Det är som att ha allt men tappa det, för att vara tvungen att bygga upp det, om och om igen.
Som att bryta alla ben i kroppen utan att någon ser.
 
Det har inte varit ovanligt att jag tänkt att ett förhållande är över för att vi inte kan komma överrens om hur helgen ska spenderas. Att jag tror att han kommer lämna mig för att han säger att han inte orkar med allt just nu och behöver vara ifred. Dessa tankar ger i sin tur separationsångest. Det är då många tenderar att istället bli klängiga eller hotfulla för att partnern inte ska lämna denne. Som många artiklar och forum där det pratas om Borderline, beskrivs det att personen ofta hotar att ta sitt liv om partnern skulle lämna denne. Vilket låter väldigt radikalt, och stämmer på långt ifrån alla. Men om vi ser det utifrån den drabbades synvinkel så har hon precis tappat allt och om han går så har hon inget kvar att leva för. Då kommer hon vara ensam med sin separationsångest och inte ha förmågan att hantera situationen på något annat sätt än att skada sig själv. I den stunden de grälar är det den enda lösning hon kan hitta. För känslorna går inte att reglera, det blir bara kaos, panik och ensamhet. Då handlar det inte längre om vad det nu än var de började bråka om. Där finns det en stor möjlighet för partnern att förstå, möta och visa sitt stöd. Det svåra är att kunna göra det mitt i ett gräl.
 
Som jag nämnt tidigare är jag mer introvert och har aldrig hotat på det sättet (vad jag kan minnas). Min lösning har istället varit att skrikit ut min frustration över att inte räcka till, alternativt vara knäpp tyst. Säga att jag tar mina saker och går, för om jag är så jobbig och bara skadar är det ingen idé att jag stannar. Dock med samma tanke, att det inte finns någon annan utväg. Jag vill bara inte bryta ihop framför honom. Det vill jag göra själv, i min ensamhet. 
 
Med detta i bakhuvudet kan jag förstå att det första många tänker är att den enda lösningen vore att lämna förhållandet. Men att förstå hur det är för den utsatta för båda parter (även för den drabbade) gör att man kan börja hantera situationen på ett bättre sätt. Många gånger hade det räckt för mig om han bara sagt: "Jag är arg och frustrerad över diskussionen. Vi tycker helt enkelt olika. Jag behöver vara ifred en stund men jag kommer tillbaka. Jag behöver bara samla mig." Då hade jag sluppit sitta i hopkrupen i ett hörn gråtandes med andnöd rädd för att resa på mig för att jag visste att mina ben skulle ta mig till första vassa föremålet jag kom över. Det hade gett mig en chans att lära mig hantera ensamheten och ångestkänslorna utan att skada mig.
 
Vill dock tillägga att det aldrig är någon annans fel när någon skadar sig själv. Det är den enskilda personen som tar det beslutet, dock finns det saker andra kan göra för att underlätta det valet för den drabbade. Och som drabbad måste man inse att det är ett val man gör, som går att ändra på. Även om det känns tvångsmässigt och som den enda lösningen. Förstår man att det är ett val, är det en bra början. 
 
 
 
Men vidare till gräl i relationer och hur man som drabbad kan lära sig att hantera dem och se det positiva. Gräl finns i alla relationer men det är inte för än det senaste som jag har insett vikten av dem. Hur de fyller en funktion som kan vara läkande istället för sårande. Som person med Borderline problematik har jag länge varit rädd och haft svårt att möta känslor. Gräl har varit som att ge sig ut i ett krig utav skydd eller vapen. Jag har alltid förlorat och blivit skadad. Men eftersom känslorna är ett stort problem är det också det jag behöver arbeta med. I den bemärkelsen att jag måste våga känna, kunna analysera känslorna, förstå vart de kommer ifrån och hantera dem på bästa sätt. Ett gräl är kort sagt en utmaning! 
 
Jag har valt att inse att jag är kass på det, att jag kommer katastrofiera många gånger till. Men också att det kommer gå över efter ett tag. Först då kan jag börja bearbeta och analysera dem. Men något som jag har funnit det senaste är hur jag kan dra min nackdel till en fördel i gräl. Då jag vet vad min svaghet är och att nyckeln till att må bättre är att känna mer och hantera dem, utagera utan att skada mig själv. Så kan jag se det positiva i att gräla. För är det inte precis vad det är? Att få tömma alla känslor och utagera det man känner! Och även om jag inte kan det helt än så måste jag kunna glädjas något åt att min partner har den förmågan jag saknar. Att det är sunt. 
 
Vidare fyller det en annan funktion genom att ett förhållande växer genom att övervinna problem. Att ta sig an konflikter och lösa dem är stärkande. Det är också så vi lär känna varandra på ett djupare plan. Nyckeln i det hela är att kunna be om förlåtelse, att ha förmågan att se situationen ifrån den andres perspektiv. Men också att kunna förmedla hur det känns när den ande agerar som han eller hon gör. För, som jag har sagt innan, vi har alla olika referensramar vilket gör att vi känner och agerar olika på samma situation.
 
Jag anser att om man lär sig att lösa konflikter och gräla på ett produktivt sätt är det sunt för relationen. Och kan till och med stärka den i längden.
 

Liknande inlägg

Anonym:

Väldigt bra skrivet. Jag känner så väl igen mig i din beskrivning. Jag har alltid varit den som haft svårt att agera i bråk och trott att varje gång det händer kommer hon lämna mig. Bättre att gå först. Håller på att ta tag i det och ta konflikter då de dyker upp. Är mitt uppe i en utredning men det verkar som jag haft väldigt svårt att hantera separationer tidigare i mitt liv. Iallafall med de partners jag haft starka känslor för. Tack för dina fina inlägg! / M

Kommentera inlägget här: